Rörande rörigt

Jag har det ju lite trassligt med min sömn, eller snarare frånvaron av sömn, men det verkade gå över när jag kom till huset. Jag skulle bara lägga mig en liten stund, medan det jag väntade på att pannan skulle spotta igång och det skulle bli varmt. 

Det var igår, runt 16.00. Sen vaknade jag inte igen förrän klockan var halvtio på kvällen och då var jag gött mosig i skallen. Fortfarande dödstrött. Jag sover aldrig dagtid. Jag sover ju knappt nattetid.

Då insåg jag att den där packningen, den skulle få vänta till idag. Så jag satte mig i vardagsrummet och försökte förklara för den känslosamma tegelstenen varför jag tycker det är så jobbigt. Eller åtminstone bara delar av jobbigheten. Att det känns som att jag överger mina tibbetjejer, bland annat.

Jag insåg meningslösheten i att försöka förklara när det gick att se i ögonen på honom hur tomt det var i hans skalle. Han kan verkligen inte relatera. Och då är det ju rätt bortkastad tid att försöka förklara. Han bekymrar sig över mer handfasta saker. Som överhuvudtaget inte bekommer mig.

Då gick jag och lade mig igen. 

Idag knatar jag däremot omkring i det här.

  
Medan han är och köper ny kyl och frys. Den gamla, som inte är särskilt gammal, verkar ha havererat.

Handfasta grejor som sagt. Och win för nya ägarna att det upptäcktes nu.

Det här får ta den tid det tar, bortsett från deadline första december då.

Vi verkar dessutom bli tvungna att klämma in ett veterinärbesök också, som bonus liksom. Den lille har fått analsäcksinflammation (alltid världens roligaste ord att säga), talade Stor om för oss. Liten är totalt obekymrad men Stor är arg på hans rumpa och kan inte låta den vara.

Vi har alltså en analsäcksexpert (ännu roligare ord att säga) i familjen.

Vissa hundar letar svamp, andra håller koll på insulinnivåer. Den här är expert på rumpor.

Nu skall jag kasta mig ut bland kartongerna igen.

Efter att ha sovit i närmare ett dygn lär ju inte just det behovet vara så stort just idag?

Får man gå och lägga sig nu?

Trots att torpet är gammalt som gatan är rummen inte tidstypiskt små och det är konstigt nog en ganska öppen planlösning. Två våningar á 60 m3, på nedervåningen är det stort kök, vardagsrum och “matsal”, endast avskilt av väggarna till murstocken. På övervåningen är det bara en hall, ett badrum och resten av ytan är sovrum. Ett enda skitstort sovrum. Gissningsvis i alla fall 50 m3. Det är jättestort. Torpet må vara gammalt och … gammaldags, men jag har aldrig bott i ett större sovrum.

Normalt för mig är att ha ett sovrum där man får plats med en dubbelsäng, nattduksbord och lite golvyta att knata till och från sängen på. Här har vi ett nattklubbsgolv som yta och inga som helst problem att få plats med sängar. Det skulle få plats tre dubbelsängar i bredd.

Givetvis har vi inte dubbelsäng här bara för det. Jag har redan nämnt den gudfruktiga placeringen av varsin 90-säng. I varsin ända av sovrummet. Det känns som en halvt maraton att gå mellan sängarna, om man nu skulle vilja göra det.

Till en början tyckte jag faktiskt att det var ganska praktiskt med helt egen säng eftersom jag är gift med en som beter sig som en elvisp i sovande tillstånd, både ljud- och rörelsemässigt. Han håller inte käft nattetid heller, han knycker täcken, rullar in sig som en kåldolme och han snurrar lika mycket som ett pariserhjul medan jag ligger i en och samma ställning en hel natt. Det vet ni redan. Därav det brutna örat häromnatten.

Så, en egen säng verkade himla bra. I teorin.

I verkligheten har ju givetvis hundarna lärt sig att det suger att sova i husses säng, de behöver ju också sin skönhetssömn och uppskattar inte alls att bli mosad av en lårbenshals på vift eller bli nersparkade ur sängen. I en dubbelsäng funkar det för dem (och mig) eftersom de kan välja att lägga sig lite mer i mitten. Eller så kan jag ge dem en hjälpande hand och justera dem lite mer åt just mitten.

Man har inte samma möjligheter i en 90-säng. Man har heller inte hjärta att putta bort dem. För de är ju så rackarns rara när de sover. Hjärteknipande rara.

Hela sommaren har de pendlat mellan golv och säng för det har varit varmt. Nu är det tydligen inte varmt längre för pendlandet har upphört. Det är sängen som gäller, hela natten. Och då har jag ju verkligen inte hjärta att knuffa ner dem, jag vill ju inte att mina guldklimpar skall frysa tassarna av sig.

De senaste veckorna har jag legat på sidan, i en sämre variant av fosterställning med mina egna knän någonstans under hakan, intryckt i väggen. En hund ihoprullad i knävecket och den andra raklång på rygg rakt över halva sängen. Inte den mest ergonomiska sovställningen.

Igår gick jag och lade mig tidigt och det tog för en gång skull inte många minuter innan jag stensov. Det hör inte till vanligheterna, sömn är ju en ständig bristvara här. I natt slog jyckarna något slags rekord. Eller så testar de hur långt de kan gå innan jag ger upp, ställer in en säng till och donerar min säng till dem. Så skulle det kunna vara.

Klockan 01.00 vaknade jag av att jag hade rysk pälsmössa med burberryskärm på huvudet.

IMG_7839

Och mössan hade inga som helst planer på att flytta sig en millimeter, jag fick hålla tillgodo med den kuddsnutt som var över.

I knävecket hade jag en hoprullad långbening.

IMG_7830

Det fanns inget utrymme för mig att få till en vettig sovställning. Dessutom är det varmt att sova med täcke och päls.

När jag vaknar på natten har jag inte mer än några tiondels sekunder på mig att somna om, somnar jag inte om direkt är det lönlöst. Då är det bara att dra igång ljudboken igen och ge det någon timma, sedan somnar jag oftast igen.

Det gjorde jag även inatt. Drog igång ljudboken igen alltså. Jag somnade däremot inte om. Jag fotograferade hundar, blängde lite avundsjukt på han i sängen på andra sidan dansgolvet som sov som om han aldrig hade gjort annat och gick till och med upp och tog en macka.

Mössan och Fåntratten rörde inte en fena.

När klockan slog 03.00 och jag fortfarande var klarvaken kastade jag in handduken. Jag vet när det är både lönlöst och meningslöst att ligga kvar, så jag gick upp.

Det är inte ofta man fixar naglarna på sig själv vid den tiden. Men det gjorde jag. Det finns väl inget klockslag som är så himla mitt i natten som just klockan tre.

IMG_7841

När klockan var 06.00 hade jag jäkligt snygga naglar.

Jag har inte sovit sedan klockan ett inatt. Det har jag lyckats skriva 824 ord om nu. Om ingenting alltså.

Men nu vet ni varför jag frågade om man får gå och lägga sig snart.

Jag funderar på att tillverka något slags kravallstaket av kompostgaller runt sängen.

Det skulle kunna funka, det är ju nedputtningsdelen jag inte klarar.

Bombastiskt löfte som inte får brytas

Jag har ju GLÖMT berätta en jätteviktig sak. Och om jag berättar det här blir det mer pinsamt att bara skita i det.

Förra veckan pratade jag och Admin Anka om eventuella planer att börja gå ner i vikt och att istället kanske bli av med lite vikt och oönskade volanger på magen (och andra helt otänkbara ställen). Vi pratar om det ganska ofta, gärna medan vi moffar i oss chips och godis. Det är knepigt att det är så lätt att prata om och vara pepp precis när man sitter och äter den ena kaloribomben efter den andra. Det svåra kommer sen, när det väl skall utföras. Jag medger att jag är en usel bantare, jag kan helt enkelt inte för jag har exakt noll karaktär. Inte gör det saken bättre att jag har kunnat ha ett synnerligen ohälsosamt ätmönster i 40+ år som inte funkar längre, enligt vågens alarmerande siffror varje gång jag ställer mig på den.

Jag väger mig varje dag. Sjukt stört beteende, men jag gör det. Sedan förfasas jag över siffrorna som visas och så går jag och hämtar någon slags godis för att trösta mig och tänker att “sen, jag börjar sen, först måste jag snutta på något och gråta en skvätt” och “sen” glömmer jag praktiskt nog av det. Till nästa morgon när jag tror att något slags mirakel har inträffat och jag ställer mig på vågen igen.

Jag brister alltså inte bara i karaktär, jag har en lika kass inlärningskurva som en treåring också. Förträngning kallas det visst.

I alla fall. Vi pratade om det för femtioelfte gången förra veckan och Admin Anka talade om att hon hade kikat på fitnessarmband, men hon kunde inte bestämma sig. För hon lider inte lika mycket av övervikt som av beslutsångest. När det gäller allt. Om jag är en impulsköpare är hon min raka motsats. Hon funderar på saker till de mer eller mindre utgår ur sortiment.

Men hon hade två armband som hon valde mellan. Nu minns jag inte vad det andra hette, men det ena hette Jawbone UP2. En gång i tiden hade jag ett sådant, fast första versionen som inte ens hann säljas i Sverige innan tillverkaren drog in det. Jag hade det mest för att tracka min sömn, inte för att träna och äta särskilt hälsosamt. Sen självförstördes det.

Det var ett trevligt fitnessarmband, med en trevlig app där man kunde lägga till kompisar för pepp på avstånd i appen.

Så jag tog beslutet för henne, vi beslutade oss där och då för att köpa varsitt sådant och börja tillsammans söndag kväll. Fram till i söndags var det alltså fullt ös – medvetslös när det handlade om mat och godis, söndag kväll slut på sötebrödsdagarna.

Och så beställde vi varsitt armband som kom i mitten av förra veckan.

Givetvis var vi ju tvungna att leka med det lite och testa funktioner när det kom, men från söndag skulle det vara allvar istället för lek. Det vill säga, hela förra veckan lekte vi mest med sömnfunktionen. Inte så mycket med mat och motion alls.

Från och med igår blev det allvar och jag åt sådant här för första gången i mitt liv.

IMG_4297

Kvarg. Med havregryn.

Det var visserligen gott och mättande, men inte riktigt som mina vänner Ben och Jerry. Konsistensen är mer … klistrig?

Men är det nyttigt kan man inte få allt tänker jag?

Sen att hundarna totaldissade slicka tallrik är en helt annan femma som man inte vill tänka på eftersom hundar äter allt från kattbajs till ruttna tomater. Kvarg föll dem inte på läppen alls. Och jag tror inte att vi skall göra någon djupdykning i eventuella anledningar till att bajsätande hundar dissar just kvarg. Då kanske jag slutar innan jag ens har börjat.

Sömnen då? Den är ÄN mer fascinerande. Admin Anka har en hoper barn varav ett barn som jag fortfarande räknar som bäbis. Bäbisar väcker sina mammor på nätterna och man trodde därmed att hon skulle ligga pyrt till när det gäller sömnmålen eftersom jag har hundar som sover som mumier nattetid.

Pilutta mig. Så var det inte. Jag glömde att jag har ett stort barn/tonåring i huset. Som lever i en helt annan tidszon än jag gör. Make 47 år var tydligen generellt sämre än att ha riktiga tonåringar och bäbisar i huset.

Kolla här. Det här är Admin Ankas sömn från natten till idag.

IMG_4299

Tre gånger blev hon väckt av bäbis, nådde 87 % av sitt sömnmål och tillgodogjorde sig alldeles avundsvärt mycket djupsömn så fort hon somnade om. Totalt 35 minuter av vakentid.

Sen är det min sömn och make med ingen tidsuppfattning alls.

IMG_4300

Igår gick jag och lade mig ganska tidigt eftersom jag var skittrött. Maken, som planerade att gå upp tidigt idag för att måla golvet i källaren (ETT av projekten som pågått sedan årsskiftet men inte avslutats), skulle bara gå ner i sin man cave och kolla på Aktuellt och plocka undan allt på golvet för att förbereda inför dagens målning. Jag avkrävde löfte att han inte skulle FASTNA i källaren och väcka mig utan komma upp senast före midnatt. Vaknar jag efter midnatt av stojande man och hundar blir jag sur.

Han lovade. Eftersom det nu finns svart på vitt att jag alltid är vaken alldeles för länge mitt i natten när han dammar in genom dörren och det hoppar glada hundar på mitt huvud.

Ni ser den där långa orange vakenheten mitt i natten?

Då var klockan två, jag och hundarna var fortfarande ensamma i lägenheten och jag undrade var i hela helskotta han hade tagit vägen, medan jag undrar det hinner jag även få upp blodtrycket lite i ren ilska. Det tar inte fem timmar att kolla på Aktuellt och plocka undan typ fyra saker från golvet.

Först ringde jag. Hans telefon var stendöd. Då blev jag ännu argare och visste att jag inte skulle få sova mer om jag inte kunde få påminna honom om det där LÖFTET att inte lämna man caven för sent, så jag klädde på mig och knatade ner i källaren (positivt med lite registrerade steg sådär mitt i natten dock … typ).

Make återfanns framför dator i man cave och inte EN ENDA SAK var undanplockad från golvet som skall målas. Vilket betydde att han hade suttit framför nämnda dator i fem jävla timmar utan att göra ett smack. För jag vet faktiskt att Aktuellt inte sänder så himla länge.

Sömnigt fräste jag onämnbara saker om hans närminne och karaktärsbrister och sedan klampade jag upp till sängen igen och var tydligen vaken i totalt en timma och trettiofyra minuter pga gift med dåre.

Konklusionen är alltså att man får bättre sömn av att ha man och sex barn än att vara gift med just mitt exemplar.

Sedan är jag svårt avundsjuk på att Admin Anka får sin djupsömn. Jag har ingen djupsömn alls nästan, något jag skyller helt på klimakteriet. Det var inga som helst fel på djupsömnen före hormonkriget i kroppen.

Men det gör ju inte saken BÄTTRE att man lever med någon som lever sällare i sin källare till mitt i nätterna så fort jag går och bingar.

Nu sitter jag och undrar hur jag lyckades bli övertalad att inte behålla den mindre lägenheten på bottenplanet till bara mig.

Sen tänker jag att han kan ta sina förbannade spetsgardiner och flytta ner dem till sin källare. Och så funderar jag på att kasta in ett liggunderlag nästa gång jag hittar honom i källaren mitt i natten (vilket högst troligt blir inatt) och sedan låsa dörren till lägenheten.

Får inte jag sova så skall banne mig inte han få sova.

Men det jag egentligen ville säga var att med start igår började min och Admin Ankas kamp för färre volanger och jag skall få bort minst tio kilo från min numera sälformade kropp.

Jag lär få anledning att återkomma i ärendet och nu vet ni. Ser ni mig med Ben och Jerry får ni skrika på mig.

Återigen, när jag får på mig mina tre år gamla älsklingsjeans, då har jag nått målet.

Med eller utan man.

Herregud vad jag soooov asså

Jag behöver hjälp. Hasta pronto.

Inte med sömnen, för tjena mittbena som jag däckade efter att besöket åkte hem i förmiddags. Det spelar ingen roll hur trevligt det är med besök, det är riktigt utmattande att inte leva som vanligt. Vådan av att bo i sommarstad med ö och båt. 

Eller som Admin Anka just lärde mig, “efter tre dagar börjar gäster och fisk lukta”. Den har jag inte hört innan och jag fnissade igenkännande.

Så. Jag hade grandiosa planer att blogga efter hejdåvinkning, jag skulle “bara” sträcka på benen lite. Men jag somnade. På verandan. Sen vaknade jag av att jag frös och gick “bara” in och lade mig under täcket för att värma mig en stund. Då somnade jag igen.

NU är jag däremot skitvaken.

Och det retar ihjäl mig att jag inte kan komma på vem det var som gjorde sketchen som rubriken refererar till, eftersom jag hade tänkt lägga den här.

Jag var SÅ himla övertygad om att det var Magnus och Brasse, men hittar inget när jag googlar. Mina enda googlingsresultat är andra bloggar som tydligen sover mycket och på allvar använder ordet “asså”.

Jag hör det i huvudet. Meningen “åh herregud vad jag sov asså”. Men längre kommer jag inte.

Man skulle kunna kalla det här ett icke-blogginlägg. För det handlar inte om något alls. Det förklarar egentligen bara vad jag (inte) har gjort idag och skapar följdfrågor som retas med mig.

Hjälp?

Det vackraste jag vet

Är utsikten från pensionärskuvösen. Den är svårslagen.

Jag säger tack och godnatt med solnedgång, hav och silhuetten av båtskrället.

  
Och så gör jag några blandade mentala småhopp och piruetter i ren lycka. Inatt sover jag och Liten i stugan, medan Stor och andningsuppehållssnarkaren sover i båten.

En helt tyst natt ligger vid mina fötter.

Det är nästan så jag överväger att vara vaken hela natten bara för att kunna njuta av tystnaden och icke-vibratona sådär extra mycket.

Synd och skam att sova bort en sådan lyx?