Och även frusit ihjäl lite grand. Jag är fortfarande stel efter en utomhusdag hos kamrater som bor i skogen.

Här har det varit vår sedan påsk. Verkligen skitvarmt, soligt och…jamen varmt. Idag hade jag ett uppdrag, jag skall som sagt fota ett bröllop i september, men även fotografera för inbjudningskorten. Det var vad som stod på agendan idag.

Nu vill jag bara påpeka att jag är extremt lättfrusen och alltid överklädd. Dunjacka i maj är inga som helst konstigheter, men eftersom jag vet att de bor i skogen och att det brukar vara varmare där än vid havet så slängde jag på mig tunna vårbyxor, t-shirt (???) och över det bara en fleecekofta. Barfota i seglarskor dessutom. Premiärvårklädd minsann. Jag har bara tisha på våren och sommar, all övrig årstid vill jag helst gå klädd i ylletröja, bävernylonoverall och skoterkängor.

Jag råkade bara glömma bort vinden. Och jösses som det vindade idag, trots att vi var i skogen. Nordanvindar kändes det som och det var ungefär så kallt att jag bara väntade på snöflingor i ansiktet. Svinsmart drag för utomhusfotografering, jag har aldrig varit så snabb på avtryckaren som idag. I vanliga fall hade det varit en session på minst en timma, men idag snackar vi fem minuter från uppställning till jag stod inomhus igen och var klar. Jag hann till och med in i värmen igen medan det stackars blivande brudparet fortfarande stod kvar på utsidan utan att ha kikat på och godkänt bilderna.

Det var antingen snabbhetsrekord eller så hade jag snott deras treårings mössa, något jag antar inte hade fallit i god jord.

Jag HATAR att frysa. Det var 15 grader i förrgår. Idag var det sex grader och storm. Blah!

När fingrarna har slutat vara likstela har jag lite foton att gå igenom, men jag är nöjd trots allt. Det blev bra bilder och precis som jag tänkt mig (ni skall få se när jag har tillräckligt med känsel i fingrarna för att kunna pilla ut minneskorten ur kamerorna).

MEN…nu var det ju inte det som var söthetsdöden. Familjen Bröllop har en hel drös med djur. Jag ÄLSKAR djur lika mycket som jag hatar att frysa.

Utan någon som helst söthetsordning skall ni få en djuröverdos idag.

Herr Bröllop är jägare och en enorm djurvän. I vintras råkade han skjuta ett dräktigt vildsvin, vilket inte är helt ovanligt. Vad som däremot antagligen är ganska ovanligt är att han, när han upptäckte att honan hade smågrisar i magen, faktiskt plockade ut dem, tog hem dem och hjälpte dem överleva. Flaskmatade dem, sov med dem och mot alla odds överlevde båda raringarna. Än så länge är de fortfarande för små för att klara sig utan mamma så de bor kvar (inomhus), men springer omkring utomhus och leker med barnen och familjens hundar. Det är så rart att man inte riktigt vet vart man skall göra av sig.

Näe, de kommer aldrig att hamna på matbordet. De är numera kelgrisar och namngivna. Det finns jägare och så finns det annorlunda jägare.

Sen har de även två väldigt rara getter. Lata getter. Som gärna ville vara tuffa och stångas. Lite halvhjärtat sådär.

Slutligen vill jag presentera familjens ena hund. Som jag har känt sedan han var valp för typ sju år sedan. En dogue de bordeaux som inte har en aning om sin storlek och som bara lufsar omkring och är dumsnäll. Sitter gärna i knät, vilket kan te sig en smula opraktiskt även om han är bedårande.

Ända tills man råkar hitta en pinne och bara hinner fundera på om man skall ta upp den och kanske kasta den till honom. Då är det något som säger SPROIIINK i hjärnan på jycken och livsandarna vaknar … lite för mycket kanske.

Det. Är. Hans. Pinne. Och han tror att han leker lika milt som om han vore en chihuahua. Det är han inte.

Ja, jag är hönsig. Det är jag som säger “akta, akta, akta” till treåringen i familjen. Som tänkte gå fram och ta pinnen för att kasta den.

Det enda jag såg framför mig var hund som leker kast med liten treåring i andra änden av pinnen.

Det räckte så bra att jycken lekte kast med stor 45-åring gången efter filmningen och buffade omkull mig genom att skalla mig i knävecket för att få tag i pinnen före mig.

Bortsett från svinkylan från Arktis och att det känder som att jag hade råkat hamna på Nordkapp så var det en väldigt trevlig dag.

Alla dagar med många djur är fantastiskt trevliga, det är människor som är överskattat.

1. Hur kan det ta två dagar att städa en trerumslägenhet? Och då har jag inte plockat, bara skurat för att få bort rökstanken. Den är fortfarande förnimbar i vissa delar av lägenheten.

2. Om man skurar golven tio gånger på två dagar och dammsuger ungefär lika många gånger får man ryggskott. Det var tydligen ingen ergonomisk arbetsställning. Herregud som jag hatar att ha ont i ryggen. Ryggont gör mig pms-ilsken sådär generellt och jag har varit tvungen att undvika både medmänniskor och motmänniskor.

3. Kusinbarnet (fyra år) ägnade ungefär hela påsken åt att tala om att han var rädd för mig och i förlängningen mina saker. Min iPad dög inte att använda för att kolla YouTube, den var läskig, han skulle ha mammas eller pappas. Hur man nu kan vara rädd för tant iklädd OnePiece? Eller kanske just därför?

Nu har förklaringen kommit, efter hemkomst. Lillkillen är rädd för mig för att jag har en stor båt.

Fniss.

Någon som vill ge sig på logiken i det sistnämnda?

Nu skall jag utföra något för första gången sen Den Stora Havregrynsbranden. Jag skall åka och plåta inbjudningskort inför ett bröllop till sensommaren. Det är lite för fint väder för att få bra ljus ute.

Enda gången jag klagar på solsken och blå himmel.

Jag återkommer – förhoppningsvis med bilder – vad gör ni?

// Hon med det ständigt dåliga samvetet