Category: Klimakteriekossan

RUBRIKER

Posted on | by Victoria | 40 Comments on RUBRIKER

Här kommer ett antal fina rubriker per person och nu får ni faktiskt ganska fria händer eftersom en del ämnen är avhängiga de andra. Gärna foton. Jag tycker verkligen att det skall bli så himla kul att läsa om er. Vem vet, ni som inte bloggar kanske får blodad tand.

Har jag missat någon, hojta till. Om inte, kör på när ni har tid och maila inlägget med foton till mig när det är klart. Under tiden kör jag på som vanligt.

Jag vet inte om jag skall erkänna något än, men 2017 kan bli året jag slog solglasögonsrekord. Men det pratar vi kanske om en annan dag.

Enlisailivet:
Vart seglar ni 2027 och vad har ni för båt?
Fem anledningar till att skor faktiskt förändrar livet.
Man kan inte shoppa sig frisk, men det är trevligare att att vara förkyld i en Juicy-overall?

Tigerliljan:
Ett antal anledningar till att örhängen är så mycket trevligare än exempelvis frimärken (förutom att frimärken alldeles uppenbart inte sitter kvar i öronen särskilt bra).
När livet gör ett lappkast, hur fortsätter man stå kvar på skidorna?
Det här gör mig knollrig av lycka och det här är en smula bekymmersamt inför förestående flytt.

Granntanten:
Livet på stor fot och långa ben.
Så här träffades jag och Hansominte (helt sanningsenligt men skrivet genom Harlekinögon, dvs nougatfärgade och mandelformade).
Den där dagen för ett tiotal år sedan när jag varken jobbade, bakade eller lagade mat utan satt på soffan och läste – barn och män överlever mer än man tror?

Marie:
Vad skulle det kunna finnas för risker med att köpa skor? Eller glasögon?
Om jag hade obegränsat med pengar skulle jag göra det här, köpa det här och kanske till och med flytta någonstans?
Min senaste materiella önskning och varför jag vill ha den.

Heléne:
Nykär med nya skitkonstiga rutiner.
X antal saker som jag för två år sedan aldrig trodde att jag skulle göra idag.
Så här önskar jag att mitt liv ser ut om tio år och att jag har urtjusiga skor.

Gina:
Tio anledningar till att livet hade varit enklare om man faktiskt förälskade sig i skor istället för i människor.
Om jag fått chansen att backa bandet tillbaka till grundskolan igen, men behålla de kunskaper jag tillskansat mig. Hade jag gjort det och vad hade jag i så fall ändrat?
Drömlivet – finns det?

Markattan:
Det här hade varit det första jag gjort om jag hade varit statsminister (och det här hade jag inte gjort).
Så här träffades jag och min man (och jag vill ha Harlekinversionen där med tack)
När vi planerar att båta till västkusten i år (ni visste inte att ni planerade det alltså?)

I mitt huvud:
(Jag är ju bara tvungen att lägga en motsatsrubrik till Granntanten, fniss).
Livet på liten fot och korta ben.
Det här skulle jag önska att alla vet om skor.
Med åldern kommer egensinnighet, så här var mitt senaste förhållande, men hade jag klarat att leva med man, eventuella barn och min egensinnighet idag?

Anette:
Tålamod är en dygd och livet är skört.
Mitt absolut sämsta och minst genomtänkta köp och mitt solklart bästa köp.
Förutom att springa är det här bland det roligaste jag vet att göra.

PJAK/Anna:
Vad är det som går och går, men aldrig kommer fram?
Om jag kommer fram, hur skulle mitt drömliv se ut?
Jag lever redan min dröm och det ser ut så här.

Humlan:
Vad vet du om min smärta och vad vet jag om din – Livet utan gips och osynlig smärta.
Steget från insidan tullarna till utsidan tullarna. Så kort, men ändå så långt.

Åsa F:
Hur man träffar någon från exakt andra sidan jorden och får det att fungera trots kulturkrockar som att han inte tycker att det är viktigt med Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson på julafton.
Historian om vårt liv.
Så här många skor har jag.

Hondjuret:
När det gör ont i själen, men jag ler ändå.
Varför jag hatar småstaden och längtar till Göteborg.
Hur mycket kärlek kan man ge innan den tar slut?

Bibbi:
Om jag aldrig mer behövde arbeta och alltid var pepp skulle jag lägga mina dagar på att fotografera det här … och då tycker jag att det är viktigt att göra det här först. (Kissa tänker jag spontant, om det nu är utomhus, eftersom jag hatar att kissa i naturen för jag KAN INTE. Och den parentesen var enbart min så den klipper vi bort.) 😉
Vet du, jag vill höra om fotograferingen och familjen. Den har jag sämst koll på. Bäst koll på sjukdomen och där får du välja själv. 🙂

Motvillig Husfruen:
Som vägrar skriva, men eftersom hon jobbar i sprutbranschen där många har åsikter åt alla möjliga håll är tanken att hon skall reda ut rätt och fel och tala om vad som är bra respektive mindre bra för olika hudtyper, hur man botar migräm med botox och vad skillnaden egentligen är på innehållet i sprutan.

Sofia Stensby:
Att växa upp med två systrar – dröm eller mardröm – hur funkar det på riktigt.
Prinsen Nike, senaste tillskottet i familjen och bara MIN (men jag kysste väldigt många grodor innan han äntligen kom)
Nike, styvbrorsan och kusinerna, så funkar det

Christina Johansson:
Det lurviga barnet, det lurviga barnbarnet och den äkta hälften som alltid sitter bakom gardinen – ett inlägg om kärlek.
Därför började jag plugga mitt i livet.
(Du får inga mer, för om du inte väljer lurvskallarna blir jag ledsen. Fniss.)

Tanja:
Hur husdjur, småbarn och ett intensivt intresse för heminredning faktiskt går ihop på riktigt.
Fitterbittan säger att jag är grafiskt kreativ och skitbra, som till exempel på fotografering – de här är mina största intressen (hon hade fel/rätt) hehe
Sjukdomen (om du vill, byt annars mot män som inte är kapabla att ens köpa ett födesedagskort – jadå, jag är fortfarande irriterande.

Rosa och jag

Posted on | by Victoria | 22 Comments on Rosa och jag

Blir bara ett mer och mer snyggt par. Framför allt hänger jag ju så mycket mer med Rosa numera. Vi är så här tajta *måttar pyttelitet med pekfinger och tumme* OCH det absolut roligaste är att jag har saknat Plain Vanillas egna grejor så den här tunikan gör mig nostalgisk samt att den passar löjligt bra till tre par skor som jag redan har. Sedan blir jag ännu gladare över deras nya tunikor. Åhhh.


Det tycker jag ändå är ganska fascinerande. Än mer fascinerande att jag och Rosa frivilligt låter Traktor vara med och leka. Han är ju så väldigt ful och inte ens personligheten gör honom trevligare. 

Tydligen gick jag all in som torparfru tidigare idag. Och så kom jag på att det är väldigt sällan håret får yra omkring som det vill, särskilt på foto. Jag vet inte riktigt vad jag skall göra med det nu. Det är nästan inga extension kvar i det, några rosa slingor, eftersom håret har gått bananas och växt cirka tre kilometer de senaste två åren. Då vill jag såklart hitta på något nytt, eventuellt klippa mycket, men det förbjuder jag mig själv att göra med tanke på att jag inte har haft så här långt hår sedan gymnasiet. Plus kanske någon gång efter det. Men det är ju varmt på sommaren och jag sätter upp det hela tiden och då har jag ändå inte särskilt tjockt hår. Mer väldigt o-tjockt nordiskt fjöshår. Tips mottages med tacksamhet. 

Min taskiga syrra snodde allt hår och fick så mycket att det jag får ihop i en hel tofs med allt hår, det blir syrrans lugg om hon gör en tofs av den. Och så lider hon och pratar om hur JÅBBIT det är att behöva klippa ur det hela tiden för att det inte skall växa som en svamp runt huvudet på henne.

Älskade syrran, det finns ingen som känner medlidande för ett sådant icke-problem. Inget medlidande, bara avundsjuka. Samma avundsjuka som jag känt sedan en kvart efter du föddes och fick allt hår inklusive mitt. Ooohooorättvist.

Rosa och jag har även ett par meddelanden. Imorgon kommer rubrikerna och vi bestämde att var och en får tre rubriker att välja mellan ifall man får en rubrik man hatar jättemycket.

Det andra meddelandet är att vi gick igenom nageldekorationslådan och då hittade vi de här.


Mina dekorationsövningsnaglar. Eller vad det nu kan tänkas heta på fackspråk. Jag använde dem för att måla mönster för hand och göra andra skojiga saker ett tag.

Det var roligt, för då kan jag visa hur himla lätt det är att göra chrome- och mirrornaglar. Medan jag pratar med mig själv.

Men först rubrikerna imorgon och så ett snack med Mini om hon kan tänka sig att byta en burk mumsmat mot att hon väljer en vinnare av de rosablå glajjorna. Hon har varit väldigt svårflirtad på sistone.

Låter det som om Rosa och jag är inne på rätt spår här?

Bröst i alla dess färger och former

Posted on | by Victoria | 6 Comments on Bröst i alla dess färger och former

Jag fortsätter här där jag började på instagram.

Såg ni min repost av @celestebarber häromdagen, som var så orimligt rolig? Inte bara rolig, klockren dessutom.

Då fick jag ju bilder i huvudet och ville göra tishor både högt och lågt. För vi diskuterade taxöron bland annat. Och lovikavantar med grus i. Kärt barn har många namn.

Min första skiss på taxöron ser ut så här.

Ett långt och spetsigt och ett långt och mjukt. I två varianter.

Här finns ju helt klart utvecklingspotential eftersom det bara är en väldigt snabb skiss som åtminstone sitter anatomiskt riktigt om tishan skulle existera i verkligheten och inte bara i mitt block.

Herregud som jag saknar min riktiga ritplatta som gick sönder. iPad Pro blev inte som jag ville och är inte lika skön att rita på. Nu är det papper och penna som gäller, och lite färgläggning på datorn.

Har vi lite vidareutveckling möjligen? Det kan ju bli hur bra som helst det här.

Total förvirring

Posted on | by Victoria | 33 Comments on Total förvirring

Vilken dag och vilken dumbom jag är.

Dagen började med att jag såg det här fotot som minne på Facebook.


Det var fyra år sedan idag. Jösses, jag har åldrats 20 år på bara fyra stackars år. Både fysiskt och psykiskt.

Min första tanke när jag såg fotot var att jag bara har bruna, svarta och blå hattar. Jag älskar hattar ovanligt mycket, även om jag inte älskar dem så mycket som olika glasögon. Om någon skulle råka ha en hattfäbless kan jag rekommendera min hattmakerska i Brighton som mest gör väldigt tilltalande hattar i läder. Som den jag bär på fotot. Sedan har jag såklart ett antal mer eleganta hattar. Mitt enda hattkrav är att det skall vara vardagshattar och då är det ju enbart avhängigt övrig klädsel. Det hade ju till exempel inte passat med en klockad hatt a’la Gatsby i svart filt till jeans och tröja. Och precis nu slog det mig att den hatten inte ligger i hattsamlingen. VAR är den? Det enda jag minns nu är att jag lade undan den för att tvättas eftersom den, som av en händelse, hamnade i munnen på en liten hund i någon av alla hans glädjeyttringar och fick dregel på sig. Skit då, den är ju skitsnygg. Den har jag inte sett sedan före flytten från Göteborg och allt som inte skymtats sedan Göteborg är svårhittat.

I alla fall, jag gillar skinnhattar och GISSA vad som slog mig. Jag har ingen rosa. Men det är åtgärdat nu. En pork pie med stingy brim. En sådan blå hade jag på mig i Ullared för längesedan. Hattfnatt.

Min andra tanke var att maken dog skämseldöden medan gemensam kamrat tog bilden. Det finns ett inlägg om det någonstans 2013 med andra ord. Har för mig att maken hotade med skilsmässa. 

Min tredje tanke var förfallet. Nej jag fiskar inte komplimanger, först såg jag likadan ut i 10 år och sedan hände något och på bara ett par år råkade jag åldras. Skumt. 

Det var den fysiska delen. Sedan blev jag mentalt förvirrad. För jag åkte till stan för att fixa naglarna där jag så sent som igår hade dubbelkollat tiden i min kalender, 2 juni 13.00.

Och att det var den andra juni idag var jag så himla säker på och nu skall ni få höra varför.

Jag visste med säkerhet att det var den 30 maj i förrgår, för då släpptes House of Cards som vi har ägnat två kvällar åt att titta färdigt på så nu känns livet tomt och innehållslöst. Därtill hade jag använt knogarna för att kontrollera om det var kort eller lång månad och juni hade ingen knoge så den var kort. Alltså var det 30 maj i tisdags, 1 juni igår och den 2 juni idag. Bombsäkert och faktiskt till och med knogräknat manuellt. För det vore ju dumt att kolla på telefonen eller datorn som jag använder till allt annat. Ibland är jag löjligt analog.

Kom in till stan, var lite tidig, men jag tjingsade på Jessica och satte mig i soffan för att vänta. Efter en kvart fick jag ett felmeddelande i hjärnan och frågade vilket datum det var. Första juni svarade hela salongen unisont.

Va? Nä?! Det var det väl ändå inte envisades jag med och förklarade att jag VISSTE att det var den 30:e i förrgår. Det höll alla med om. Då räknade jag på knogarna igen och kom fram till samma sak som innan, juni har ingen knoge och är därmed kort. Sedan ägnade jag flera minuter åt att tala om för andra kunder och de som jobbade vad mina knogar sa och att juni är KORT. Det var ingen som sa emot mig där heller, men de hävdade att det var den 31:a igår medan jag sa att det var den första för KNOGARNA sa faktiskt det.

Till slut var det en välvilligt inställd kund som pedagogiskt sa “fast du verkar ha fokuserat på juni när du skulle tittat på maj och maj har en knoge”.

Jamen givetvis. Så himla dumt. Även en smula pinsamt att sitta där och vifta med knogarna och tjoa om att juni inte hade knoge.

Det var bara att samla ihop sina saker och lomma därifrån för att återkomma imorgon.

Då åkte jag till veterinären för att dubbelkolla fästingmedlet (Bravecto) och alla hemska biverkningar som man bör reagera lite över, men inte överdriva heller. Det har ju funkat så orimligt bra i två år och här har vi haft fästingar i mängder. Så äckligt många att det häromkvällen kändes som löss. Inte nog med att vi plockar typ tusen fästingar varje dag, den kvällen kröp det säkert tio stycken som inte börjat äta än på både oss och hundarna. Så himla vidrigt.

Vi kom i vilket fall som helst fram till att det var hög tid nu och att jag inte skulle överdriva hönsandet med tanke på att de hade klarat sig utan biverkningar i två år. Som bonus har de trevlig utsikt vid vår nya veterinär.


Och någon skulle få sjösätta. 

Vi har för övrigt äntligen fått en riktig veterinärklinik i stan. En med reception och mer än en veterinär, där inte kontoret är på undersökningsbritsen och där den enda veterinären jonglerar med kissprovskålar i metall innan han ställer upp datorn för att skriva kvitto. Dessutom en veterinär som är bättre på att ha armen i rumpan på en kossa än att kolla urinvägsinfektion på hund. Här gjorde de dessutom allt och hade jour. Det är sådant som bekymrat mig sedan flytten. Att inte ha närheten till ett joursjukhus. Nu har vi alltså det och djuren har bättre jourtider än människorna i stan. På helgerna får man försöka undvika att till exempel skära av sig ett finger på söndagar och mellan vissa tider på lördagar för då har de inte kommit överens om vem, eller ens någon, skall ha öppet.

Sedan åkte jag hem, gav hundarna varsin Bravecto och begrundade min mentala hälsa.

Efter det somnade jag på soffan, vilket händer sällan.

Man får anta att jag var trött eller blev trött, men stensov gjorde jag. Sedan vet vi ju att både kropp och knopp tar stryk av smärta och axeln (på den andra armen) fortfarande gör draåthelveteont.

Givetvis har jag vimsat bort mitt axelskydd, men jag tejpar fast axeln under tiden så den inte trillar av.

Och så himla roligt att så många skall skriva, om än lite motvilligt. Ni skall få rubriker.

Imorgon gör jag ett nytt nagelförsök och det blir nog mirror chrome. I någon färg eller holografiskt. Ni vet sådant där som skiftar färg, som på den här kjolen och jackan.


Det är mitt senaste snygga ihop med rosa. Jag har fyndat orimligt mycket holografiskt smink och nagelpryttlar de senaste månaderna, men jag skulle verkligen kunna göra onämnbara saker för både kjol och jacka också. För ingetdera är dessvärre ett fynd.

Först skall jag bara sova lite.

När skall ni komma till min nagelstudio egentligen?

Lysande Vickan (jag har en plan)

Posted on | by Victoria | 58 Comments on Lysande Vickan (jag har en plan)

Men nu skrev jag Vickan enbart för att det rimmade på Sickan, vi kan väl komma överens om att aldrig kalla mig det. Inte Vickan och inte Vicky/Vicki. Det är något stockholmskt påfund att ge alla smeknamn och det existerar väl inget annat ställe i landet med så många Leffe, Uffe, Kjelle, Sussi, Kattis, Kicki och glöm för Guds skull inte Fredde och Mickan.

Jag heter Victoria, har inte alltid varit överens med namnet då jag tyckte det var ett tungt och gammalt engelskt drottning-namn som barn och ungdom. Då ville jag heta nåt coolt som Malin eller Annelie. Typiska namn på coola tjejer som rökte menthol och hängde med grabbar i jeansjacka. En gammal, minst 200 år, spetsnäst engelsk drottning som rökte Blå Blend i rosa dunjacka känns synnerligen ocoolt. Trots det gjorde man inget smeknamn av mitt förnamn, det blev efternamnet istället. Ända tills jag blev ihop med en kille i klassen på gymnasiet och det blev svårt att i lite ömmare stunder viska efternamnet i örat på mig. Inte ett dugg romantiskt faktiskt. Så han slutade med efternamnet och alla hakade på. Det var besynnerligt. Numera tycker jag om mitt namn som det är och har gjort ganska länge. 

Först har jag en fråga, för den här starten på ett inlägg är ju verkligen typiskt mig och typiskt jobbig. Eller som en kamrat sa i telefon häromdagen; “du är ganska omständig” och jag håller bara med. Normala människor har en rak röd tråd, medan min är krullig med tusen stickspår. Min äldsta bästis är den enda som står ut med det utan att ens reagera, för hon är VÄRRE. Ni kan ju bara tänka er. 

Trots att jag är så medveten om det och trots att jag kämpar med det blir det bara ytterst lite bättre. Orden är många, tråden är trasslig, mycket vill ut samtidigt.

Hur kan man då läsa den här bloggen utan att vara utrustad med världens bästa tålamod? Ni som är mina bloggkompisar måste ju ha det, eller hur? Annars kan man ju inte läsa all text? 3423 ord om just inget alls? 

Kan vi prata om det så kan vi se om jag har förbättringspotential?

Nästa grej; jag vet ju vilka många av er är, men jag vet ju inte mer än namn och lite av det ni delar med er i kommentarerna. Ni som bloggar har jag bättre koll på än andra och när någon som har kommenterat länge försvinner ett tag blir jag orolig, men vet inte var jag skall leta. Ann-Christin till exempel, du har varit tyst jättelänge och det bekymrar mig. Jamen ni fattar och tror säkert att jag inte har koll, men tji fick ni för det har jag.

I vilket fall som helst fick det mig att börja fundera. Jag vill upplåta bloggen till gästinlägg, oavsett om ni redan bloggar eller inte. Det är såklart inget tvång (JO DET ÄR DET), men för de som vill. Och så tänkte jag att man kan göra det lite som ett sällskapsspel. Ni får en helt random rubrik och skall skriva på den. Vill ni ha foton, inte mig emot.

JAG skulle tycka att det var skitkul och jag antar att alla som hänger här skulle tycka det med.

Ridå om det visar sig att bara jag i hela världen tycker att det är roligt. Då får jag sitta här med skammens rosor på kinderna och solsken i blick.

Nu vill jag ha anmälningar. Och inget trams om att man inte kan skriva eller dylikt struntprat. Ni skall vara här, ni skall få en rubrik och det här kan bli hur bra som helst. Som sagt, jag har koll, det funkar alltså inte att inte kommentera och tro att man inte skall synas. 

Seså, det är bara att skriva upp sig. Helt ofrivilligt.

Med det sagt kan vi väl avsluta med en helt orelaterad bild som inte går att se för mycket av.


Somliga samlar på verktyg i sin NASA-renoverade ladugårdsverkstad, andra samlar på glasögon.

Och om jag får lov att säga det själv är min smak helt enkelt utsökt.