Det kom ett samtal från maken på Facetime och jag trodde att han hade tryckt på att ringa tillbaka på fel samtal. Sådär som man kan göra om man har en iPhone. Och vi pratade på Facetime igår kväll så det var inte helt orimligt.
Min första fråga var om han hade ringt fel och då förväntade jag mig en liten men högljudd svordom, ett jakande svar och en omringning.
Istället visade han mig det här.
Då slutade jag andas i flera minuter, började stortjuta och sedan var han tvungen att prata med mig jättelänge. Fast han behövde inte säga något, bara han höll telefonen så jag kunde se Mini.
Nu kan jag andas igen. Och äta. Det här har varit årtiondets bästa diet. Med tanke på att jag haft besök i princip non stop sedan Mini försvann har det varit lite problematiskt när jag inte riktigt har förstått att andra har blivit hungriga när jag själv inte varit det alls. Nu har Céline varit här sedan i onsdags och igår tog vi med oss ytterligare en tonåring från Liseberg. Man antar att de har FÖRVÄNTNINGAR. Som jag kanske har varit lite dålig på att uppfylla, men löst genom att parkera maken på torpjour. Någon har ju varit tvungen att vara där.
Idag gick maken på den vanliga rundan i ladan och i skogen. Ingen mat försvunnen som vanligt, men helt plötsligt var det något som rörde sig i ögonvrån uppe på höloftet. Och där VAR hon. Helt plötsligt. För hon har inte varit där i en vecka och två dagar. Var någonstans hon HAR varit vet ingen utom hon, men jag har aldrig varit så glad över att vi har haft dåligt väder och regn. För det betyder att hon har fått vatten. Vilket är absolut viktigast för att en liten vilsegången katt skall överleva.
Man kan även vara ytterligare helt säker på att hon inte har varit i ladan eftersom hon inte har rört mattallriken med sin bästa och godaste mat på.
Då trodde jag att hon kanske skulle vara lite svag på grund av matbrist. Och gjorde mig beredd att direkt åka till veterinär. Trots att jag egentligen vet att de klarar sig rätt bra bara de inte får vätskebrist, men som sagt har vi ju inte lidit brist på just vätska. Hon var inte svag för hon orkade minsann protestera mot att bli upplyft i famnen. Maken får ju inte lyfta Mini hur som helst, skall någon överhuvudtaget lyfta henne skall det vara jag. Och det är inte ens säkert att jag får göra det. Men jag får klia henne.
Lite mager (jag trodde det var nästan omöjligt att bli mindre än vad hon redan är), ganska hungrig och med två fästingar på huvudet kom hon in och ringde mammamatten.
Jag trodde verkligen inte att hon fanns mer. Av alla gånger hon har knatat ut har jag vetat att det har varit okay, men den här gången var det inte det och jag trodde allt från rävar till brunbjörnar.
Nu har hon ätit, blivit kliad på så mycket att hon låter som en dieselmotor och man kan anta att hon kommer ägna åtminstone resten av den här dagen åt att tvätta sig och att sova. Medan maken fortsätter ha jourverksamhet så att hon inte blir dålig av maten och att hon äter för mycket på en och samma gång.
Själv är jag hungrig (kanske inte så mycket längre efter att ha kastat mig över det första jag såg vilket råkade vara en påse chips som jag har tryckt i mig under tiden jag har skrivit), törstig, och sömnig samtidigt. Man fattar tydligen inte riktigt anspänningen förrän det löser sig. Och på bästa vis den här gången.
Tack. Alla. Herregud, verkligen tack. Jag är överväldigat lycklig.
Det känns lite som att tonåringarna får klara sig på egen hand idag medan jag tar igen förlorad sömn och gladgråter i kudden.
Man behöver väl inte passa 15-åringar?
Och det är ingen bra idé att åttaåriga innekatter börjar gå ut. Inte när de inte har vett på att svara när man pratar med dem utomhus. Mina nerver är för klena för att hantera en sådan här omgång till.
Älskade älskade katt. Jag skall ägna resten av sommaren åt att klappa på alla mina husdjur med nio dagars extrakelande för Mini.
Det här är för bra för att vara sant.
