Jamen jag lever

Och har tappat totalt sju kilo på en vecka. Snacka om dietstart. Vad det här nu än var, influensa eller annan mystisk virusinfektion, var det för jävligt. Kan inte påstå att jag är PEPP ännu, men det kommer väl. Jag är åtminstone såpass frisk att jag är trött på att ligga ner.

Men nu har jag två funderingar, det är alltså bara jag som inte sover när jag har feber? Jag trodde att det var helt normalt att inte sova. Jag kan inte sova, det är helt omöjligt, jag ligger bara och vrider mig och tycker att livet är pest.

Den andra funderingen, efter att ha kollat på alla avsnitt av White Collar utom de sex sista, HUR KAN MATT BOMER VARA GAY?

Jag googlade honom efter att jag hade kollat klart och nu vill jag gråta. Karln är ju så snygg att man avlider lite och så är han lyckligt gift och pappa till tre barn, bara det är ju illa nog, men dessutom spelar han för det andra laget.

Jag skall bli bög. Om det så är det sista jag gör.

Vad gjorde man som sjukling innan Netflix?

För glass smakar fortfarande som kofta och jag har inte sovit sedan natten till söndag. Att nätter var långa visste jag, men inte att de var så här himlans långa.

Vi kan väl säga så här, jag började kolla på White Collar, den hade jag inte sett innan och den innehåller rart snygg pojk.

  
Jag har snart betat av fyra av fem säsonger. 

VEM är det som bestämmer att man inte skall kunna sova när man har feber? Jag var inte med och röstade på den grundlagen alls.

Skall jag nödgas att se något positivt i det här är det att feberdieten är klart underskattad och att första dietveckan startade med fanfarer och trumpeter. Minus fem kilo. Som jag antagligen svettats bort. Men svettningar är positivt med, det betyder väl att febern kryper neråt?

Så. Om man bortser ifrån att det suger att ha en ståltrådsklädd tennisboll i svalget, med tillhörande ont överjävlaallt känner jag mig åtminstone lite smal.

Och så är det positivt att det drabbade mig den här veckan. Nästa vecka skall jag till Johanna och mysa. Samt fixa Simon. Simon mådde också rätt bra innan hans matte åkte på den här skiten, men efter att ha legat i fem dygn har Simon fått lite dreadlocks pga svårigheter att ligga still med feber. Så många dreadlocks att det nästan är oroande. Han känns mindre som ett marsvin och mer som tovad ullmössa nu.

Bara vi tar oss igenom helgen, så skall den här urlakade käringen till huvudstaden och jag har många spännande saker på schemat. Simon skall få helt ny färg och vi skall hänga med sympatiska människor jag inte hängt med på länge.

Men mest längtar jag efter Johanna och Celiné.

Och att sluta vara sjuk.

Det hade varit trevligt.

Alvedon blir det för ofta

Glass smakar som kofta.

Jag hatar Mollipecten, vill inte ha Resorben. För inget går att svälja ner.

Ifall ni undrar var det ett försök till skönsång. Gnällig skönsång. Nu har jag legat på diverse ställen i lägenheten i två dygn och sovit inget alls.

Däremot har jag fått reda på vem som gett mig sjukan. Min kusin som jag träffade i söndags blev tydligen dålig natten till måndag.

Men jösses som jag bantar. Älsklingsglassen smakar surt. Faktum är att allt smakar skitäckligt.

Japp. Jag gnäller. Jag har aldrig så här skitmycket feber och ont överallt.

Kan vi vara överens om att det magiskt har gått över till imorgon?

// Hon som lever på te med honung

Ursäkta, men jag blev skitsjuk igår

Sådär akut gick jag från helt frisk till feber, svinont i halsen och en nacke som gör så ont att jag är lite sugen på giljotin.

Igår kväll kom det, inatt var det feberdrömmar som om jag hade blandat LSD i kvargen.

Jag brukar inte vara fånig, jag brukar vara smärttålig, men det här är inte ens i närheten av roligt.

Och jag är inte förkyld, bara rosor på kind och glansig i blick med stelopererad nacke.

Kan man skylla på att kroppen har fått någon slags dietchock, eller är det läge att åka till doktorn?

Så här risig har jag inte känt mig sen jag hade mässlingen som åttaåring. Minus just mässlingen då.

Det kan inte vara en slump att det kommer i samband med byte från glass till kvarg?

Eller?

// Mors Lilla Olle

Bombastiskt löfte som inte får brytas

Jag har ju GLÖMT berätta en jätteviktig sak. Och om jag berättar det här blir det mer pinsamt att bara skita i det.

Förra veckan pratade jag och Admin Anka om eventuella planer att börja gå ner i vikt och att istället kanske bli av med lite vikt och oönskade volanger på magen (och andra helt otänkbara ställen). Vi pratar om det ganska ofta, gärna medan vi moffar i oss chips och godis. Det är knepigt att det är så lätt att prata om och vara pepp precis när man sitter och äter den ena kaloribomben efter den andra. Det svåra kommer sen, när det väl skall utföras. Jag medger att jag är en usel bantare, jag kan helt enkelt inte för jag har exakt noll karaktär. Inte gör det saken bättre att jag har kunnat ha ett synnerligen ohälsosamt ätmönster i 40+ år som inte funkar längre, enligt vågens alarmerande siffror varje gång jag ställer mig på den.

Jag väger mig varje dag. Sjukt stört beteende, men jag gör det. Sedan förfasas jag över siffrorna som visas och så går jag och hämtar någon slags godis för att trösta mig och tänker att “sen, jag börjar sen, först måste jag snutta på något och gråta en skvätt” och “sen” glömmer jag praktiskt nog av det. Till nästa morgon när jag tror att något slags mirakel har inträffat och jag ställer mig på vågen igen.

Jag brister alltså inte bara i karaktär, jag har en lika kass inlärningskurva som en treåring också. Förträngning kallas det visst.

I alla fall. Vi pratade om det för femtioelfte gången förra veckan och Admin Anka talade om att hon hade kikat på fitnessarmband, men hon kunde inte bestämma sig. För hon lider inte lika mycket av övervikt som av beslutsångest. När det gäller allt. Om jag är en impulsköpare är hon min raka motsats. Hon funderar på saker till de mer eller mindre utgår ur sortiment.

Men hon hade två armband som hon valde mellan. Nu minns jag inte vad det andra hette, men det ena hette Jawbone UP2. En gång i tiden hade jag ett sådant, fast första versionen som inte ens hann säljas i Sverige innan tillverkaren drog in det. Jag hade det mest för att tracka min sömn, inte för att träna och äta särskilt hälsosamt. Sen självförstördes det.

Det var ett trevligt fitnessarmband, med en trevlig app där man kunde lägga till kompisar för pepp på avstånd i appen.

Så jag tog beslutet för henne, vi beslutade oss där och då för att köpa varsitt sådant och börja tillsammans söndag kväll. Fram till i söndags var det alltså fullt ös – medvetslös när det handlade om mat och godis, söndag kväll slut på sötebrödsdagarna.

Och så beställde vi varsitt armband som kom i mitten av förra veckan.

Givetvis var vi ju tvungna att leka med det lite och testa funktioner när det kom, men från söndag skulle det vara allvar istället för lek. Det vill säga, hela förra veckan lekte vi mest med sömnfunktionen. Inte så mycket med mat och motion alls.

Från och med igår blev det allvar och jag åt sådant här för första gången i mitt liv.

IMG_4297

Kvarg. Med havregryn.

Det var visserligen gott och mättande, men inte riktigt som mina vänner Ben och Jerry. Konsistensen är mer … klistrig?

Men är det nyttigt kan man inte få allt tänker jag?

Sen att hundarna totaldissade slicka tallrik är en helt annan femma som man inte vill tänka på eftersom hundar äter allt från kattbajs till ruttna tomater. Kvarg föll dem inte på läppen alls. Och jag tror inte att vi skall göra någon djupdykning i eventuella anledningar till att bajsätande hundar dissar just kvarg. Då kanske jag slutar innan jag ens har börjat.

Sömnen då? Den är ÄN mer fascinerande. Admin Anka har en hoper barn varav ett barn som jag fortfarande räknar som bäbis. Bäbisar väcker sina mammor på nätterna och man trodde därmed att hon skulle ligga pyrt till när det gäller sömnmålen eftersom jag har hundar som sover som mumier nattetid.

Pilutta mig. Så var det inte. Jag glömde att jag har ett stort barn/tonåring i huset. Som lever i en helt annan tidszon än jag gör. Make 47 år var tydligen generellt sämre än att ha riktiga tonåringar och bäbisar i huset.

Kolla här. Det här är Admin Ankas sömn från natten till idag.

IMG_4299

Tre gånger blev hon väckt av bäbis, nådde 87 % av sitt sömnmål och tillgodogjorde sig alldeles avundsvärt mycket djupsömn så fort hon somnade om. Totalt 35 minuter av vakentid.

Sen är det min sömn och make med ingen tidsuppfattning alls.

IMG_4300

Igår gick jag och lade mig ganska tidigt eftersom jag var skittrött. Maken, som planerade att gå upp tidigt idag för att måla golvet i källaren (ETT av projekten som pågått sedan årsskiftet men inte avslutats), skulle bara gå ner i sin man cave och kolla på Aktuellt och plocka undan allt på golvet för att förbereda inför dagens målning. Jag avkrävde löfte att han inte skulle FASTNA i källaren och väcka mig utan komma upp senast före midnatt. Vaknar jag efter midnatt av stojande man och hundar blir jag sur.

Han lovade. Eftersom det nu finns svart på vitt att jag alltid är vaken alldeles för länge mitt i natten när han dammar in genom dörren och det hoppar glada hundar på mitt huvud.

Ni ser den där långa orange vakenheten mitt i natten?

Då var klockan två, jag och hundarna var fortfarande ensamma i lägenheten och jag undrade var i hela helskotta han hade tagit vägen, medan jag undrar det hinner jag även få upp blodtrycket lite i ren ilska. Det tar inte fem timmar att kolla på Aktuellt och plocka undan typ fyra saker från golvet.

Först ringde jag. Hans telefon var stendöd. Då blev jag ännu argare och visste att jag inte skulle få sova mer om jag inte kunde få påminna honom om det där LÖFTET att inte lämna man caven för sent, så jag klädde på mig och knatade ner i källaren (positivt med lite registrerade steg sådär mitt i natten dock … typ).

Make återfanns framför dator i man cave och inte EN ENDA SAK var undanplockad från golvet som skall målas. Vilket betydde att han hade suttit framför nämnda dator i fem jävla timmar utan att göra ett smack. För jag vet faktiskt att Aktuellt inte sänder så himla länge.

Sömnigt fräste jag onämnbara saker om hans närminne och karaktärsbrister och sedan klampade jag upp till sängen igen och var tydligen vaken i totalt en timma och trettiofyra minuter pga gift med dåre.

Konklusionen är alltså att man får bättre sömn av att ha man och sex barn än att vara gift med just mitt exemplar.

Sedan är jag svårt avundsjuk på att Admin Anka får sin djupsömn. Jag har ingen djupsömn alls nästan, något jag skyller helt på klimakteriet. Det var inga som helst fel på djupsömnen före hormonkriget i kroppen.

Men det gör ju inte saken BÄTTRE att man lever med någon som lever sällare i sin källare till mitt i nätterna så fort jag går och bingar.

Nu sitter jag och undrar hur jag lyckades bli övertalad att inte behålla den mindre lägenheten på bottenplanet till bara mig.

Sen tänker jag att han kan ta sina förbannade spetsgardiner och flytta ner dem till sin källare. Och så funderar jag på att kasta in ett liggunderlag nästa gång jag hittar honom i källaren mitt i natten (vilket högst troligt blir inatt) och sedan låsa dörren till lägenheten.

Får inte jag sova så skall banne mig inte han få sova.

Men det jag egentligen ville säga var att med start igår började min och Admin Ankas kamp för färre volanger och jag skall få bort minst tio kilo från min numera sälformade kropp.

Jag lär få anledning att återkomma i ärendet och nu vet ni. Ser ni mig med Ben och Jerry får ni skrika på mig.

Återigen, när jag får på mig mina tre år gamla älsklingsjeans, då har jag nått målet.

Med eller utan man.