Category: Klimakteriekossan

Är ljudet som tränger igenom av att bära munkavle. Som ingen annan än jag själv valt att skruda mig i för att jag inte vill skriva i bloggen när jag är arg på riktigt. Om det inte är på maken, maken hamnar ofta i bloggen när jag både är arg på riktigt, halvriktigt och inte särskilt riktigt alls.

Men det finns ju en hel värld som retar upp mig dagligen och oftast möter jag den världen på Facebook i form av delbara textrader skrivna av självutnämnda know it all-typer utan någon som helst självinsikt eller ödmjukhet. Och grejen är att det har slutat spela roll vad det handlar om, det kan handla om saker som jag personligen ömmar utav bara helvete för, likväl som att det handlar om saker jag absolut inte håller med om alls.

Det har gått så långt att jag inte vill läsa något av någon.

Vilket är en paradox av magnitud när man skriver en blogg, det inser jag faktiskt. Jag inser även hela ovanstående drapa är så motsägelsefull att jag vill spy över mina egna bokstäver, men jag kan inte hejda fingrarnas valsande över tangenterna. Fingrarna står i direktkontakt med hjärnan och hjärnan vill säga något, medan jag sitter i mitten och tycker att hjärnan skall hålla käften för den har inte lov att använda den här bloggen som plattform för ilska. Det här är ju min myshörna som jag vill måla i regnbågens färger, där det går enhörningar på lösbete och där lurvskallar lever till de blir minst hundra år.

Jag vill inte släppa in den solkiga verkligheten här. Den finns, det är jag väl medveten om och jag drar många strån till just den stacken, men inte här. Barn dör, folk flyr, folk mördar och blir mördade och vi blir tvångsmatade med ledsamheter från morgon till kväll, med avbrott för någon enstaka solskenshistoria. Men mest är det ledsamheter och besvärligheter som kablas ut i form av nyhetsrapportering och efter varje liten nyhetsrapportering samlas vi individer på internet för att gräla och på olika vis hamra in åsikter i motpartens huvud eller kasta faktaböcker på varandra. Även om vi numera inte kastar ens i närheten av så många faktaböcker som vi borde göra, men det har inte riktigt samma stuns att skriva att vi kastar wikipediatexter i skallen på varandra.

Folk bråkar om allt. Precis allt. Och jag duckar mig igenom sociala medier, biter ihop, andas i fyrkant och försöker bibehålla det lilla tålamod jag har och man kan lugnt påstå att jag stod sist i kön när den dygden delades ut. Jag fick en snålt tilltagen portion.

Ibland brister det. Som idag. När jag läste något så infernaliskt korkat som ett blogginlägg om ett blogginlägg där någon hade skrivit att hon blev beklämd av att se hur hundar säljs i butik i New York och blogginlägget om det handlade om att den beklämda hade “fel” som lade tid på att tycka synd om hundar i butik när det finns människor som är hemlösa. Typ.

Och ja, jag inser även att ovanstående paragraf är på ännu mer metanivå eftersom jag skriver i ett blogginlägg om ett blogginlägg om ett blogginlägg.

Av outgrundlig anledning får nutiden mig att tänka på Monty Pythons sketch där de rika tävlar om vem som hade det sämst som barn. En vansinnigt underhållande sketch.

Och varje individ på det här så kallade internätet har en röst, en plattform och en lösning på alla världsproblem. Om man får tro allt man läser. Vilket man naturligtvis inte bör göra.

Enligt Statistiska Centralbyrån har 92 % av alla mellan 16 och 75 år i det här landet tillgång till internet i sitt hem. Det blir 7,2 miljoner människor. Upp till sisådär 40-årsåldern har 99 % tillgång till internet i sitt eget hem, sedan dalar siffran i takt med stigande ålder och gör att slutsumman därmed landar på 92 %.

Det är väldigt många åsikter. Så många att man blir alldeles trött i huvudet av mediabruset och mediabråken.

Jag tror att alla som kategoriskt hävdar att deras åsikt är den rätta åsikten på olika plattformar på internet skulle må så mycket bättre av att försöka komma ihåg att den personen är en röst av totalt 7,2 miljoner. Antagligen mer, eftersom statistiken ovan bara handlar om vilka som har tillgång till internet i hemmet.

Man får lov att bli beklämd av en hundvalp i ett skyltfönster oavsett hur många barn som dör i Syrien. Eftersom de är helt orelaterade och det ena medför inte att man skiter i det andra.

Vissa dagar alltså?