Först, jag var ju faktiskt aslack på maken idag egentligen, men kom av mig när jag hittade en pinkande svärfar på dass.

Som vanligt med andra ord, eftersom han retar livet ur mig för jämnan. Den här gången gjorde han dock något som var lite omvänt.

Ni vet ju redan att det där med att sova brukar gå käpprätt åt helvete, eller ja, det gick käpprätt åt helvete när vi delade utrymme i tvåan. Av den enkla anledningen att vi lever i två olika tidszoner. Om jag är Asien så är han Amerika. Vi är inte ens samma världsdel. När det är läggdags för mig börjar roliga timman (timmarna) för honom och det är alltid pysselstund på annan geografisk plats. Antingen har han grejat med skitviktiga saker i källaren eller, på sistone, byggt garderober och lagt golv i trean. Vilket låter helt okay, det inser jag, om man bortser från att hundarna bara måste leka nöjesfält på mitt huvud när han väl trillar in i lägenheten framåt småtimmarna och att han sedan sätter på TV:n på en volym som Helen Keller hade hört.

När man somnar, vaknar, somnar, vaknar, somnar, vaknar etc in absurdum sover man inte särskilt gott. Eller djupt. Då blir man lättretlig och blir man lättretlig skäller man på maken, som hittills haft världens bästa ursäkt. Han har faktiskt haft Mycket Viktigt Jobb att göra. För OSS.

Nej, jag har inte gått på det skitsnacket, för det där jobbet går att göra när normala människor i samma tidszon är vakna. Men det gick ju att se en ände på det åtminstone.

Mycket riktigt, första natten här, sov som jag faktiskt förtjänar. Som en bäbis.

Igår längtade jag ju bara efter att få lägga mig och knatade i säng redan vid halvnio, och stensomnade återigen innan jag hann ta av mig läsglajjorna och plugga in lurarna.

Två timmar senare vaknade jag av att två hundar studsade på mitt huvud och skällde. Maken stod inte att hitta någonstans i lägenheten och jag insåg att han, mest troligt, hade råkat glömma att de behövde gå ut.

På med kläder, ilskerök pyrande ur öronen och ut med hundarna. På väg ut öppnade jag dörren till tvåan och där satt han i kökssoffan medan han såg lagom avkopplad ut och åt oliver direkt ur burken.

Då exploderade jag. Frågade vad han gjorde som var så oerhört viktigt sittande i soffan DÄR, när det är trean vi donar med.

Vad han gjorde? Jo han diskade för att kunna bära upp porslin.

Om man med diska menar ladda diskmaskinen och sedan chilla med en burk oliver och titta på den medan den diskar klart.

Den siste dåren är född och det är min man.

Sen gick ilskan över lite, när han var sådär händig som bara han kan vara. Är man rörmokarson så är man.

För jag hittade honom här.

Där han sysselsatte sig med att byta trasig blandare mot ny. Även om det ser mer ut som att han kör bänkpress med diskbänken. Varför man utför dylika arbeten i bar överkropp har jag dessvärre ingen aning om, men det skulle väl för all del kunna vara en affärsidé?

Slogan är ju redan att rörmokare både kan kröka och gänga, han har bara gått händelserna lite i förväg och redan klätt av sig till hälften.

Då mindes jag varför jag föll för honom. Han är min egen personliga Mario.

Likheten är slående. Särskilt på den här bilden.

Igår när vi kollade Hollywoodfruarna kom jag på en annan likhet.

Men det tar vi imorgon, för nu är det äntligen läggdags.

Och den som väcker mig ikväll/natt åker på en snyting.

Jag måste ha min skönhetssömn så jag pallar med helgens besök.