Där jag har smygstartat lite i etern igen och där det just nu förekommer diskussioner om lockars vara eller inte vara. Personligen anser jag att de är djävulens påfund (om man inte har min systers hår, då tycker jag motsatsen).
Men. För att ni skall förstå mitt monumentala hat sedan koltåldern tänker jag nu berätta några anekdoter från lilla besvikna Victoria som bara ville ha rakt och långt hår, men istället fick superkrull som bara växte uppåt.
Så här ser jag ut med självtorkat. Ungefär. Det blir liksom aldrig samma från gång till gång. Och mina armar kan inte hantera fön och plattång längre. Oftast kan de inte ens tvätta håret.
Och så här såg jag ut som liten.
Nu är det ju inte PK längre, men på den tiden stoppades jag av tanter på stan som utropade; åhhhh, en liten vit n**er. Så GÖLLIGT.
Anekdot ett:
Morfar fyllde år och jag var med honom och still going strong mormor på Öland. Med tanke på att han dog när jag var tio år, kan jag inte varit gammal, men jag minns så väl att jag hade en alldeles ny långkjol. KJOL. Trots det frågade servitrisen vad den lille herrn ville ha. Fortfarande indignerad över att bli kallad liten herre.
Anekdot två:
Ofta ofta stod jag på toaletten och ägnade så mycket tid åt att vattenkamma håret. För då blev det ju rakt. DOCK var jag så liten att jag inte fattade att krullet kom tillbaka när det torkade. Tydligen lämnade korttidsminnet en del att önska också, eftersom jag fortsatte göra det. Och så grät jag Lille Skutt-tårar när krullarna poppade tillbaka.
Anekdot tre:
När jag var liten hade jag nattlinne och det bästa jag visste när det var dags att ta av det var att lyfta det och liksom vränga av mig det. Som man gör när man tar av sig tröjor. Skillnaden var bara att jag lät halsringningen stanna runt huvudet, precis över håret, för att sedan gå och svischa med nattlinnet som om jag vore Rapunzel. DEN lyckan.
Sedan gav jag upp kampen, insåg att jag aldrig skulle få de där fantastiska frisyrerna och snaggade mig.
En månad senare kom den första plattången till Sverige.
Need I say more, hahaha!
Ammi says:
Du är jättefin i självtorkat burrigt hår! Själv har jag tunnt nordiskt/slickat hår. Tacka vet jag hairtalk.
(Hoppla, nu kom jag visst ur garderoben)
Victoria says:
Men välkommen. Vad glad jag blev med tanke på det usla innehållet senaste året. Och du, mitt är också nordiskt fjös. Det råkar bara vara krölligt ❤️
Humlan says:
Jag förstår dig, den första barnbilden säger allt! Men det motsäger inte att du på dagens bild är fin i håret.
Markattan says:
Jag har rätt tjockt hår, rakt och önskar/har alltid önskat mig lite lockar. Det går inte att få till.
Ändå glad att du är tillbaka lockig eller ej ❤
Markattan
PJAK/Anna says:
Du lever!! Nice 🙂 Välkommen åter!
Victoria says:
Knappt 😉
Karin says:
Matchar ju”krulltottarna”perfekt…snyggt tycker jag.Hälsn från Kiwiland
Enlisailivet says:
Mitt lockiga hår fick jag i samband med puberteten typ (egen ovetenskaplig gissning). Innan dess var det bara vågigt. Jag bodde i Sydamerika då och det fuktiga klimatet gjorde inte omställningen lättare. Men, jag kom på ett knep. När håret var blött kunde jag dra bak det i en stram togs och då blev ju det mesta rakt. Det gällde bara att se till att håret var precis tofslångt och att det torkade, vilket det inte alltid gjorde.
Varje graviditet har mitt hår blivit spikrakt och då lärde jag mig uppskatta lockarna. Det och att med lockigt hår (mitt) är det bara att tvätta håret, dra fingrarna genom det och krama i någon snäll produkt med aningen stadga i.
Du är skitsnygg!!
Victoria says:
Du kan va! ❤️ Men knepigt med spikrakt under graviditet? Man kanske skulle prova? Sa klimakteriekörringen som inte värper numera