Sitter på tåget nu. Den store kommunikatören är givetvis med också och hundarna är hos mamma. Min förtjänst, inte hans.
Gårdagen var lång och trevlig, dagen kommer bli lång och otrevlig.
Och med tanke på att jag och mitt ressälllskap inte pratar så mycket ändå så tänkte jag passa på att halla mig lite.
Saker jag glömde packa igår; tandborste, deodorant.
Jag lär komma på fler saker eftersom jag SUGER på att packa.
Vad gör ni?
Nu. Exakt NU. Skall jag påbörja packning för att lämna hemmet och göra tre helt olika grejor. Då får jag väldigt mycket stresspåslag faktiskt.
Idag är det 99-årskalas hos mormor. Klädsel; tjusig. Typ.
Sen åker jyckarna ner till mamma, vi sover där inatt och imorgon svinotta blir det tåg till Stockholm för att gå direkt på begravning. Klädsel; begravningsaktig.
Efter det åker maken hem och jag stannar hos PV-Johanna och på måndag har hon bokat tid åt mig på något mycket mycket efterlängtat. Vi snackar något som jag längtat efter i så många år att jag knappt kan räkna dem. Vad det är talar jag om … sen. Och så skall vi planera Robbie Williams.
Jag är inte särskilt sugen på att knata omkring i vårigt Stockholm i varken kalaskläder eller begravningskläder vilket föranleder packning av ytterligare kläder.
Jag hatar att packa. Jag hatar ännu mer att packa för tre vitt skilda happenings. Så nu är jag svinstressad, vilket betyder att jag sitter med datorn i knät istället för att göra något vettigt.
Men nu vet ni varför jag har varit lite tyst och att jag kanske kommer vara ännu tystare. Kalas plus begravning plus en jäkla massa bilåkning har den effekten på mig.
Mars är dessutom en opålitlig månad och nu RÄKNAR jag med vår. Jag kommer inte ta med bävernylonoverall och jag skall åka tåg.
Ni hajar att det kommer snöa på östkusten imorgon va?
Man kan tycka att måndagar borde vara en bra dag att ha ett underhållande tv-program, men tydligen inte. För det var andra gången jag glömde av det (säg inget om det – jag har alltså inte sett det än).
Igår var jag nämligen irriterad. JÄTTEIRRITERAD. Så arg att jag gick och la mig för att det skulle gå över. Det gick inte över, jag är ännu argare idag tror jag.
Och nu skall jag berätta varför.
FÖR MÄN KOMMUNICERAR INTE SOM NORMALA MÄNNISKOR!
Ahhhh … så skönt det var att skrika lite.
Dessutom börjar mitt specifika exemplar få mer och mer likheter med sin far. Och då menar jag inte de goda sidorna. Utan skitbeteendet med att komma hem, sätta på TV:n, backa ner röven i fåtöljen och samtidigt stirra på paddan utan att säga ett endaste jäkla ord. VAD exakt är vitsen med att både ha TV och padda framför ögonen? Och så undrar jag om han märker om jag flyttar fåtöljen en halvmeter åt endera håll eller om han noterar det först när han landar med sin rörläggarröv på golvet?
Nu menar jag inte att svärfar kom hem efter jobbet och satte näsan i paddan, eftersom de inte fanns då, men GARANTERAT något som motsvarade det.
Okay, jag förstår mig inte på mäns logik. Eller snarare brist på logik och logistik.
Här finns en bil. Jag brukar behöva bil en gång i veckan, max. Resten av tiden står den fri att förfoga av mannen. Han tycker sig därmed inte behöva upplysa om när han verkligen BEHÖVER den, men jag skall upplysa om det. I söndags upplyste jag om att jag behövde bilen på måndagen.
Här kan ni ha paus för diskussion i paritet med ett tredje världskrig. För jag VISSTE ju faktiskt vad han håller på med för projekt och jag hade haft bilen i fredags vilket sabbade hans planering och då hade han planerat om med alla inblandade.
Utom mig. Han hade glömt den lilla detaljen. Som vanligt. IDIOT.
Dessutom behöver en man, den här mannen, bara säga en sak en gång och så är det upp till kvinnan att komma ihåg. Den regeln gäller dessvärre inte åt andra hållet. Män behöver påminnas. Oavjävlabrutet.
Den här veckan kommer bli ett världskrig. För jag är helt övertygad om att han har glömt att vi skall på 99-årskalas hos mormor på torsdag, på begravning på fredag och vi behöver någon som kan ta hand om hundarna.
Jag har presenterat en plan för honom, som går ut på att vi skulle kunna be mamma. Om mamma kan ta hundarna på torsdagen hos mormor, vi tar tåget till Sveriges baksida på torsdag kväll för att hinna till begravning på fredagen. Planen är alltså bara presenterad för honom. Eller snarare diskuterad. För det är så man gör i en familj. Sen diskuterar man om man har löst det eller vem som skall lösa det. Det steget har vi alltså inte kommit till, som vanligt, för om jag presenterar en plan så ingår det tydligen i den planen att jag skall lösa det.
Hell, jag behöver inte ens presentera en plan. Man utgår ifrån att jag löser det ändå. Och löser jag det inte så utlöser jag en skrikfest.
Jag har inte frågat mamma. Maken har SÅKLART inte frågat mig om jag har frågat mamma heller. För av ren princip sitter jag bara här och gör som män gör. Jag sitter här och UTGÅR ifrån att det bara magiskt löser sig medan jag gör andra saker. Såvitt jag vet finns det inget som hindrar maken från att fråga mamma nämligen.
Sedan har jag inte informerat honom om att jag har tänkt stanna på baksidan ett par dagar när han åker hem.
Varför skulle jag? Information verkar ju så himla överskattat?
Och tro mig, i min plan för att stanna ingår hans välbefinnande. För om han fortsätter vara icke-kommunicerande man så slår jag ihjäl honom, vilket inte är ett dugg positivt för hans välbefinnande. Inte mitt heller, eftersom jag inte är så sugen på Hinseberg.
Så. Ja. Nu vet ni vad jag gör. Jag sitter här och utgår ifrån saker. Överväger även att klia mig på pungen lite då och då.
Hela den här jämställdhetsdebatten verkar lite felvinklad från min sida, eftersom jag tycker att det borde klassas som någon slags funktionsnedsättning att vara man.
Uppför de sig handikappat så borde de klassas som handikappade.
Kromosomfel röstar jag på.
Men det har gått bra. Bortsett från de saker jag har bekänt och bett om syndernas förlåtelse över. Nu är jag dock extremt trött på köpstoppet, eftersom jag även är mat- och godisnunna sedan tre veckor. Det är sjukt trist att bara äta kartongbitar och kruskakli samtidigt som man inte ens får lov att okynnesshoppa. Livet känns tomt och innehållslöst och det har inte blivit bättre av att vi befunnit oss i en årstid som fått sitt namn från 50 nyanser av grått (eller vice versa?). Och då menar jag INTE det enorma sexandet som har försiggått. För det har det verkligen inte.
Hur har det gått för er? Med shoppandet alltså, inte med sexandet?
Nåväl, jag har gjort en liten sammanräkning eftersom jag har sparat de “intjänade” okynnespengarna på ett alldeles eget ställe och det har blivit en ganska stor säck pengar. Cirkus tio papp. Det känns fint faktiskt. Att jag sedan blev tvungen att nalla på dem för att köpa nya glasögonbågar är en annan femma, det drar jag in på Litens veckopeng. Igen. Jag börjar tro att han faktiskt aldrig mer kommer få någon veckopeng med tanke på hans bakgrund. Jag tror faktiskt även att killen är skyldig mig pengar.
Så. Nu har jag börjat planera vad jag skall köpa när den här sista månaden är över.
Skor. Eftersom skor struntar i om man har volanger på både mage och rygg. Skor tröstar. Skor finns där med sin villkorslösa kärlek oavsett om man väger 60 kilo eller 160 kilo. Skor är trygghet och skor gör både generell depression och säsongsbunden depp lite lite lättare att hantera.
Lite som handväskor faktiskt, men efter mitt besök i LV-butiken blir det inga mer snuttefiltsväskor. Jag inbillar mig att befintlig väska skulle känna sig både övergiven och försmådd så jag kommer inte ha hjärta att byta ut den väskan förrän den faller i småbitar. Herregud, det är ju min zombieapokalypsväska. En sådan överger man inte bara hur som helst.
Så skor alltså.
Minns ni de skitsnygga halvbootsen från A.S. 98 som jag köpte förra sommaren här i stan? Här är inlägget om ni inte minns. Vi var ju rörande eniga om att de var sjukt snygga vill jag minnas. Och med tanke på att vi har snittat tre dagar med snö i vinter så har de skorna varit de jag använt mest i vinter. De och fårskinnstofflor. Ett bra köp med andra ord. De och kilklacksskorna från Clarks med memory foam-sula (för tanter i farten) var nog förra årets absolut bästa köp.
Nu när jag planerar för att mars skall gå och dra något gammalt över sig ser jag att Plain Vanilla börjar med sandaletter från just A.S. 98. Det är alltså mina första skor på planeringslistan. Blå såklart. Jag har inte sett dem i verkligheten, men de ser ut som tvättad jeansblå?
Jag ÄR blå.
Ni vet ju att jag har hattmani, en av mina hattar ser ut som om det är exakt samma blå färg?
Om jag inte minns helt fel så heter den färgen royal air force blue i England. Nu kan man ju tycka vad man vill om just mitt hattfnatt, fokusera på färgen. Eller välj någon av de andra färgerna på sandaletterna. De är helt enkelt skitsnygga. SKITSNYGGA!
Sen hittade jag ett par till hos PV. Jag säger bara kilklack. Man kan skutta i kilklack. Och kombinationen rose, silver och guld gav mig en skorgasm (nej det saknas inte ett o, det skall uttalas som “skorrgasm” och inte “sko-orgasm”). Får man en skorgasm köper man skorna i fråga, så funkar det helt enkelt.
Där har jag ingen matchande hatt att visa (än). De är bara fånigt snygga.
Sist på min inköpslista har jag ett par high-top Air Max. Men där håller jag faktiskt på att bli mer än lovligt förvirrad eftersom det finns så oerhört många modeller att välja på och jag vet inte vilken det är jag vill ha. Eller ja, jag vet ju hur jag vill att de skall se ut, men jag får ingen ordning på det. De finns i olika modeller och olika färger, ser ut som en hederlig basketkänga från 80-talet, men med mycket högre sula. Är ni med på vilka jag menar? Och jag vill helst ha vita med blå detaljer (vilken överraskning att jag vill ha blå detaljer, verkligen). Kan någon tala om för mig vilken modell det är jag skall ha, för jag har verkligen spenderat osunt mycket tid på att resultatlöst försöka googla mig fram till det.
Sen är nästan alla pengarna slut, jag sparar en liten hög till senare i vår som jag tänker lägga på lite glada vårtoppar. Men det väntar jag med tills jag vet om jag kommer väga 60 eller 160 kilo tänkte jag.
Än så länge går det bra och jag har inte gått i närheten av någon choklad, men det går ju så nedrans trögt så man vet aldrig. Men jag kämpar på, lovar att avlägga mer detaljerad rapport om/när jag kommer ner under 80 kilo.
Under tiden tröstar jag mig med min skolista och att okynnesköpstoppet är slut inom en överskådlig framtid.
Vad tycker ni?
Och vad har ni på listan?
(Nej, jag är varken sponsrad av PV, Clarks eller Nike faktiskt. Men det utgår jag ifrån att ni redan förstod.)
… får konsekvenser?
När jag fick reda på att maken till Enlisailivet inte bara hade ägnat sig åt handduksvikning, han hade till och med filmat det, döpte jag ju raskt om honom.
I förmiddags såg jag det här.
Om man inte känner EpmO får jag lite … otrivsamma bilder i huvudet av personen som söker efter elefantpenisar?
Och så är jag helt övertygad om att det finns korrelation mellan snarkspray och elefantpenisar. Lite oklart hur min hjärna fungerar där faktiskt.
Men det är fredag, jag har återigen spenderat dagen på motorvägen och jag är dödstrött.
Det roar mig. Och oroar mig.
Hur har ni det själva?