För snart bär det av till käre tatueraren, vilket brukar ge mig förväntansfulla fjärilar i magen i flera dagar innan och sedan kör jag dit och känner mig som ett barn på julafton.
Allt det där ovanstående har jag haft de senaste dagarna.
Men idag nervössvettas jag. Inför något jag tycker är skitroligt? Och andas i fyrkant. Väldigt motstridigt att känna sig som ett barn på julafton samtidigt som jag nervössvettas. Inför något som varken gör ont eller är farligt.
Det måste ha hänt något när jag tog steget närmare 50 än 40?
Jag är GAMMAL.
Och ja, ni skall få vara med under tiden.
Det roliga är att den lagvigde tatueringshataren har varit engagerad i att välja färger och motiv?
Jag har två teorier, antingen har han gett upp totalt och börjar tycka att det är rätt okay ändå (utan att erkänna det), det andra alternativet är att han i smyg filar på skilsmässopappren och faktiskt struntar i hur jag ser ut?
Med tanke på hur HÖGLJUTT han har protesterat de senaste fyra tatueringarna liksom?
Humlan says:
Han har väl insett att det inte hjälper att protestera så då är det lika bra att se till att det blir så bra som möjligt (enligt hans tycke?).
Du är inte gammal! …för vad skulle jag då vara???
Victoria says:
Jamen tydligen. Han har fortfarande inte protesterat och nu är det ju liksom för sent.
En lisa i livet says:
Japp – du är skitgammal 🙂
Misstänker att han försöker släta över födelsedagspresenten för inte handlar det väl om att “gilla läget”?
Victoria says:
Haha! Knappast, det har han glömt 😉
Bibbi says:
Till att börja med så är du inte gammal. Du är flera år yngre än jag och jag är inte gammal, oftast inte i alla fall. 😉
Sen tror jag att maken har börjat tycka att det är okej med tatueringar men att han aldrig skulle erkänna det högt – än.
Jag väntar med spänning på bilderna.
Victoria says:
Och där lade jag ut dem samtidigt som du kommenterade 🙂
Alltså, tveksamt. Jag tror snarare på att han har vant sig och resignerat?
En Annan Susanne says:
Fan, nu blir jag ju OXÅ sugen…..