Ni som gillar att läsa

Eftersom jag är lite tjuvaktig snoddes den här idén från instagram häromdagen. Helt nytt för mig med bokbingo, men det lät HUR kul som helst. Till och med kobingo har jag hört talas om, men det här var helt nytt och låter dessutom så mycket enklare. Det bästa måste ju vara att det inte spelar någon som helst roll var man befinner sig rent geografiskt.

Jag tänker spela i sommar. Med start NU. Typ. Kanske inte riktigt med en gång för jag kan inte sätta mig och läsa bums. Men senare ikväll.

Vi kan väl hålla varandra uppdaterade via blogg och med hashtaggen på instagram?

In med er HÄR, ni kommer till bloggen hos Strömstad Bokhandel.

Dit skall jag även senare idag för nu har ÄNTLIGEN Psykopaten kommit som pocket.

Har ni tur vinner ni ett exemplar här på bloggen med, kanske till och med signerat, men det blir en helt egen tävling av något slag.

När jag har läst den kommer jag aldrig mer våga åka in och gå på stadens gator sägs det.

(Behöver ni ställa frågor om bokbingot gör ni det på bokhandelns blogg. Såklart.)

Och nej, inlägget är inte sponsrat. Den här gången heller.

Nu spelar vi.

Bibliska proportioner

Igår kväll åkte jag till affären precis efter att det hade regnat, men det var uppehåll. Döm om min förvåning när jag mötte en bil precis vid tomtgränsen på vår väg. Man råkar inte åka förbi här. Man kommer inte förbi ladan om man råkar åka hit heller eftersom det är lada, gårdsplan och sedan stoppskog. Typ.

Vi har en myggmaskin som sträcker sig X antal kvadratmeter över tomten som vi köpte i ren självbevarelsedrift förra sommaren och förra sommaren var en lek i jämförelse med förra. Knott. Dessa förbannade djur som flyger i klunga och som man inte ens märker när de biter.

Artigt (nyfiket) stannade jag bilen för att säga hej till vem det nu var som kom åkande och vevade därmed ner rutan. Utanför myggdödarmaskinens område. Det visade sig vara random skogsägare som var ute och körde lite planlöst, vilket är helt ointressant. Det intressanta är antalet knott som simultankläckts under regnet och som kom in genom bilfönstret på 30 sekunder. Likheten med en miljon löss som kröp på bildörren var slående och vidrigt.

DÅ fattar man vilket jobb myggdödarmaskinen gör, för jag var sönderbiten efter ytterligare en och en halv minut sedan uthärdade jag inte mer och åkte.

När jag kom hem parkerade jag som vanligt innanför maskinen dödningsområde och noterade ingen biblisk svärm, mer en vanlig sommarkväll i form av antal. Det gick att gå till ytterdörren med munnen öppen till exempel. Och att andas inåt med näsborrarna öppna.

Så här såg det ut vid daglig tömning av icke överlevande idag.

DAGLIG tömning. Annars kloggar den igen. Idag behövde maskineret dammsugas lite för att en del äcklon hade trillat igenom nätet.

Det här är enda nackdelen med att bo på torpet när det är sommar. I år är det orimligt nackdelat och vi överväger ytterligare krigföring.

Man kan inte sitta ute kvällstid och man kan bara gå i solen och om det blåser. Jag måste ha lyckats stå ute och klippa Liten innan äcklona lämnade mammas mage, eller var de nu kommer ifrån, för det var sista kvällen utan hazmat-dräkt utomhus.

Jag är som sagt sönderbiten. Eftersom allt som bits älskar mig. Extra positivt är det att betten blir stora som äpplen.

De har till och med tagit sig in innan för klockarmbandet och bitit.

Nu skall jag äta allergitabletter.

Det här inlägget är inte sponsrat. Det är däremot ett livsnödvändigt tips i år om man inte bor vid havet.

Knott och masskjutare på gayklubb ligger ungefär på samma nivå på min existensberättigandeskala.

Någon annan som har fler tips?

Födelsedag och snällaste pälsbäbisarna

Idag fyller den minsta pälsbäbisen åtta år på riktigt. Hennes taskiga mamma har ju gått omkring och sagt att hon är åtta år i flera månader och det är ju lite tarvligt att öka på en dams ålder i onödan.

I present fick hon extra god frukost och sedan extra god lunch. Och så fick hon banka den snälla lilla hunden på huvudet så mycket hon ville. Det är inte så ofta hon får chansen att göra det eftersom den stora murbräckehunden och lilla långbenhunden oftast kommer som en enhet.

Mini fick helt enkelt Liten utan brorsa serverad på silverfat. Liten älskar Mini och Mini älskar egentligen Liten. Hon älskar att hon vågar banka på honom och att leka tittut med honom i en kartong.


Det är fortfarande en gåta att Mini inte bestämmer över både Stor och Liten med tanke på att hon är katt. Men är man rädd för allt i hela världen är man inte den sortens katt som sätter andra på plats.

Problemet med den typen av relation är att Liten tror att alla katter är lika snälla och uppför sig därmed lika dumsnällt mot alla djur, till och med luddiga fiskmåsbäbisar. Det gör inte Stor. Han uppför sig lika ohyfsat som hundar brukar göra. Han älskar dock Mini för att hon får extra god mat och han får slicka hennes tallrikar, men det där med att leka det skall man helst göra på hundars vis.

Liten anpassar sig till allt och alla.

Mini är jättenöjd över att ha fått banka på honom lite, annars hade hon såklart gått därifrån.

Och jag håller som vanligt inte käft på videon, men vi kan väl ha lite överseende med det?

Grattis älskade Mini.

Scarf??? SCARF???

Alltså nu måste vi prata om det här, majoriteten tycker att det är en scarfgrej???

Det där var mitt finaste tonårssmycke. Hade jag tappat det hade många tårar spillts, för jag var inte komplett i blus utan brosch.

Så HÄR såg det ju ut.

IMG_0464

Till jeansskjorta bar jag sådant där cowboysnöre. Det har jag till och med bildbevis på skolfoto.

Däremot var jag så gränslöst avundsjuk på de som kunde ha massor med axelvaddar och collegetröja innanför jeansen.

Mina axlar är breda som det är och det var de då med. Så till den milda grad att inte ens läkare och kiropraktorer faktiskt fattar när jag är avslappnad utan fortsätter tjata om att man skall andas och dra ner axlarna. Jamen KAPA dem då? Med dåtidens storlek på axelvaddar såg jag ut som “pappa jag vill ha en italienare” och ägnade tid åt att häda modet genom att ta ut dem.

Collegetröja innanför jeansen minns jag inte anledningen till att jag inte kunde ha. Men jag minns att jag var avundsjuk på de som hade den perfekta 501-röven. Och det var inte många som hade egentligen, det var ju inte direkt en smickrande modell. På tjejer alltså.

Killarna däremot …

Ibland är det positivt att spara och gömma (och glömma)

Igår la jag ut en bild på instagram, ett par örhängen från mitten av 80-talet, inköpta i något av avenyns mängder av sommarstånd.

IMG_0456

Träkulor där färgen stått sig, än mer fascinerande att okänd metall har lyckats hålla form och hyfsad färg i 30 år.

Dessutom har de blivit svinsnygga igen. På riktigt. Jag blev glad av dem och de kommer användas flitigt. Mitt stolta svar när ALLA kommer fråga vilken boutique jag köpt dem blir naturligtvis “avenyn 1985 så jag tror de har utgått ur sortimentet och är limited edition nu”.

Av fullkomligt outgrundlig anledning hade jag sparat lite andra bijouterier från den tiden i samma skrin.

Den som minns vad det här är och vad man hade det till vinner banne mig något slags pris. Oklart vad än, men något. För det här var ett riktigt guldkorn.

IMG_0459

Men jag förstår inte varför jag har rosa. Jag minns att jag använde rosa, men jag förstår det inte.

Jag älskade ju blått redan då.