…men andra dagar händer hur jäkla mycket som helst. Idag var en sådan dag. Jag startade på botten och avslutade med en katastrof. Om man bortser ifrån att det möjligen är en ilandskatatrof och inte direkt i paritet med…jobbigheter i Syrien.

Klockan var ställd på halvsex imorse, men eftersom jag började sura redan tidigt igår kväll så jävlades min mat- och sovklocka med mig och väckte mig redan halvfem. Utan larm. Då hade jag sovit i circus tre timmar. Halvsex satt jag klar i soffan ihop med Mona och var på ett humör så mullrande att jag kände mig som tordön.

Ett ledsamt adjö, hejdå och see you soon till Talibanen för att sedan skutta (hasa) in i bilen och dra till centralen.

Göteborgståget går i princip alltid från spår 10. Väldigt bekvämt och skitsvårt att ta fel, så även idag. Att tåget gick från spår 10 alltså.

Kom dit med en kvart till godo och det stod ett tåg på perrongen, inte X2000 utan ett mjölktåg till Götelaborg. Ett sådant där som tar en miljon timmar och stannar på lika många platser. Det skulle jag inte åka med, även om det gjorde mig lite förvirrad. Lite skumt att ett sengångartåg har normal avgång 15 minuter före snabbtåget.

Men jag stod snällt kvar och inväntade mitt Speedy Gonzaleståg, hade bokat första klass och tyst avdelning och plats 50. Vilket var vagn två. Jag gillar plats 50 i den tysta avdelningen, framför allt i svinottan, eftersom det är en av fyra platser i en salong där det går att stänga dörrarna. Ifall någon nu skulle råka tro att det är himla snobbish att åka första klass så kan jag bara upplysa om att så är inte fallet, det kostar ungefär en femtiolapp mer än andra klass men man får lite mer lugn och ro, samt aningens mer bekväma säten.

Ni hajar när ni ser vagnskissen:

Där började skitdagen. Det finns alltså två identiska vagnar, den ena är hållkäftenvagn och den andra är det inte. Jag var trött, lade inte ner någon tid på att räkna vagnarna eftersom det liksom inte går att missa vagnsnumret då det står på dörren.

Gick in i min vagn, ställde min chai på bordet och min handväska på sätet medan jag parkerade min övernattningsväska i bagageutrymmet. När jag kom tillbaka stod det fyra jävligt bedagade medelålders stureplansbrats med kotlettfrilla inne i salongen och den med mest pomada i håret och störst champagnemage började med att lite nasalt drygt haspla ur sig:

– Hörrö, kan du flytta ut din handväska härifrån eller?

– Näe, den står ju på min plats. Svarade jag. Och morgonhumöret började ge sig till känna.

– Nävetduvad, det häääär är min plats. Sa den korpulente med pikétröja med stärkt krage samtidigt som han viftade med sin pappersbiljett (där det mycket riktigt stod plats 50). I en skitjävlaotrevlig och nedlåtande ton, medan hans mysiga pomadapolare höhö:ade ÅT mig.

Då gick jag igång på alla cylindrar. Don’t mess with a klimakteriekärring kvart över sju på morgonen.

– Men du, tror du att jag är helt jävla tappad eller. Om du lugnar dig en aning och slutar vara så förbannat pompös skall jag dubbelkolla min biljett.

Sa jag. Och KOKADE. Tog fram min biljett i telefonen, tryckte upp telefonen i ansiktet på honom och sa:

– MEN SÅ HIMLA JÄVLA KONSTIGT ATT VI HAR SAMMA PLATS OCH SAMMA VAGN? ELLER VAD TYCKER DU ATT DET SER UT SOM (idiotjävel…sa jag inte)?

Då flikar en av hans höhö:ande polare in:

– Men lilla du, du är nog på fel tåg serrö. (Fet nedlåtande insinuering att jag borde varit på mjölktågen som gick en kvart tidigare där pöbel som jag borde vara, för jag borde i varje fall inte vara i första klass på X2000 tydligen)

Jag bara stirrade på honom med Gunilla Persson-ögon och då kom den mest genomtänkta frågan från samma snubbe:

– Ursäkta alltså, med VAD har du betalat för din biljett? (Ännu mer insinuering att jag absolut inte hade i första klass att göra).

Då gick säkringen i skallen på mig. För en mindre relevant fråga fanns liksom inte. Biljettpriserna har absolut inget med klass att göra, det hänger på när man bokar och om man har flax. Ofta är första klass till och med billigare än andra klass, underligt nog. Den där hårpomadan hade troligen runnit in i skallen på dem. Och han fick svar därefter.

– För det FÖRSTA har du inte med mitt biljettpris att göra. För det ANDRA har det ungefär lika mycket relevans som om jag skulle fråga vad du har för månadslön. Jävligt genomtänkt fråga eller vad tycker du själv?

Ungefär då hojtade de ut i högtalarna att de hade satt fel nummer på vagnarna så jag bad Allan Ballan med kompisar att fara åt helvete och så gick jag till rätt vagn med fel nummer och satte mig på MIN plats. Arg som ett bi. Och där satt en rar liten snubbe på 50+ år. Som givetvis fick ta del av mitt traumatiska möte med kotlettfrillorna. Det kan även hända att jag var så arg att jag drog just alla stockholmare över en kam, i alla fall alla stockholmska män med backslick över 40.

När vilopulsen hade gått ner från 200 slag i minuten till en mer normal nivå började jag, rara snubben och hans kollega (som dök upp i Flemingsberg) att småprata om allt och inget. Det är verkligen genuint skitkul att träffa random trevliga människor och jag brukar ha tur på tåg.

Vid något tillfälle sa en av dem något väldigt självklart, varpå jag – min vana trogen – svarade:

– Ja det behöver man ju inte direkt vara raketforskare för att fatta.

Inget mer med det liksom. Det finns ju bara två val när det gäller den meningen, antingen är det raketforskare eller hjärnkirurg, men oftast det förstnämnda.

Det gick en timma och vi löste den ena världskrisen efter den andra. Eller ja, kanske inte löste, men vi pratade om allt från politik till försvunna flygplan och det var två begåvade snubbar. Det behövde jag inte heller vara raketforskare för att fatta. Ett sjukt intressant samtal helt enkelt. Väldigt rara män med exakt noll hårprodukter.

Så frågade jag vad de jobbade med och vad de skulle göra i Göteborg. För sånt frågar man ju om man är nyfiken.

Gissa vad de jobbade med (rätt svar vinner en dammsugare)?

RAKETFORSKARE. Eller mer specifikt, rymdforskare.

Jösses som vi skrattade och jag trodde givetvis att de skämtade, men näe. Det var verkligen deras jobb och de var på väg till huvudkontoret i Göteborg för att…ptja…kolla vad som händer med en fis i rymden kanske?

Jodå, givetvis blev jag än mer nyfiken eftersom det var mina första livs levande rymdforskare, så jag intervjuade dem grundligt. Verkligen skitintressant. Och nu kommer jag tänka på mitt rara sällskap varje gång jag häver ur mig “det behöver man ju inte vara raketforskare för att…”.

Jag skulle ju dra raka spåret till läkaren från tåget och hade bilen parkerad på centralen och det visade sig att deras Göteborgskontor låg ungefär 200 meter från sjukhuset. Så jag var en god samarit och frågade om de ville ha skjuts, även om jag såklart hajade att de kunde åka taxi för firmapengar, men de tackade glatt ja eftersom de tyckte att jag var en fantastisk människa (min tolkning…okay?). De verkade i alla fall tycka att det var roligare att åka med mig än att ta taxi för de hakade på och jag körde dem till sitt kontor.

När jag släppte av dem var det tack och hej och trevligt att råkas, och så gav den ena snubben mig sitt visitkort som en trevlig gest, med orden “jamen om du någonsin får för dig att bli rymdingenjör så vet du var vi finns” och så var det inget mer med det.

Till jag tittade på visitkortet. Den mannen hade verkligen samlat akademiska poäng. Givetvis stod det att han var…ummm…något med space och scientist. Dessutom hade han doktorerat i det där raketforskandet och hade en examenstitel längre än en dassrulle. Snacka om att jag kände mig som en talanglös lallare och jag blir oerhört imponerad av så extremt talangfulla människor. Rymden liksom. Det är stort på riktigt. Och lite sci-fi faktiskt.

Nåväl, efter det var det raka spåret till läkaren och jag var så kissenödig att jag höll på att spricka (eftersom jag har tågtoalettfobi och inte hade kissat sen halvfem imorse. Min plan var att rusa in, anmäla mig och sen kuta in på dass innan det var dags att visa upp sig för farbror doktorn.

Det vara bara det att toan var upptagen. Jäkligt upptagen. Men jag korsade benen och väntade. När dörren väl öppnades kom det ut en kärring som inte såg helt frisk ut (man är vanligtvis inte frisk på sjukhus kan till och med jag räkna ut trots min talanglöshet). Jag slet nästan dörren ur näven på henne och rusade in, enbart för att springa rakt in i en vägg av skitlukt som stank värre än ett helt reningsverks alla bajscisterner kombinerat. Något hade dött i magen på henne och hon valde att skita ut det på sjukhuset. Fanns inte en chans övermindödakropp att jag kunde stanna där inne, så jag höll andan, låtsades att jag gick in för att vaska händerna och sen ut snabbt som fan innan jag hann få syrebrist och svimma av att knipa igen både näsa och mun.

Då var klockan elva och jag hade fortfarande inte kissat sen halvfem. Man skulle kunna säga att jag tränade knipmusklerna rätt ordentligt.

Men som alltid när man (jag) är kissenödig så går det över när jag har gått över en viss gräns av nödighet. Gissningsvis för att urinblåsan spricker och allt rinner ut i magen eller något annat medicinskt mirakel. Så jag fixade läkarbesöket och tråååkigt nog råkar just det sjukhuset ligga i ett av Göteborgs största köpcenter. Och det vet ju alla att man måste trösta sig lite när man har varit hos doktorn. När man var liten fick man guldstjärnor och bokmärken, nu får man köpa sina egna “guldstjärnor”.

Det kan hända att jag fastnade lite i det där köpcentret. I en dryg timma ungefär. Fast så värst dryg var den inte. Men jag råkade visst glömma gå på toa även där.

Jag spanade lite på allt möjligt och hittade en väldigt ironisk t-shirt.

Som jag tyckte passade alldeles utmärkt nu när tant har blivid modern och hashtaggar till höger och vänster på både Twitter och Instagram. Jajjamän.

Sen var det dags att hämta medikamenter på apoteket och så skulle det kunna hända att jag kikade lite i andra affärer också, och VIPS var klockan ett och jag hade fortfarande inte kissat.

Då var det dags att rusa till bilen och pressa plattan i mattan hemåt.

Någonstans halvvägs insåg jag att det var flera veckor sen vi var i Göteborg. Det fanns med andra ord ingen mat alls i skåpen och jag var både hungrig och törstig.

Första tanken var att jag skulle dra hem och kissa och sen åka tillbaka till affären och handla. Och det var ju för all del en bra tanke. Om det inte hade varit för att jag är lat och för att jag hatar att åka iväg igen när jag är trött och redan hunnit parkera arslet i soffan. När man sitter där i bilen så känner man (jamen okay JAG) inte hur kissenödig jag är. Jag får liksom kniphjälp av att sätet stoppar utflödet från de sprängfyllda blåsan så jag fattade det något onödiga beslutet att skita i att åka hem först. En snabbis på Hemköp skulle jag väl klara när jag ändå hade klarat mig så himla länge tänkte jag.

Det skulle kunna vara en av mina sämsta idéer i modern tid.

In på Hemköp, rusade mellan hyllorna och slängde ner gud vet vad i korgen och någonstans i höjd med de frysta bären gick det inte längre.

Där var det bokstavligt talat droppen som fick bägaren att rinna över.

För om man råkar hosta till så kan det hända att en liten droppe kiss smiter ut från överfull kissmage. Och kommer en droppe så kommer syndafloden.

Jag började kissa vid bären. Jag ställde även ifrån mig korgen vid bären och så sprang jag så kallsvetten lackade så snabbt det bara gick ut ur affären.

Sen kom jag hem. Nästan färdigkissad.

Jag är hemskt ledsen att jag inte stannade i butiken för att fota i realtid, men jag kände att det inte var prioritet. För så här såg byxorna ut när jag hade vrängt av mig dem på golvet hemma.

– Hej jag heter Victoria och är 44 år och jag kissar på Hemköp. Mitt nuvarande rekord är att knipa i elva timmar, men nu har jag lärt mig att det är min gräns.

Nästa gång kommer jag definitivt att leta upp en toa efter tio timmar och en trekvart i alla fall.

Men det har ju för all del varit en intressant dag.

Får man gå och lägga sig och skämmas lite nu?

PS: Och hela den här skitlånga historian överskuggar dagens egentliga stora händelse. Admin Anka fick barn idag. En söt liten pojk som fick mig att fälla en liten tår av medglädje. Jag får helt enkelt hylla henne en annan dag när jag inte är fullt upptagen med att pinka ner mig.

Har ni möjligen bråkat med kotlettfrillor, hängt med raketforskare och kissat ner er idag?

Inte det nähänä.