Herregud. Jag vet inte om det är safe att skriva om det än, för jag fnissar fortfarande alldeles för högt åt det. Trots att det har passerat tre dygn sedan maken bröt självkänslan på flera ställen. Men jag måste berätta, medan jag fortfarande har bilden av honom på näthinnan. Hur man nu förmedlar millenniets mest ovärdiga fall i text? Genom att försöka antar jag?
Okay (fnissar så snoret yr), vi har flyttat tillbaka till torpet och det är ljuvligt. Det är ljust och det ser inte ut som om två hemlösa har kapat ett random hus längre. Inte bara ljust, det är tamigfasen vackert och ni skall få en genomgång snart. För att inte tala om hur mycket hundarna älskar att vara tillbaka efter två månader i lägenhet på tredje våningen. Det var värdelöst om du frågar dem. Nu är allt toppen och de springer terrängmaraton flera gånger om dagen.
Två saker som dock är helt nya finns i sovrummet. Vår första fabriksnya säng och … håll i hatten … en platsbyggd garderob skapad av maken och min ömma fader.
Med skjutdörrar från vägg till vägg och tak till golv och heeeeeela garderoben är min.
Kom ihåg just skjutdörrarna när berättelsen om den förlorade självkänslan börjar. De spelar en betydande roll i historien. Tillsammans med den nya kontinentalsängen som är en halvmeter högre än vår gamla Myrornasäng. Så hög att vi fick köpa en sängkista att ställa nedanför som Stor använder som trappsteg upp i sängen. (Vi har även nattlampa för att Stor skall se trappsteget – det är skillnad på hundar och hundar minsann).
Nåväl, fotot visar min utsikt från kudden. Jag ser garderobsdörrarna och sovrumsdörren, men bara övre delen pga höga sängen. Vad som försiggår på golvet ser jag bara om jag reser mig upp.
Morgonen i fråga låg jag intet ont anande med huvudet på kudden och uppdaterade mig på nyhetsfronten. Maken låg vid sidan om och gjorde samma sak och hundarna låg idylliskt hoprullade och snusade och sov.
Ända till maken raskt behövde lämna sängen för ett toabesök. Det mesta med maken är raskt. Och följderna instinktiva (och ganska ofta destruktiva som elefant i glashus).
Vad jag ser från min utsiktsplats är att maken gör ett skutt upp ur sängen, flankerad av Liten som också hoppar ner. Maken får överslag pga för hög fart och missar därmed dörröppningen. För att stoppa rörelsen tar han tag i första bästa garderobsdörr och efter det ser jag varken honom eller Liten mer. Däremot ser jag att garderobsdörrarna börjar glida fram och tillbaka i en konstig dragspelande rörelse och jag hör duns duns duns SPLATT från golvet.
Om man nu tror att det var här han bröt självkänslan är det fel. Det gjorde han efter att han hamnade på rygg på golvet.
För då reste jag mig upp för att se vem som slog sig var.
Det är något rörande ovärdigt med medelålders man som ligger pladask på rygg på golvet. Fortfarande molhållande en garderobsdörr. Särskilt som mannen ligger lite som en sköldpadda, iklädd enbart orange kallingar med pondusmagen i vädret och spretande ben. När man sedan upptäcker hålet i kallingarna blir det jävligt ovärdigt istället för rörande ovärdigt.
Där ligger min själs älskade och håller sig i en garderobsdörr, hundarna dansar lekdans runt spektaklet, maken svär eder, magen pekar spänstigt uppåt (nåja) och under spänstigheten ser det ut som om han har tappat några inälvor genom kallinghålet. Bland annat pungen ligger på golvet.
Pungen ligger på golvet och jag skrattar så tårarna rinner medan jag kämpar för att fråga hur det hade gått.
Välkommen på näthinnan kära bild.
Vi skall ha mycket roligt tillsammans.
Jenny Lundeqvist says:
Herregud…. Försöker förgäves hålla mig för skratt här på bussen… går inget bra, tårarna rinner…. Vilken syn!!!
Enlisailivet says:
ovärdigt var ordet… Tycker faktiskt lite synd om honom. 🙂
MissK says:
Tack för detta, skrattar så tårarna rinner
Ps välkommen tillbaka, har väntat och väntat jue
EpmO says:
Försök nu vara lite snäll mot stackarn och glöm den där bilden efter en lite kortare tid…
Ibe says:
Tack snälla Victoria (och maken!) för dagens gapskratt! Och ett stort välkommen tillbaka!!
Åsa L says:
Kul att höra av dig igen! Med extra betoning på KUL! Ja, jisses, ibland behöver man ett gott skratt!!
I mitt huvud says:
Tack, nu har även jag den bilden i huvudet!!! Ha ha ha
Anette says:
Herregud! Det slog nästan bilden av min fd man som mitt i natten endast i förd grova arbetshandskar och en röd plasthink, jagandes en mus som katten släpat in, med tre hysteriska terriers som vilt skällandes och ylandes, desperat försöker ta sig ur sängen där jag sitter och försöker hålla fast dom för att de inte ska försvåra jakten på musen. Sen ska jag inte nämna katten som försöker vara behjälplig i jakten. Där skrattade jag så jag nästan kissade på mig!
Humlan says:
Tack för dagens skratt och välkommen tillbaka!
Jag har numera en kontinentalsäng och fortfarande efter nästan ett år så är jag lite road över att jag måste klättra upp i sängen. Det är kanske tur att jag rör mig så långsamt, framför allt när jag har legat still ett tag, så skuttar ur sängen gör jag inte. Men jag sover väldigt bra när jag väl har tagit mig upp i den.
Halvkusin says:
Kul att se dig här igen! Hann tjingsa på ömma fadern som hastigast under min snabbvisit till Småstaden och mamma. (Vi var på besök hos B i vävstugan hemma på bakgården)
Hoppas manliga stoltheten återhämtat sig (eller förresten… kanske inte?) och att ni får en fin vår på torpet, efter den där hemska vintern som jag ju fick det tveksamma nöjet att uppleva en vecka. Burr, tror inte jag kommer att vilja vara med om fler sådana vintrar i mitt liv…
Fru M says:
Tack! Tack, för skjutdörrarna och ”punghäng” It Made my day, som grädde på moset efter den nygrillade middagen vi precis intagit. Helgen är här!
Annika K says:
Haha Ojojoj
C says:
Hahaha! Tårarna rinner av skratt och jag kan knappt andas. Helt fantastiskt ovärdigt haha. Frågade du inte maken om han hittade något i garderoben som lockade så mycket så han var tvungen att lägga sig platt? Haha. Jag kommer gå och fnissa hela kvällen! (Vi (min far) har fått hem portisen nu, helt ljuvlig och prick lika jobbig just nu som ett barn hehe). Trevlig kväll!
JennyMW says:
Stort tack för kvällens asgarv!!! Kram!!
Helena says:
Tänkte du då ”Du är min man… ? ”
G says:
*skrattar-så-tårarna-rinner*
Katarina says:
Drygt 1 månad senare dyker du upp som gumman i lådan med ett hysteriskt roligt inlägg, precis som att tiden stått still. Har du en annan tidszon eller? Nåja, welcome back, hoppas du mår bra och att husbandet inte kraschat nåt mer i inredningen.
Victoria says:
Fniss. Förlåt. Ibland blir det så, pga skov. Men det gick ju bara inte att inte dela med sig av 2018:s mest roliga trill och fall. Som tur var kraschade han bara självkänslan och inget nybyggt. Ännu mer tur att han är så himla bra på att bjucka på sig själv. 🙂
Elisabeth says:
Herre jösses….inte bara hos dig snoret yr när man frustande läser igenom detta…
Välkommen tillbaka! Har saknat dig!
Bibbi says:
Tack för det skrattet. Fnissar fortfarande.
Trevligt att höra av dig här också. Hoppas du tänker fortsätta skriva i bloggen.
Jag ser fram emot rundturen efter renoveringen.
Kramar med fniss 😀
Bea says:
Tack o lov var jag ensam i lunchrummet när jag läste, skrattade så tårarna rann o jag fick (ursäkta mig) upp lunchen i näsan.
Skrattade ff när jag var klar. Visade min kollega som skrattade så hon grät.
Skrattade när jag åkte hem. O så nu igen.
Stackars maken…men tack för alla skratt. Det gjorde min dag!
Markattan says:
Vet inte vem som har det värst, maken, du eller vi läsare….
Han måste ju älska att du skriver om detta garderobsfall….
Välkommen tillbaka ❤
Markattan
PJAK/Anna says:
Hmm hade behövt en varning på denna. Tjuvläser ju på jobbet just idag 😀
Elle says:
Veckans garv
Så härligt att du är tillbaka!