Category: Klimakteriekossan

Min kärlek till baddräkt är inte stor, man skulle till och med kunna drista sig till att säga att den är icke-existerande, för jag vill ha bikini. Trots att jag kanske inte riktigt passar lika bra i bikini nu som jag gjorde för tiotalet år sedan. Baddräkt är bökigt om man behöver gå på toaletten och om man skulle råka vilja få lite färg på magen är det ju bara att glömma. En baddräkt går inte att rulla upp, för om man rullar upp den får man sol där man aldrig haft solsken förut.

Då lärde Helene Hogengård mig att det fanns något som hette tankini. För oss med lite muffinmage som varken vill gå omkring med just magen i vädret eller använda baddräkt. Gissningsvis en inkörsport till de tyngre drogerna i form av burkini när den dagen kommer och man inte vill visa något alls.

Helene visade mig en hel hög med tankinis i en katalog och de var skitsnygga. En bikini med extra allt som säkert har fler användningsområden om man så önskar. Jag hade inte en susning om att det fanns, utan trodde att efter att man var ung och färdig med bikinis a’la Paradise Hotel, då var man hänvisad åt farmorsbadräkter. Haha, vilken blåsning. Så var det inte och eftersom det är Helene vi pratar om så pratar vi kvalitet och storlekar för nästan gränslöst stora tuttar.

Jag fegade ur i färg- och mönstervalen och körde helsvart. Ut i det okända är det tryggt att hålla sig till kända färger. Nu vill jag ha fler. I leopard och neon. Inte nödvändigtvis på samma tankini.

Den kom tidigare i veckan och tajmingen kunde inte varit bättre eftersom jag och maken skall på spa om ett par veckor.

Idag skulle jag ta kort med maken för att det var fint väder och man nästan kunde tro att det var sommar. För att visa Helene att den satt perfekt (eller snarare, det känns som att den sitter perfekt och nu hatar jag ännu mer att det inte är sommar, men eftersom jag haft fel bh-storlek i 25 år är det ju bäst att visa och fråga) och så skulle jag visa er också. Det händer ju faktiskt att jag inte är ensam om att inte veta om att finurliga saker existerar.

Maken är en högst motvillig fotograf, det vet vi ju. Om fokus ligger på mig på ett av 300 kort skall man vara tacksam. Och han är duktig EGENTLIGEN, bara otålmodig. När jag knatade ut till ladan i tankini och Birkenstock utan att frysa ihjäl trots att det är november vilken dag som helst, visade det sig att kamrat norrman var där. Maken överlämnade uppdraget med varm hand till kamrat som är snäll och aldrig säger nej, däremot är det tveksamt om han någonsin ens hållit i fotoapparat. Han blev därmed betrodd med telefonen för att göra det enklare.

Han fick två order att förhålla sig till. Inte ha taskig bakgrund i form av sned tvättställning och röd tvättbalja utan använda sig av åkern. Hela tankinin skulle synas på fotot (överdelen alltså, det är väl bara själva överdelen som heter tankini?) Det var alltså inte ett jäkla porträttfoto han skulle ta.

Busenkelt kan tyckas.

Det var det inte och därför får ni se väldigt många tankinikort och här är det första där jag hade ställt in lite och bara satte kameran i handen på honom.

Om man bortser från att hela tankinin syns, vilket ju är positivt, är bakgrunden inte så vacker. En huskant, en skog och en bit av en flaggstång. Inte en åker så långt ögat når. Men SER ni vad bra tankinin är?

Då drog jag båda ordrarna igen, och lät honom ha telefonen.

Jahaja. Det första som hände. Inte hela tankinin och tvättställ med balja. Som bonus jordplätt och bit av flaggstång.

HUR SVÅRT KAN DET VARA? ÄR HAN BLIND?

Jamen tydligen? Och man ser på munnen att jag fortfarande går igenom order två.

Dessutom blundar jag och till vänster syns en bit av tvätthängaren. Vad fan? Och jag skulle dessutom vara putslustig och visa inga muskler alls.

Men vi fortsätter. Och jag går verkligen kronologiskt. Lite tvätthängare.

Mycket tvätthängare. IGEN.

Som bonus, lapparna fladdrar under höger bildarm. Det begär jag inte att han skall se.

Här är det rätt bakgrund och hela tankinin syns. Med tanke på att jag vid det här laget inser vidden av bilder jag kommer få radera eftersom han tar 50 exakt likadana utan att jag har rört en fena så är jag PRUTTSUR. Och har fortfarande onödig arm i vädret.

Och DÄR lackar jag ur över att vara på foto 407 utan att ha hunnit ens vända mig. Vilket jag talar om för honom. Och att jag kan använda knytnäven i ögat på honom.

Ni hajar hur snabbt han bränner av massvis med bilder med tanke på att han fortfarande plåtar medan jag skäller?

Sedan fäller jag ner armen och ser totalt bat shit crazy ut.

Maken framstår som ett proffs, bästa norska kamraten försökte och jag trivs bättre bakom kameran för jag vantrivs framför den när jag måste dirigera samtidigt.

Men tankinin är riktigt bra och nu längtar jag efter spa-helgen.

Sedan gick jag in och raderade 500 bilder, somnade lite på soffan, vilket tydligen är mitt nya numera. Jag som aldrig sover dagtid har gjort just det två dagar i rad. Säger kroppen att den är trött så lyssnar jag. Det är ny och underlig känsla.

När jag somnade satt maken och kollade på tv, nu är han inte inomhus alls. Först skall jag kika i ladan och sedan är det läggdags.

Imorgon skall jag och mamma till mormor och med tanke på det generella humöret kan det vara bra att vara utvilad.

Visste ni vad en tankini var?