Livet består av en hel drös tid, korta ögonblick av lycka, längre sjok av sorg och däremellan massor av småsaker. Det är i alla fall min teori. Samt att man numera alltid fotar lyckligheten och lägger på instagram, så att alla tror att alla andra har det så jämt.

Nu till exempel, känner jag mig alldeles lagom glad och lite nyvaken i husbilen som vi har provsovit utanför huset pga ny luftkonditionering. Men jag hade varit snäppet gladare om jag hade hittat mina glasögon, för jag ser ju knappt telefonen. Än mindre bokstäverna.

Men livet har inte riktigt varit en rad småsaker sedan sist. Vi har ju renoverat, maken har fyllt 50 och kört route 66 i tre veckor med sin bästis. Och jag hade influensa, vilket SÅKLART är i paritet med att fylla 50?

Här får ni tänka er en paus där jag gav upp utan glasögon, skuttade naken över gården och tackade Gud för att vi bor på landet och ingen såg flodhästen som tror hon är en slända. Det tog säkert tio minuter att hitta läsglajjor trots antal (tips; på vårt Dollarstore får man tre par för 20 kronor), katten fick mumsmat och för säkerhets skull ryckte jag åt mig en snusdosa innan jag…typ…skuttade tillbaka.

Vi börjar kronologiskt va? Den där renoveringen som är lite som Jesus. Alla har hört om den, men ingen har sett den.

Minns ni ens hur det såg ut förut? Den där julen jag filmade en rundvandring? Sedan såg ALLA foton från kvällen ut att vara tagna i en östtysk lägenhet före murens fall, så fruktansvärt Norénskt.

Vi kör en re-cap för jag hittade filmen. Oj, så less jag var när jag spelade in den för flera jular sedan.

Sedan måste jag ju bara berätta hur det faktiskt gick till under renoveringen. Lite snabbt sådär som jag är så himla bra på att berätta. Not. Men jag skall försöka.

En alldeles vanlig dag i februari sa maken till mig “nu får du och hundarna åka till stan, för målaren kommer imorgon”. WHAT? Jag hade ingen aning och inget var fixat. Det låter möjligen drömskt för vissa, men det var en jäkla mardröm. Jag måste ha tid att tänka och förbereda mig mentalt om inte annat. Dessutom vet jag ju att jag är gift med Fort och Lite Fel.

Tack och lov ryckte mamma in, hon och maken kan jobba ihop utan att slå ihjäl varandra. Det kan inte jag och maken. Hon och min make alltså, sin egen slår hon ihjäl.

Fast forward till april och jag hade inte varit på torpet på två månader. Dels pga dödsfall och dels pga ett ordentligt jäkla skov. Jag satt i lägenheten och valde färger och tapeter på distans, något jag är usel på i vanliga fall blev än mer skrämmande.

Jag kom inte tillbaka förrän vi flyttade tillbaka och då kändes det som att vara med i Bygglov. Eller mer Arga Snickaren.

ALLT var klart. Varenda låda var uppackad, kläderna hängde på galgar, det både var och doftade nystädat. Enbart tack vare mamma som gjorde allt sådant pill, samtidigt som hon domderade maken. Till och med sängen var renbäddad! Hej gråtfest.

Och så här ser det ut nu.

Jag inser att vinkeln på fotot är vrickat, särskilt ihop med skuggan. Men det här är det östtyska rummet där matsalsbordet stod.

Nöjd man i hörn. INGA skithyllor kvar. De är borta. Jag är även kär i alla tapeter jag valde på distans.

Men det bästa kommer nu.

Och det varde ljus med ett rosa trappräcke. Jag bad målaren plocka den mörkaste rosa färgen ur tapeten och maken trodde jag var galen, men han sa inte emot mig på en enda punkt. Två månader senare tycker han att trappräcket är svincoolt.

Jag måste ju bara visa hallen där nere som har samma tapet där vi har satt upp det perfekta konstverket.

Och den tavlan fick jag långt före renoveringen. Hur bra?

Det hemska bruna taket är borta och det meningslösa mellanrummet tog jag tydligen inga kort på. Rummet där det bara var fula garderober och en miljon flyttkartonger. Garderoberna är bortrivna och ersatta med en skjutdörrsgarderob, men just där och då var det bara tomt. Nu är det kontor med ett rart litet skrivbord under fönstret.

Och entrén till sovrummet. Med mina platsbyggda garderober. Som inte var så lätt som det ser ut, pappa och make blev tvungna att flytta dörröppningen för att få rätt mått. Väggen var för smal.

Nya sängen! Bortse bara från överkastet. Det ligger enbart där för att hundarna inte skall skita ner lakanen.

Jag älskar ALLT.

Nu väntar jag på gardiner. Som jag bara beställt till tre av fem fönster än så länge. Gardinerna kommer bli magiska, för jag har en bit kvar till den där hemmamysiga känslan som Johanna och Céline har. Känslan jag är ute efter, som är omöjlig att förklara. Som givetvis även beror på att just de bor där de bor, men jag borde komma långt utan att tvinga dem att flytta hit.

Köket är orört. Det är för rart för att göra mycket med. Målarfärg i taket har det fått, men inte mycket mer.

En nackdel med renoveringen insåg jag dock snabbt. Smuts syns snabbt i vårljus och trappan måste jag sopa minst en gång per dag. Alternativet är att hundarna aldrig mer får springa ute.

Hm. Det tål att tänkas på.

I call bullshit.

Jag inser även ironin i att komma med ett livstecken efter lång tid, som skall handla om nära döden. Viss överdrift kanske, men det KUNDE hänt hemska hemska saker. Faktiskt.

Vi bor typ nära en sjö som vi inte hälsat på en enda gång. Mest för att man måste gå dit, om man inte får den lysande idén att ta permobilen. Den ligger alltså vid en vandringsled som heter Bohusleden.

Så. Det blev hojen. På sådana här vägar.

Tro nu inte att resan var nära döden. Inte då.

Precis när vi klev av för att titta på sjön hörs ett övertydligt prasslande i bredvidbuskaget och där står en grävlinghona i attackställning. Hon stod i alla fall i någon slags ställning och jag blev fullkomligt skräckslagen eftersom hon rörde sig mot oss.

Maken tar infanteristeg för att snabbt komma därifrån. Trots att han påstod att hon blev räddare än vi. Men han valde ändå att fly helt enligt fight or flight-instinkt. Deeeeeet gjorde inte jag, för jag tvärnitade, stod blick stilla, blundade och samtidigt höll händerna för ögonen som någon extra säkerhetsåtgärd. Allt medan jag skrek “JAGDÖRJAGDÖRJAGDÖR…”. I hjärnan spelades ett vackert scenario upp; grävlingen skulle bita av benet i knähöjd på mig och jogga iväg med ett vinterblekt ben med Birkenstock för att mata sina avkommor med.

Nu vet inte ni att jag träffade en skitarg esping i april och reagerade likadant då.

Var är min fight or flight?

Jag skulle inte klara mig särskilt länge om kriget eller krisen kommer, det kan vi ju konstatera åtminstone.

Men det var för all del vackert vid sjön.

Även om planen var att inte komma hundra mil ovanför, utan mer i hundbadhöjd.

Nästa gång maken föreslår skogsturer är det jag som tar med mig herr Mossberg.

Och snart skall jag berätta vad jag haft för mig under frånvaron. Ganska mycket faktiskt. Mitt mål är ett inlägg om dagen.

Det skall jag fighta för, och det är jag UPPENBARLIGEN bättre än flight.

// Den Instinktslösa

Är det vansinnigt hybrisigt eller är det mer demens att jag skrattade ihjäl mig precis nu åt mitt eget inlägg? Som om jag hade glömt hur orimligt ovärdigt och frustskrattroligt det var, eller att jag bara tyckte jag var så förjordat bra på att förmedla hårbollarna på golvet. Porrpung är så 2010.

Glädjen i att kunna glädja andra dock. Oslagbart ❤️

Däremot kommer jag aldrig se på maken på samma sätt igen.

Och nej, jag har inte tänkt försvinna igen. Men jag blev lite sjuk och lite ledsen och kröp tillbaka tillfälligt.

Helt orelaterad bild på nyklippt Stor.

Jag sover numera med en sammetsboll på kudden. Hundrumpor är helt klart en underskattad kroppsdel.

Herregud. Jag vet inte om det är safe att skriva om det än, för jag fnissar fortfarande alldeles för högt åt det. Trots att det har passerat tre dygn sedan maken bröt självkänslan på flera ställen. Men jag måste berätta, medan jag fortfarande har bilden av honom på näthinnan. Hur man nu förmedlar millenniets mest ovärdiga fall i text? Genom att försöka antar jag?

Okay (fnissar så snoret yr), vi har flyttat tillbaka till torpet och det är ljuvligt. Det är ljust och det ser inte ut som om två hemlösa har kapat ett random hus längre. Inte bara ljust, det är tamigfasen vackert och ni skall få en genomgång snart. För att inte tala om hur mycket hundarna älskar att vara tillbaka efter två månader i lägenhet på tredje våningen. Det var värdelöst om du frågar dem. Nu är allt toppen och de springer terrängmaraton flera gånger om dagen.

Två saker som dock är helt nya finns i sovrummet. Vår första fabriksnya säng och … håll i hatten … en platsbyggd garderob skapad av maken och min ömma fader.

Med skjutdörrar från vägg till vägg och tak till golv och heeeeeela garderoben är min.

Kom ihåg just skjutdörrarna när berättelsen om den förlorade självkänslan börjar. De spelar en betydande roll i historien. Tillsammans med den nya kontinentalsängen som är en halvmeter högre än vår gamla Myrornasäng. Så hög att vi fick köpa en sängkista att ställa nedanför som Stor använder som trappsteg upp i sängen. (Vi har även nattlampa för att Stor skall se trappsteget – det är skillnad på hundar och hundar minsann).

Nåväl, fotot visar min utsikt från kudden. Jag ser garderobsdörrarna och sovrumsdörren, men bara övre delen pga höga sängen. Vad som försiggår på golvet ser jag bara om jag reser mig upp.

Morgonen i fråga låg jag intet ont anande med huvudet på kudden och uppdaterade mig på nyhetsfronten. Maken låg vid sidan om och gjorde samma sak och hundarna låg idylliskt hoprullade och snusade och sov.

Ända till maken raskt behövde lämna sängen för ett toabesök. Det mesta med maken är raskt. Och följderna instinktiva (och ganska ofta destruktiva som elefant i glashus).

Vad jag ser från min utsiktsplats är att maken gör ett skutt upp ur sängen, flankerad av Liten som också hoppar ner. Maken får överslag pga för hög fart och missar därmed dörröppningen. För att stoppa rörelsen tar han tag i första bästa garderobsdörr och efter det ser jag varken honom eller Liten mer. Däremot ser jag att garderobsdörrarna börjar glida fram och tillbaka i en konstig dragspelande rörelse och jag hör duns duns duns SPLATT från golvet.

Om man nu tror att det var här han bröt självkänslan är det fel. Det gjorde han efter att han hamnade på rygg på golvet.

För då reste jag mig upp för att se vem som slog sig var.

Det är något rörande ovärdigt med medelålders man som ligger pladask på rygg på golvet. Fortfarande molhållande en garderobsdörr. Särskilt som mannen ligger lite som en sköldpadda, iklädd enbart orange kallingar med pondusmagen i vädret och spretande ben. När man sedan upptäcker hålet i kallingarna blir det jävligt ovärdigt istället för rörande ovärdigt.

Där ligger min själs älskade och håller sig i en garderobsdörr, hundarna dansar lekdans runt spektaklet, maken svär eder, magen pekar spänstigt uppåt (nåja) och under spänstigheten ser det ut som om han har tappat några inälvor genom kallinghålet. Bland annat pungen ligger på golvet.

Pungen ligger på golvet och jag skrattar så tårarna rinner medan jag kämpar för att fråga hur det hade gått.

Välkommen på näthinnan kära bild.

Vi skall ha mycket roligt tillsammans.

Svärfarsbästisen gick ju bort förra onsdagen och sedan dess har allt fokus legat på väldigt snabb begravning så sonen från OZ skulle kunna vara med utan att byta biljett hem en fjärde gång. Och så har det lagats mat. I mängder.

Helgen efter svärfarsbästisensbortgång kom ett par av kusinerna, varpå kocken lagade mat igen. Finger food, kyckling, fläskkött och gudomlig potatis i ugn. Jag har ingen järnkoll på vad vi åt, bara att det var äckligt gott. Dagen efter åt vi rester och nytillverkad lammgryta.

I tisdags kom kocken hit med ingredienser för att göra lasagne åt hela Sveriges armé. Vilket antagligen inte ens är en överdrift, Sveriges armé är nog inte större än så.

Vi körde Masterchef Australia och jag sa saker som “yes chef …” och så vidare. Vi borde haft minst ett tv-team här, antagligen fler med tanke på att jag lagade mat i gul onepiece.

Kocken gjorde sju lasagner. SJU! På 45 minuter.

Sju sådana.

Dagen efter gjorde kocken tre sådana här.

Med tusen olika toppings jag aldrig sett på pizza förut. Min personliga favorit var fikonen. Givetvis gjordes både deg och tomatsås “för hand”.

Om jag aldrig mer får på mig mina kläder vet jag åtminstone vem jag skall skylla på.

Imorgon är det begravning. Jag kommer gråta floder och sedan lite till när jag ser hur ledsen svärfar är. Den här veckan har bara handlat om familj. Det kommer även helgen att göra. Medan vi ägnar de kommande två månaderna åt att beta av pizza- och lasagneresterna som bor i frysen.

Sedan skall ni få se Harry Potter/John Lennon-glajjorna som kom igår. Och jag skall berätta om mina ringar. Samt allt annat som säkert kommer hinna hända.

Avsnitt 0,5