Category: Klimakteriekossan

Först ut; jag har bestämt mig och det står mellan två frisyrer. Vilket i princip blir samma frisyr på just mig, det hänger bara på eventuella verktyg eller inte.

Antingen den här, fast inte rosa utan normalt blond.

Sjukt bra konto att följa om man har just fjösigt nordiskt och tunt hår för det var mest sådana frisyrer.

Eller så går jag all in på den här, fast inte rosa här heller.

Jag har inte anammat korkskruvarna sedan den sommaren jag badade jättemycket i saltvatten. Mitt hår är dock mer bångstyrigt. Om en krull ligger åt vänster en måndag flyttar den sig garanterat åt höger på tisdagen. Det kommer alltså krävas lite produkter, det inser jag, men självtorkningen krävs och ingen borste = inga verktyg.

Den som lever får se. Men konstigt känns det.

Och nu över till något helt annat. Jag har köpt en handväska stor nog för zombieapokalyps. Hade ju stor och helsvart i flera år, men efter att ha gått med rosa sommarväska kändes det trist att bli helsvart igen. LV-väskan går fetbort, den kommer aldrig användas igen pga orsaker. Några hugade spekulanter?

Efter att ha letat jääähääättelänge efter den perfekta väskan snubblade jag nästan över den och det var ytterst nära att jag missade allt. Och den är ett jäkla konstverk. Plus zombiesäker.

Alltså jag dör varje gång jag tittar på den! Den är blå! Den är vit! Den är grå! Den är svart! Och den är ljus inuti så man ser alla överlevnadssaker. I knuten (som är fastsydd) sitter en gigantisk guldring där jag redan placerat iPhoneladdarfrans med karbinhake.

Givetvis har jag redan rensat sommarväskan och packat över i nya och bästa. Mina två andra väskor ligger i dustbags och vilar sig.

Mycket går jag till överdrift med, men inte med väskor. För jag är en petimäter.

Mitt andra stora inköp var att beställa 13 par strumpor. Och nya trosor från Helene. Jag hade inte en enda strumpa förutom strumpbyxor och trosorna i lådan kom från lokala Icabutiken. De var utslitna. Det blev fem par fintrosor kvar i lådan.

Jag slår verkligen på stort ibland. Särskilt med underkläder. Jag är ju ändå gift, sa flickan och tog på sig sina missfärgade menstrosor. Typ. Och då tänker jag på mormor som i hela mitt liv sagt att man alltid skall vara ren och fin undertill, man vet inte om man blir påkörd och doktorn kommer se hemskheterna. Hon lever efter den muntra devisen fortfarande, varje dag, trots sina närmare 102 år.

Varför är man generellt så usel på underkläder?

Alltså ni vet ju redan att jag var tillräckligt obegåvad för att saxa det egna håret och därmed ser ut som fan. Inte heller har jag kommit mig för att beställa klipptid, för att jag tydligen VILL se ut så här. Nä, det vill jag inte alls. Men jag är så ARG på mig själv att jag saxade och inte lät en frissa göra det från början, och då vet jag inte vad jag vill och så tycker jag lite i smyg att jag förtjänar att se ut som typ Joey Tempest. Eller en lite långhårigare Tommy Nilsson.

Jag har varit snaggad och herregud som jag älskade det för håret tog noll tid, det var bara att tvätta och gå ut. Maken, som på den tiden inte var min make eller ens pojkvän (prisad vare Gud i höjden) HATADE det och pratar fortfarande om hur ful jag var då. Medan alla andra tyckte det var svinsnyggt. Skitsamma, det var ett helvete på jorden att få ett snagg att växa ut med tanke på att allt längre än två centimeter börjar krulla sig. Under en lång period såg jag ut ungefär som en kantarell i håret.

Jag har haft page med lugg, det stormtrivdes jag med i, men återigen pga krullarna kräver det plattning varje dag. Det kommer jag icke att göra.

Nu HADE jag aslångt och alla möjligheter att göra allt. Det har jag inte riktigt längre.

Min enda önskan är att vara FRÄN i håret. Utan att behöva engagera ihjäl mig med diverse produkter och hjälpmedel.

Då återstår mikrofonfrilla. Som jag på allvar överväger för att jag snart inte orkar googla mer på olika frisyrer.

Är det möjligen någon som har ett förslag? Håret är nordiskt fjösigt, men krulligt på riktigt. Uppklippt pga hundtrimsaxen på toaletten. Dessutom har jag ärvt min fars vikar in i hårfästet där det enbart växer små små lockiga babyhår som är helt meningslösa.

JAG TYAR INTE LÄNGRE.

PS: Idag är det fyra dagar kvar till jag skall till doktorn och få östrogenoverall. Inte för att jag räknar den här gången heller såklart. Som av en händelse råkade jag bara veta det.

PS2: Sedan idag existerar jag på Snapchat. Jag blev övertalad, lurad och så var jag eventuellt lite nyfiken själv. Om någon är intresserad heter jag the.fitterbitta
Filtren är åtminstone jätteroliga so far, men alltså blogg, FB, Instagram OCH Snapchat? Hur väljer man vad som skall ligga var? Jag gillar ju verkligen Instagram, men HATAR meddelandefunktionen både där och på Fejjan. Jag missar allt. Snapchat hade en sjukt bra chatfunktion, det medger jag. Svårt att missa.

Ja, det var väl allt för idag. Mamman har åkt hem efter att ha varit här som husa på sin varannan-vecka-tisdag. Nu är det tvättat och städat igen. Himla käck deal att ha pensionärspoolia som hemtjänst 😉

ALLTSÅ, hela förra veckan visste jag ju att jag skulle till doktorn på fredagen. Jag visste även vad alla mina prover visade, besiktning utan någon som helst anmärkning. Förutom östrogenhalten, men eftersom det inte är en sjukdom visas de halterna aldrig med några gränsvärden. Nu vill jag akut muttra något om män hade varit i klimakteriet hade det GARANTERAT klassats som en svår svår sjukdom med sängliggande, förtidspension och kanske till och med uppmuntrande resor på Landstingets bekostnad vintertid. Och om män hade varit tvungna att gå till gynekolog överhuvudtaget hade stolarna varit mer i fåtöljmodell än något som sett likadant ut sedan 1800-talet, de hade defintivt inte behövts gynekologer som alltid och utan undantag säger “kan du komma lite längre ner” oavsett om man ligger så långt ner att man har arslet i papperskorgen som står nedanför redan från början.

Det betyder att det var en hyfsat yster vecka, med nedräkning till fredagen då jag visste att jag skulle få hjälp att bli så himla käck igen. Östrogen – fyra dagar kvar, östrogen – tre dagar kvar, östrogen – två dagar kvar och östrogen – en dag kvar. Så lät hela förra veckan medan jag muntert räknade ner till fredagen. Fredag morgon 08.31 ringde telefonen och en sköterska upplyste mig om att min doktor hade vinterkräkan och därmed inte arbetade. Då tappade jag det totalt, för jag hade liksom samlat lite annat med och så blev jag fem år och började gråta. Första lediga nya tid skulle bli 16 oktober och ny nedräkning har börjat. Från början var det 13 dagar, nu är det nio och det är dystert. Men jag var dystrast i fredags. Först grät jag för att jag tyckte så orimligt synd om mig själv som inte skulle få östrogen, bli glad och sluta svettas som en gris. Sedan grät jag för att jag tyckte så synd om min snälla snälla doktor som hade den vidriga vinterkräkan. Och nu är jag tillbaka i gråtmildhet, ilska och depp.

Men min husa har kommit tillbaka eftersom det är varannan tisdag igen. Mamma alltså, som numera kommer varannan tisdag och stannar veckan ut och hjälper till med tvätt och städ. Väldigt omvänd situation, det brukar vara tvärtom va?

Kan vi kanske hålla tummarna nu för att det bara är NIO dagar kvar tills jag får någon slags östrogenoverall?

Trots att min äldsta och bästa kompis hotar med att aldrig mer prata med mig om jag skall bli käck, munter och glad istället för bister, lättretlig (HAH, vilken underdrift) och mer skällig än hundarna.

Förutom när de är så här söta.

// Den gråtmildare pga så himla söta hundar

Av outgrundlig anledning får jag inga notifikationer om vad som försiggår på min Facebooksida, men igår kollade jag vad jag hade missat och styrde upp det.

Då såg jag den här bilden från MissK:

Vanliga OnePiece i all ära, de är ju mig så kära (för tidigt julklappsrim) och jag har så många att fingrarna inte räcker till när jag skall räkna. Men i så många vintrar som jag muttrat över att någon borde göra en sovsäck man kan gå ut i.

DÅ VISAR DET SIG ATT DET FINNS!

Givetvis med avtagbara fötter så man kan ha Moon Boots till.

Är det någon som överhuvudtaget tvivlar på att jag köpte en? Varför skall bara barn ha sovsäck med ben när de är ute? Jag fryser minst lika mycket som en femåring.

Amazon.co.uk, sök på selk bag och kom ihåg var ni hörde det först.

Tack MissK. Det var bästa tipset. Och om någon tycker det ser galet ut tröstar jag mig med att ingen kommer se att det är jag ändå.

Möjligen kommer man tro att man sett BigFoot?

I somras fick jag ett infall när jag stod i duschen och ryckte åt mig mina färgbomber i rosa och lila. Hur illa kunde det bli liksom, den silvervita använder jag ju jämt, och det står faktiskt på att det enbart funkar som inpackning och går ut efter bara några tvättar. Det enda problemet var att jag råkade glömma att mitt hår till och med suger åt sig akvarellfärger.

Det blev inte helt lyckat, mitt långa fina hår som jag sparat i tre år fick en något udda och ovälkommen färg. Inte ens en nyans, utan verkligen en färg.

Som sagt. En slags färg.

Det här är det ENDA fotot som finns på eländet och sedan ägnade jag ett oräkneligt antal hårtvättar åt att få bort det med olika saker jag googlade fram på nätet. Inget fungerade och jag är fortfarande lite ljusrosa. I november. Månader efter att jag gjorde inpackningen.

Förra veckan brast det helt för mig och jag upplyste min ömma moder om att jag behövde en sax.

Minns ni när man var fattig fjortis och ville gå till frissan för att klippa upp håret, men istället satte man upp det i en tofs mitt på skulten och klippte den rakt av? Då blev det uppklippt, fast kanske inte så snyggt som när proffsen saxar. Mitt hår är ju dock väldigt krulligt och en felklippning syns liksom inte, allt under tio centimeter fel krullar ändå upp sig i oordning.

Nu kommer det sorgliga som jag gråter lite inombords över, men klimakteriet och höst i kombination gör att besluten ofta går åt pipsvängen.

Jag tog alltså huvudet med skulttofs och hundarnas skitvassa trimsax in på toaletten och började klippa av tofsen. Först lite försiktigt och sedan mer oförsiktigt.

Det är något med sax och hår som gör att man inte riktigt kan sluta, för jag gick inte ut igen förrän det låg 25 centimeter tofs i handfatet.

Nu har jag samma frilla som jag hade på skolkortet i nian, fast i en ful ljusrosa nyans.

Jag är verkligen helt dum i huvudet.

Och ful som stryk.