Category: Klimakteriekossan

Och det gör mig glad? Sen chockerar det mig att det gör mig glad, men det ÄR trevligare att titta på vitt än på grått (fråga igen imorgon, då har jag ändrat mig igen).

Nu upptäcker man även fördelar respektive nackdelar med att bo i jäkla lägenhet.

Hade vi bott i hus hade minst en hund varit morgonpigg, sett det vita fluffet på utsidan och börjat studsa innanför verandadörren i ren glädjeyra och sen inte velat komma in igen förrän till våren. Positivt med det är att man slipper vakna i svinottan av snöglad studsande hund, negativt med det är att man måste väcka hundarna och ta bilen till hundvänlig plats (torpet).

Men nu är klockan lunch och hunden som legat modell för den här …

… ligger fortfarande i samma ställning. I sängen på min kudde och har inga som helst planer på att gå upp.

Hundar förstår sig med andra ord inte på lägenheter som inte ligger på bottenplan. De fattar inte att de kan titta ut genom fönstret och se snöklätt tak på ena sidan och på andra sidan faktiskt en snöklädd gångväg och villaområde (utsikten genom sovrumsfönstret).

Det vill säga, här är utsikten från hundhöjd, i vardagsrummet.

Hmm, ur hundhöjd ser det ut som snöbeklätt radhus. Det är det inte, det är kåken på andra sidan gatan som är ett trevåningshus?

Här är utsikten från EXAKT det ställe Stor låg och sov huvudlöst i sovrummet.

Är de blinda eller tröga? Dessutom ser sovrummet ut som en fängelsehåla (förvisso med fin ljusstake – jag ÄLSKAR den staken och ja jag skall fixa gardiner) ser jag nu.

Nu till den riktiga funderingen. Jag antar att sovställningen ovan är den som Majabella kallar “död grävling”? Här kallar vi den egentligen “dekapiterad hund”, “hitta huvudet på hunden” eller “roadkill”, men det låter ju så himla otrevligt när det handlar om så rara ärtor. Någon som kan komma på ett bättre ord för HOWL?

Jag tar mig nämligen friheten att anta att ALLA hundar sover så här vid ett eller annat tillfälle.

Och ja, jag gav honom mindre kulor. Stor tyckte att jag inkräktade på hans integritet genom att prata om gåsägg i samma mening som hans kronjuveler.

Det blev så himla trist att färglägga alla hundar svarta, förutom Sintra då, och det här beteendet har inget med ras att göra. Enbart med personlighet. Här har vi en som gör så och en som lite mer värdigt bara tar en liten strumpa och sprätter omkring med. Den lille springer omkring med allt han hittar i munnen, the more the merrier är hans motto i livet och han är som lyckligast när han har knölat in en OnePiece från tvättkorgen ihop med en Ugg ur garderoben. Helst skall verket krönas med en av mina handleder. Jodå, det finns plats för en arm med, viljan är större än munnen.

Vilket är smått oroande inför tatuering på måndag. Hur skall armen ens få en chans att läka innan han har stoppat in den i munnen igen?

Ja. Ni är säkert många som känner igen er.

När vi var på middag förra helgen med alla kusiner från olika släkter hade jag kortärmat under kavaj på mig. För att överarmarna ser misshandlade ut och det var människor där som jag inte hade träffat sedan jag var liten. Det blir så himla kymig stämning i en liten stad när snacket börjar gå om hustrumisshandel.

Givetvis fick jag en hoper vallningar medan vi satt där och ville inget annat än att ta av mig alla mina kläder och allra helst kavajen. Men jag var stoisk till en början, ända tills jag kom på att de jag faktiskt inte hade träffat på väldigt länge också har hund. Så jag chansade vilt och tog av mig kavajen (det var antingen det eller att gå hem mitt i varmrätten).

Det är då man inser hundmänniskors gemenskap när den bara är positiv.

Boxerflickans matte (pappas kusin) utropade glatt “ÅH vad skönt att se att det inte bara är jag som ser ut som du, hur ser du ut på benen?”.

Sedan språkade vi lite om hur man enklast tapetserar med kompostgaller, jämförde blåmärken och så slutade det med att vi bestämde dejt eftersom deras flicka är två år och hittills aldrig hade träffat en hund som klarade att trötta ut henne. Vi har aldrig träffat en hund som klarar att trötta ut Liten.

Nu skall vi ha hundfäktning med vadslagning mellan våra två munhundar.

Jag har satt en hunka på Liten.

PS: Ljudet som kommer ur munnen när de stoppar den full med saker/bollar kallas för “murmla”. Bara så ni vet. Helt logiskt, det är så det låter, morrmummel.