När jag var på vårdcentralen förra onsdagen med min urinvägsinfektion skulle de göra en odling (heter det så?) på urinprovet. Redan i torsdags blev jag uppringd av Urologen i Uddevalla för att spika en tid för att kolla blodkissandet och när det var dags i tisdags hade jag fortfarande inte fått svar på nämnda odling. Det måste vara rekord? Det är helt klart eget personligt rekord, för i modern tid har jag inte varit med om att de, och ”de” är ett väldigt vitt begrepp som involverar allt man blir remitterad till från vårdcentral, som inte övertrasserar vårdgarantin med minst ett halvår. Allt som tar mindre än ett år totalt är helt fantastiskt.
I alla fall, jag hade tre tider att passa på sjukhuset. I svinottan var det blodprov på lab, under förmiddagen röntgen av njurar och urinblåsa och tidig eftermiddag dejt med läkare och samma läkare skulle kika på urinblåsan, urinröret och sedan ge mig svar på vad dagens festligheter hade visat.
Vi var klipska som attan och tog husbilen med hundarna. Dels för att vi skulle till Laxbutiken på måndagen med mormor och mamma samt ett antal av mammas kusiner med respektive som gillar att hänga med mormor. Med två hundar är ju husbil rena rama hundkojan som man kan ta med sig överallt och logistiken var solklar. Skall man vara i Uddevalla i svinottan på en tisdag, men först i Ljungskile på laxmiddag på måndagen, då tar man enrummaren för att käka och sedan sover man i Uddevalla. Plusset var såklart att mormor inte hade en aning om att hundarna var med och hon dyrkar dem. Anledningen till att hon inte visste det var för att hon inte visste om min heldag på sjukhuset dagen efter.
När jag var yngre smygrökte jag för att hon inte skulle gråta, numera smyger jag med läkarbesök för att hon inte skall gråta. Trots alla förebyggande åtgärder grät hon i alla fall och det var inte för att hon blev glad över att få träffa sina älskade lurvskallar.
Nä, den här gången tittade hon på husbilen och i husbilen och så frågade hon om vi hade kvar båten också. Jamen såklart? Då började hon darra på rösten lite och mumla något om Lyxfällan. Oftast brukar tålamodet vara okay, men på måndagen hade jag hunnit bli ordentligt orolig inför tisdagen. Och INGEN fattar det där med att leka jobb med en dator. Men det värsta är att precis alla glömmer att vi inte har barn och barn kostar en förmögenhet. Alla försakar något, men barn är en norm som driver mig till vansinne. Det är orimligt att ha råd med husbil när man är barnlös, men helt rimligt att ha fyra barn och samma inkomst. Hade jag varit man hade jag satsat båda mina pungkulor på att fyra barn är dyrare. Inte kan man sälja dem heller om man tröttnar på dem.
Den där satsningen ger mig en utmärkt övergång till när mormors oro eskalerade på riktigt, tårarna vällde upp i ögonen och med darr på rösten hasplade hon ur sig ”Jag tror att ni spelar på nätet och jag är så rädd att ni skall förlora allt och att ni kommer sitta med skulder resten av livet”.
Herregud, var kommer allt ifrån? Jag sa inget, men jag muttrar fortfarande över det.
Sedan vips och simsalabim var det tisdag och magen var en enda stor knut.
Blodproven gick jag in och tog alldeles själv. Det jag var rädd för var njurröntgen och sedan urinblåskollen. När jag röntgade njurarna sist var det förskräckligt. Röntgenplåtarna satt i vad som såg ut som en matbricka som de drog åt med spännband över njurarna och det gjorde så ont att jag grät floder och inte kunde andas. Dessutom tog det bedrövligt lång tid.
Det skulle visa sig att det hade moderniserats på de 30 år som förflutit sedan min senaste njurröntgen.
För jag fick ligga och halvslumra i en torktumlare. Däremot blev jag mycket misstänksam när de kallade in en doktor hela tiden för att dubbelkolla plåtarna. Säger man ens plåtar längre? Det var något konstigt, helt klart, det hördes till och med på rösten när röntgenkillen kom ut hela tiden för att liksom…överförklara varför det tog extra tid.
Men jag visste ju att jag skulle få reda på det senare och just där och då var jag så övertygad om alla hemskheter ändå och det värsta och sista hade jag framför mig. Kameran i urinröret och urinblåsan.
Vad som däremot var extremt positivt var att ha enrummaren på sjukhusparkeringen. Mellan varje besök i ny tortyrkammare kunde jag kila ut och andas i sängen med hundar och man. Den får verkligen bara fler och mer användningsområden.
När det var dags för nytt profilfoto fick maken följa med. Det visste jag att jag inte skulle klara själv. Det enda glädjande var väntrummet på Urologen där jag sänkte medelåldern med minst 20 år. Sedan fick jag en smula panik. På riktigt. Jag såg bara manliga läkare och mitt urinrör är INTE hej och du med manliga läkare alls.
När jag blev inropad av sköterska och läkaren kom in i kvinnlig skepnad blev jag så lättad att jag nästan kramade henne. Först fick jag svar på blodprov och det udda beteendet på röntgen. Inga konstigheter med blodprovet, men de hade blivit lite konfunderade på röntgen för att min vänstra njure sitter i ljumsken. Läkaren försökte nämligen fråga utan att fråga rakt ut ifall jag inte visste det. Njuren sitter alltså på helt fel ställe. Och det visste jag egentligen, men jag hade glömt detaljerna. Mest för att det var 30 år sedan jag fick reda på det och vissa detaljer förtränger man. Sedan var väggarna i urinblåsan lite förtjockade, men inget som verkade konstigt.
Min förhoppning var ju såklart att hon då skulle säga att allt var så bra att jag skulle slippa kameran. Inte då.
De var jättesnälla. Maken var jättesnäll som stod och höll i mig vid tortyrstolen. De förklarade att kameran var så liten så liten och att jag först skulle få bedövning i urinröret.
Låt er aldrig luras. Jag började gråta av smärta redan när jag fick bedövningen för det gjorde så djävulskt ont.
Och den ”lilla” kameran var allra minst en Nikon fullformat med teleobjektiv.
Jag grät av smärta oavbrutet och till slut kunde jag nästan inte andas alls. Allt gjorde ont. Bedövningen, kameran och vinklandet i urinblåsan. Jag brukar härda ut det mesta, men här blev jag till slut tvungen att be dem sluta.
Man kan anta att det till viss del berodde på att jag hade en ännu inte färdig urinvägsinfektion.
Den kändes på intet vis bättre efteråt. Jag kunde inte riktigt sitta på ett halvt dygn och det där med att kissa var bara att glömma igen.
Även om det är en väldigt bra uppföljning kanske det var för snabbt.
Sedan dess har jag fortsatt äta penicillin och tyckt synd om mig själv. Något jag börjar bli väldigt trött på.
Men nu talar jag i alla fall om det istället för att gå under jorden.
Nå, vad föredrar ni i tortyrstolen oavsett om det är gyn eller urolog, man eller kvinna?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
