Allts jag veeeeet hur trist det är att läsa om folks drömmar, men imorse vaknade jag med ett ryck och var redo att nita någon. Vem som helst. Förutom lurvskallarna. Det fanns dock ingen att nita, maken sover med sin flunsa i källaren och jag hostar allena i lägenheten. FÖR VI RENOVERAR TORPET!!! Glädjetjut och stående ovationer. Ni skall få se, om ni lovar att ha min brist på inredarskap i bakhuvudet.

Men drömmen då, herreminje, det känns som om jag har varit förbannad halva natten.

Jag hade bott i Australien i ett antal år och blev tvungen att flytta in hos pappa när jag kom hem. Även om jag var mitt vanliga 48-åriga och krulliga jag, flyttade jag in i vårt gamla radhus. Där visade det sig att halva Sverige var inhyst samtidigt. Min syster, som jag skulle dela rum med, hennes barn, min styvmors syrra, hennes ex och deras barn. Och fem kompisar till styvmosterns barn som såg ut som typ Beastie Boys för att de stod överallt i huset med armarna sådär coolt fuck you-korsade. Typ så här, fast tuffare.

Rummet jag och syrran skulle dela såg ut som en soptipp och det var möbler överallt. Konstigt nog mest blå sittpuffar? För att styvmostern hade varit tvungen att ta med sig hela bohaget när de flyttade och därmed knöla in det bland övrigt möblemang i radhuset.

Trots att jag visste att jag var 48 år skulle jag till skolan. Ungefär nionde klass. Inte ens gymnasiet. Jag sov i det packade huset en natt och dagen efter brast det för mig. Först gick jag till BB-killarna och sa några väl valda ord om att de banne mig kunde hjälpa till istället för att bara leka coola. Sedan försökte jag prata med syrran och styvmodern, men den sistnämnda hade kört mindfulness och gått till sitt mentala happy place och satt i ett hörn (med sittpuffar) medan hon tillverkade fototapet efter fototapet och bara log beundrande mot tapeterna. Pappa var stressad över alla människor och syrran vägrade hjälpa mig att städa vårt rum.

Då kom en av de coola kidsen och sa att de ville prata med mig, för tre av dem grät efter min utskällning. Mina exakta ord till syrran var “är jag inte tillbaka om en kvart ringer du polisen”.

Jag gick med killen med årets Gällivarehäng, han presenterade sig som Shiraz (är inte det ett vin?) och tyckte att vi skulle lösa allt pga missuppfattningar. In i rummet till de gråtande grabbarna, allt blev helgalet igen och jag rusade ut till pappa som frågade mig om det verkligen var läge att flytta hem igen när man är 48 år, syrran var ju okay, hon var ju bara 41 going on 42.

Då sa det POFF i skallen och minst en säkring rök. Sedan sa det POFF i sovrummet för jag vaknade, med en vilopuls på typ 300. Svinförbannad.

Jag tror att jag aldrig vill få mina drömmar analyserade?

Men om någon känner sig hugad? 🙂

Vad månde denna dag bära i sitt sköte?

Där jag har smygstartat lite i etern igen och där det just nu förekommer diskussioner om lockars vara eller inte vara. Personligen anser jag att de är djävulens påfund (om man inte har min systers hår, då tycker jag motsatsen).

Men. För att ni skall förstå mitt monumentala hat sedan koltåldern tänker jag nu berätta några anekdoter från lilla besvikna Victoria som bara ville ha rakt och långt hår, men istället fick superkrull som bara växte uppåt.

Så här ser jag ut med självtorkat. Ungefär. Det blir liksom aldrig samma från gång till gång. Och mina armar kan inte hantera fön och plattång längre. Oftast kan de inte ens tvätta håret.

Och så här såg jag ut som liten.

Nu är det ju inte PK längre, men på den tiden stoppades jag av tanter på stan som utropade; åhhhh, en liten vit n**er. Så GÖLLIGT.

Anekdot ett:

Morfar fyllde år och jag var med honom och still going strong mormor på Öland. Med tanke på att han dog när jag var tio år, kan jag inte varit gammal, men jag minns så väl att jag hade en alldeles ny långkjol. KJOL. Trots det frågade servitrisen vad den lille herrn ville ha. Fortfarande indignerad över att bli kallad liten herre.

Anekdot två:

Ofta ofta stod jag på toaletten och ägnade så mycket tid åt att vattenkamma håret. För då blev det ju rakt. DOCK var jag så liten att jag inte fattade att krullet kom tillbaka när det torkade. Tydligen lämnade korttidsminnet en del att önska också, eftersom jag fortsatte göra det. Och så grät jag Lille Skutt-tårar när krullarna poppade tillbaka.

Anekdot tre:

När jag var liten hade jag nattlinne och det bästa jag visste när det var dags att ta av det var att lyfta det och liksom vränga av mig det. Som man gör när man tar av sig tröjor. Skillnaden var bara att jag lät halsringningen stanna runt huvudet, precis över håret, för att sedan gå och svischa med nattlinnet som om jag vore Rapunzel. DEN lyckan.

Sedan gav jag upp kampen, insåg att jag aldrig skulle få de där fantastiska frisyrerna och snaggade mig.

En månad senare kom den första plattången till Sverige.

Need I say more, hahaha!

Migränen var nästan nästan borta i lördags, så jag drog söderut. Ända till ömma modern åkte jag och den lilla lurvskallen. För att mammor är cirka tusen gånger bättre på att vara omhändertagande än vad äkta makar är. Och så behövde jag miljöombyte. Ni vet när man varit dålig ett tag, oavsett sjukans art, och det känns som om man inte gjort annat än att stirra på samma fyra väggar alldeles för länge? Har man legat exempelvis legat magsjuk i flera dagar känns det som om sjukan sitter I väggarna och man blir nästan sjuk igen bara av utsikten? Eller är det bara jag som är sådan?

Det var ju såklart skit att missa mässan, men oj så skönt det var att komma hemifrån. Bara en sådan sak som att gå och lägga sig samtidigt som alla andra och ha det tyst och mörkt. Jag och mamma delar dubbelsäng hemma hos henne också och har samma dygnsrytm till skillnad från mig och maken. När maken dundrar in från ladan för att gå och lägga sig någon gång mitt i natten låter det som att det inte bara är han som kommer in i sovrummet, han har allra minst med sig en liten elefanthjord också. Samt två glada och skuttande lurvskallar efter elefanterna. Min livlina hemma är mina brusreducerande lurar som antingen spelar ljudbok eller agerar öronpropp, men makecirkusen märks liksom ändå och då somnar jag inte om. Nu har jag två nätter bakom mig av mörkt och tyst sovrum, en mamma att småprata med innan jag somnar och EN hund i knävecket istället för två. Bara det att nästan få tillgång till hela sitt täcke?

Idag är jag som ny igen. Jag har varit på långpromenad runt halva Mölndals golfbana, gjort en hårinpackning och bakat chokladbiskvier med mamma. Det är vad rubriken handlar om. Jag har ALDRIG någonsin i hela mitt liv bakat en endaste kaka. Det enda jag kan baka är äpplepaj, något annat har jag inte ens funderat på att göra. Eftersom jag har bestämt mig för att jag inte kan och mamma kan inte heller, av samma anledning. Vi är bra på matlagning, men kan inte baka.

Av någon anledning fastnar jag alltid för filmsnuttar på sociala media som handlar om just bakning. Eller matlagning för all del, men matlagningen känns inte som rymdfysik. Igår råkade jag se en film om chokladbiskvier och idag handlade vi ingredienser.

Vi gjorde mandelmassekakbottnar.

Och det stod i receptet att det skulle bli 22 stycken. Det blev det inte som synes.

Sedan gjorde jag och Liten smörkräm med choklad.

Som bonus fick man därmed något enstaka hundhår i smörkrämen, men det bjuder vi på. Någon måste ju faktiskt offra sig för avsmakning, det är sen gammalt.

Slutligen doppades de i smält choklad och fick gotta till sig i kylskåpet. Alla 13 som borde ha varit 22.

Mamma är 69 och jag är 47 och vi har bakat vårt livs första kaka och jag är SJUKT impad över att vi gjorde just biskvier. Massor av olika moment för total novis.

De blev möjligen lite fula, men fantastiskt goda. FANTASTISKT goda. Insidan är mycket viktigare än utsidan även när det gäller bakverk. Eventuellt skall vi fortsätta på inslagen bana och baka toscaflarn imorgon, förvåningens finger i häpnadens mun.

Sedan funderade jag på en sak, de där mandelmassekakbottnarna man gjorde till biskvierna var ju rasande goda och faktiskt fånigt enkla. Finns det ingen kaka som liksom bara består av bottnarna? Eller är det futtigt att bara bjuda på biskvibottnar?

Jag tänker att jag skulle börja imponera på omgivningen och istället för att bara servera Gevalia vid oväntat besök även vispa ihop ett par småkakor att baka och bjuda på. Det hade varit både imponerande och chockerande för närmsta omgivningen som VET uselhetsgraden.

En bra dag helt enkelt. En väldigt bra dag faktiskt. Det var ett par veckor (månader) sedan sist.

Jag dristar mig till att säga att det här har varit den bästa dagen på HELA året 😉

Kan vi prata kakor nu? Vad kan jag baka mer på låg svårighetsgrad?

Det var ju både roligt och gott. Gottigottgott.

// Planerar deltagande i Hela Sverige Bakar. Eller kanske Talang?

Ett kvickt meddelande i etern; jag kom inte iväg till ömma modern idag eftersom natten spenderades med min ovän Migrän. Och exakt noll timmar av sömn medan jag låg i nattmörkret och lyssnade på en och en halv ljudbok.

Det var längesedan jag hängde med Migrän eftersom Bästis Botox har tuktat argbiggan väl. En bekantskap jag hade hoppats var avslutad. Inte helt tydligen. Idag restmigrän och ögonlock så hängiga att de gick att dra ner som en filt över knäna i soffan. Som lök på laxen bråkar även dumma axeln med mig, den där pinch-grejen vaddennuhette. Gissningsvis hör det ihop med både migrän och fibro. Ingen öm moder idag, inte heller hundmässa imorgon just för att jag inte kunde åka till ömma modern tidigare.

Maken hälsar dock att bästa grunkan är köpt på Geek. Hans favoritshoppingplats (näst efter Ullared?). Typ åtta spänn, men vi skall prata mer om det när Migrän har dragit dit pepparn växer.

Först måste jag bara sova lite eftersom jag inte gjort det sedan i förrgår. Och knappt ens då pga supermånen.

Och hur mår ni?

// Gnällröven Pip-Lisa

Jag fick en present idag! Som inte var en våg eller en motionscykel eller ens en diamantring!

Jösses, jag är både mållös och talträngd samtidigt.

Maken gav mig en present idag, en rar liten Tiffanyblå ask, helt anledningslöst eftersom jag varken fyller år eller har namnsdag.

Nu kanske jag kommer med gamla nyheter, men KOLLA här.

Har ni en aning om vad det där är? Det hade inte jag i alla fall, inte den blekaste, jag kunde inte ens gissa. Och om det skulle vara så att jag är först på bollen säger jag inte vad det är, ni kan fundera en stund ni med.

Det visade sig att stålgrunkan gick att dela i två.

Med en grymt stark (heter det så?) magnet i vardera ände. Så himla magnetisk att den gick att sätta på kylskåpet och öppna kylskåpsdörren med. Men det var inte ändamålet, inte heller var det kylskåpsdekoration.

Då placerade maken den på korrekt plats. På min pippigula onepiece någonstans i brösthöjd.

Jag fattade fortfarande inte.

Gör ni?

(Det här är ju jättespännande.)

…

..

.

Då kom förklaringen till mojängen jag inte var ett dugg medveten om att jag behövde. En glasögongalge! Dock egenpåhittat ord, jag vet inte vad den korrekta benämningen är, men galge låter bra.

Första tanken var såklart att den är löjligt onödig.

Andra tanken var ren fascination, vem sitter hemma och uppfinner en sådan här pryl?

Nu har jag övat med galgen i ett par timmar och jag är bara imponerad. Jag vet inte hur många gånger per dag som jag drar upp och ner mina glasögon på skallen, men det är många. Ännu fler gånger om jag inte har mina Jan-Öjwind Swahn-brillor. Då kör jag ju dessutom dubbel uppsättning på huvudet och ibland ett tredje par på näsan, för att jag varvar läsglasögon, se på långt håll-glajjor och slipade solglasögon.

Alltså, jag kan inte riktigt beskriva galgen, men det känns lite som om den förändrat mitt liv till det bättre. Bästa presenten för mindre än tio spänn och man behöver inte vara synsvag som jag för att använda den. Tänk bara på alla solglasögon man dräller med på sommaren? Och tänk om maken hade köpt mer än en galge? Jag tänker att man borde ha en magnettavla på väggen i hallen, där man kan sätta sina glasögon istället för att riva runt i handväskan (eller var man nu förvarar sina glajjor) och öppna glasögonfodral efter glasögonfodral i jakt på rätt par. Vill man vara riktigt vågad skippar man tavlan och dekorerar kylskåpet istället.

Jag har ju på riktigt sisådär sju glasögonfodral i handväskan och bara tanken på att rycka åt sig ett par från en galge i hallen för att hänga på en galge på jackan/blusen/tröjan (eller onepiecen)! Jag kan till och med ha två galgar på onepiecen. För att täcka hela dagsbehovet. Som bonus slipper jag bli barskallig varje gång jag möblerar om glasögonen som alltid sitter på skulten, allt hår som fastnar i näsplupparna varje gång.

Antingen är det här en bra grej på riktigt, eller så har det varit grått så länge att jag blir superpepp av väldigt lite? Men nä, det är orättvist mot galgen. Jag tror att den lirar i samma liga som exempelvis manschettknappar och slipsnålar, men betydligt mer användbar.

Det enda som talar mot galgen är att den är ganska ful och opiffig. Den behöver finnas i olika färger för att matcha klädsel, lite pynt på varje sida och olika ytor (matt/blank/rugglig). En brosch med en funktion helt enkelt! Broscher som dessutom fått ett uppsving på senare tid.

Så. Jävla. Bra!

Maken har blivit beordrad att köpa ett gäng till som jag skall pynta och göra broscher av, och ett gäng som skall hänga i hallen.

Jag ber om ursäkt på förhand om det mot all förmodan finns fler som blir lika exalterad som jag över tanken på allt som går att göra, maken sover och jag vet inte var han har köpt galgen, men jag återkommer om det (hur fan kunde han bara köpa EN) till hugade spekulanter.

Det enda ogenomtänkta här är antagligen att jag berättar om bästa blivande businessen. (Pinsamt om någon redan gjort allt jag har klurat på.)

Senilsnöret kommer fasas ut och glasögongalge kommer bli nya trenden. Fyra dagar in på 2018 och jag har “uppfunnit” värsta grejen, tack vare bästa gåvan. Tack maken.

Nu undrar jag ju såklart ett par saker:

1. Hade ni sett den innan?

2. Var ni klipskare än jag och listade ut vad det var innan sista bilden? (Det är jag helt hundra på att de flesta gjorde pga min obegåvning)

3. Visst är det en fullkomligt briljant uppfinning?

4. Som bara kan bli Så Mycket Bättre?

Sicken grej va?

Just det …

5. Någon med känningar i stål- och magnetbranchen som vill bli min kumpan?

Ses vi förresten på hundmässan i Göteborg på lördag? Om ni nu tagit er igenom ett textsjok enbart om en liten galge och läst ända hit. Jag får nog fråga igen imorgon.

// Från Dyster Till Yster