Category: Klimakteriekossan

Nästan mest nervöst och spännande var kombinationen Johanna, avkopplingen och urkopplingen. Det var ju trots allt hennes födelsedag vi skulle fira, vilket betyder att det ju hade varit lite antiklimax om hon skulle vantrivas?

Med tanke på att vi var trötta redan före incheckning kändes det positivt trots allt och det var en himla tur att vi var förberedda på att det skulle se avskalat och nedtonat ut. Det var väl i det närmaste en underdrift?

Hade någon visat mig det här fotot hade jag gissat på Hinseberg. Inte på ett av Sveriges mest kända spahotell.

Vi checkade in, gick minst tre kilometer i olika gångar för att komma till rummet och så svidade vi om till uniformen för helgen. Man kan anta att en spa-del på Yasuragi består i att man går 40.000 steg varje gång man vill göra något och därmed får lite lureri-motion?

Är det någon som vet varför man sitter på golvet och även sover på golvet i Japan? Hur funkar traditionen liksom? Så korta är de ju inte, men att vara 178 cm över golvet gjorde det ju inte lättare? Det här är alltså inte gnäll även om det nästan låter så, mer en fascination? Det skulle ju inte funka att ha minsta lilla släng av reumatism och bo där? Har japaner varken gikt eller reumatism?

Världens utsikt från rummet. Veeeeerkligen världens utsikt.

Dessutom följde vi Markattans råd att ha fönstret öppet hela tiden för att lyssna till fågelkvittret. BÄSTA tipset. Det var som att bo en i fågelbur med exakt noll skräniga fiskmåsar.

Vi gick på upptäcktsfärd. Eftersom vi även firade att Céline hade fått ett A på sitt fysikprov (vilket nästan är så omöjligt och sjukt imponerande att hon borde bli någon slags fysiknobelpristagare när hon blir vuxen) hade hon bestämt att vi skulle gå på fiskspa först. Hennes vilja, vår lag.

Det råkade bara falla sig så att alla akvarium hade vanliga tandlösa fotfiskar, medan Johannas hade pirayor och elektriska ålar.

Hon ägnade cirka fem minuter åt att ha fötterna på kanten, yla och envist hävda att det var ljug att fiskarna inte hade tänder. Hennes fiskar hade faktiskt tänder. Allra minst så mycket tänder att tårna låg lite brunt till. Till skillnad från mina kära väninnors attackfiskar så hade jag det lite tvärtom. Fiskar som låg i mitt akvarium stirrade upp på mina fartygsfötter och blobbade (typiskt fiskspråk) antagligen till varandra att det där fötterna där uppe, de hade tänder. Och var livsfarliga. För när jag stoppade ner fötterna drog varenda firre. Det satt möjligen en tjockis någonstans på högerfoten medan resten låg och var livrädda på botten.

På riktigt. Det slutade med att jag fick byta akvarium för att ingen fisk ville ha fotmaten jag erbjöd. Fiskarna i akvarium två var lite hyggligt artiga och åt det som serverades.

Det där med fiskspa var himla trevligt. Om man bortser från de ohyfsade fiskarna. Ett fotbad som kändes som att ha fötterna i en sodastreammaskin med miljarders kolsyrebubblor och som bonus blev man av med överflödig hud?

Kan man ha sådana fiskar hemma eller är det förbjudet månne?

Med de här 500 orden tänker jag ta en paus. En liten sådan där “to be continued” som var så poppis någon gång på 80-talet.

Ni får helt enkelt resten av helgen lite senare ikväll.

Tarvligt va?

I två veckor har jag och Céline fiffilurat med överraskning för ömma modern Johanna när hon fyller år imorgon och i två veckor har vi varit lika bra som dubbelspioner på att hålla helgen hemlig. Kinesisk tortyr, stickor under naglarna eller erbjudanden om miljoners miljarder pengar har ens rubbat oss. Planering i lönndom och inte ett ljud över våra vänliga läppar. Vi har dessutom bara gett små hotfulla ledtrådar till Johanna.

I förrgår satt vi i bilen på väg hem från butikens skoevent och gav lite fler ledtrådar. Eller ja, inte direkt ledtrådar alls egentligen. Vi sa att hon inte fick ha med sig dator och telefon, något som förorsakade ett gallskrik och höll på att förorsaka en dubbel saltomortalkrock mitt i rusningstrafik.

INTE tänkbart. Johanna var beredd att ställa in hela födelsedagsfirandet och låta mig och Céline åka själv. Johanna utan telefon är som Ivanhoe utan svärd. Och häst.

Stämningen i bilen blev lite tryckt medan diskussionerna gick vilda. Vi sa nej och Johanna sa JO och till slut sa Céline från baksätet:

– Men MAMMA. Du kommer bara jobba och så kommer du skriva hashtag Yasuragi hela … <djup inandning där man kunde höra på hela andetaget att herregudihimmelen kan vi ha sådan tur att mamma hörde fel>

Näe. Hon hörde inte fel. Hon hörde precis varenda bokstav. Varpå det kom ett uppgivet högljutt, lite ironiskt och överdrivet tillkämpat från baksätet igen:

– Ooops. ÖÖÖÖÖÖVERRASKNIIIIING?

Vi har varit tysta så himla länge. Genomtänkt tysta. Bara kommunicerat via sms när mamman har varit hemma och per telefon när mamman inte varit hemma. Sedan sket det sig på målsnöret kan man säga.

Det betyder att jag kan berätta det i bloggen med. Vi skall bo på Yasuragi från lördag till söndag och det skall bli fantastiskt mysigt. Ingen av oss har varit där och vet vad vi har att förvänta oss. Den enda av oss som läst Sarenbrandts deckare om Yasuragi är jag, och det är det enda jag vet om stället. Jag vet även att dresscode är morgonrock vilket är orimligt underhållande. Snacka om opretentiöst när ingen har sina vanliga kläder och man inte ens kan gissa sig till om personerna där egentligen är punkare eller kostymnissar egentligen.

Men nu ser vi fram emot det allihop. Johanna har fått begränsad telefontid under helgen enbart för att hon fyller år och nu skall vi gå ut och äta pre-födelsedagsmiddag.

Givetvis iklädd klänning, men imorgon blir det morgonrock för hela slanten.

Någon som varit där?