Jag skulle fota maten…

…men fotade kameran istället.

Kameran som införskaffades igår är en kompakt version av min systemkamera. Mycket praktiskt eftersom jag inte behöver lära mig massa nya menyer och inställningar. När jag skulle testa att fota mitt kulinariska mästerverk såg jag dock att det fanns två, för mig, helt nya scenval – mat och husdjur. Då började jag garva, och insåg att diverse sociala medier högst troligt kan få skulden för det. Det var ju i och med dem som man började plåta sin mat, men känns det inte VÄL fånigt att ha en förvald inställning så att matbilderna skall se extra yummy ut?

Oerhört underhållande. Och maten såg faktiskt extra god ut, men det fick mig att aldrig mer vilja lägga ut en enda matbild. Så det blev ett foto på hur det ser ut när man fotograferar sin mat. Maten kan eventuellt publiceras senare. Eller kanske inte.

bild(11)

Ingen åldersdiskriminering här inte

Det känns lite udda att vara ute för att köpa den där permobila scootern, och halvmatchande svincoola “Star Wars-hjälmar” (visst ser det lite Star Wars ut? ja? JA?) och samtidigt köpa stödstrumpor. Till sig själv. Och fårskinnskinnstofflor i april för att de gamla svullna benen dessutom gör att fötterna blir bårhusblå och iskalla.

Ödem och MC känns som en jävligt ohipp kombination.

Okay inköp:

Screen Shot 2013-04-08 at 11.07.48 AM

Inte LIKA okay inköp (men nödvändigt):

Screen Shot 2013-04-08 at 11.09.49 AM

Jämlikhet Schmämlikhet

Jag var och shoppade häromdagen, kom på det nyssens när jag stod i köket och lagade mat, som den goda husfru jag är. Köpte en flask/burköppnare i en sådan där butik för funktionshindrade och äldre. Fast jag misstänker att butiken är för singelkvinnor egentligen. Eller bara för väldigt självständiga kvinnor.
Jag brukar fråga mannen i mitt liv vad han fyller för funktion i vårt förhållande, och fram tills det inköpet kunde han i alla fall svara att han var burköppningsansvarig och mathandlare eftersom jag inte kan gå in i en mataffär utan att få vallningar. Det kan han inte kalla sig längre. Sedan jag köpte den där lilla skruvmojängen och upptäckte att det går att handla mat på nätet och få det hemkört så fyller han ju faktiskt ingen större funktion.

Man skulle alltså kunna säga att jag köpte lite självständighet i den däringa butiken. Och mannen, han köpte såklart något livsnödvändigt med. En ryggkliare. Bra kvinna och man reder sig själva?

Mer rehabprodukter åt folket!

flask Screen Shot 2013-04-03 at 7.39.09 PM

Hur orolig bör jag vara? Och för vad?

Den här, alldeles skinande nya bloggen, fick liv efter ett gästspel hos Monas Universum i form av en förklaring om hur min straffskala ser ut när mannen i mitt liv dummar sig. Mannen har inte en susning om detaljerna i en dylik straffskala, knappt ens att den existerar. Det är ju bara när han rasslar in i grannens häck och kräver mackor som han får betala själv, och därmed blir upplyst om min “förlåtande” sida om han utför en motprestation som står i paritet med “brottet”.

Han har alltså inte läst inlägget hos Mona, vet inte mer än att jag tycker att hans osunda intresse för trista dokumentärer och andra världskriget är pisstrist. Men idag visar han en bild på en Piaggio. En trehjulad MC med samma utseende som en permobil som blivit våldtagen av en japansk motorcykel med stödhjul. MEN som man får köra med bara bilkörkort. Han visade inte bara bilden, han frågade även om jag ville ha en sådan – för han skulle kunna tänka sig att utöka vagnparken med en sådan. Jamen GIVETVIS vill jag ha en sådan, eftersom jag är alldeles för lat för att ta mc-kort.

Då undrar man; betalar han (vi) i förskott för att han tänker göra svindumma grejor, har han redan gjort svindumma grejor, eller tycker han bara att jag är så satans gammal att det börjar bli dags att öva på permobil? Och är det verkligen bara jag som faktiskt tycker att den är LITE cool?

MP3 400 LT