Jag kom precis innanför dörren och är fullständigt genomtrött.
Gunilla känns som lagom underhållning för min hjärna.
Någon mer som kollar?
(Och enormt tack för alla hälsningar, det var vackert … och skitledsamt.)
Category: Klimakteriekossan
Världsrekord i liggning
Har det varit den här helgen. Och då menar jag inte något sexigt över huvudtaget. Jag tror att man har kunnat hitta barkbitar med mer sex appeal än jag de senaste dagarna. Men jag har verkligen legat mer än jag inte har legat. Idag låg jag till och med på badrumsgolvet en stund (kombination lågt blodtryck och förstoppning pga duktiga matvanor var en liten missberäkning faktiskt).
Och det enda jag tänkte tala om var att jag nu utlyser radiotystnad från min sida fram till Gunilla imorgon.
Nu är det dags. Jag har varit på Statoil och tankat samt köpt storpack näsdukar så det inte behövs donas med imorgon.
Det här kommer bli den absolut värsta begravningen i modern tid och ni vet ju att jag ränner på mer begravningar än genomsnittet.
Jag är så jävla inte okay med att leva utan min farbror faktiskt.
Tanken på sommar, båt och hav utan honom är helt … absurd. Min bästa käftslängarsläkting dessutom. Och så en faster som är ännu yngre och ensam efter nästan 50 år tillsammans (ja, de blev ett par väldigt tidigt).
Så nu går jag, Ben, Jerry, Stor och Liten och lägger oss.
Idag får jag ha alla de fyra grabbarna i sängen och två av grabbarna gillar verkligen att de andra två är med.
Nu kan ni ju gissa vilka grabbar som gillar vilka mest.
Over and out till imorgon kväll.
Och så sket det sig (typ)?
Sex dagars duktighet. Inte en endaste saltmandelchoklad inom räckhåll, semlorna som var inom räckhåll sket jag i.
Och så cyklade jag. Inte långt, men tillräckligt långt för att börja öva på det här med motion. Motion är fortfarande mysko och jag tror inte jag gillar det än.
Sen kom fredagen. Jag hade precis hällt upp ett pulverglas till lunch/middag (jag äter vid lite konstiga tider tror jag) och så ringde telefonen. Kompis med framförhållning (INGEN här har framförhållning) säger “jag och frugan är på väg in på Park, kan ni inte komma ner och äta – vi behöver dessutom fråga er en grej”.
Jag hade OnePiece och skitigt hår. Folk i den här stan har ingen respekt för OnePiece och skitigt hår. Alls.
Men å andra sidan struntar de i om man tar en raggardusch och kommer ner i just det skitna håret. Plus, minus, noll liksom.
Så det gjorde vi. Och jag hade monumentala problem med vad jag skulle äta för att inte helt sabba min duktighet. Det blev kött och sallad. Som ju faktiskt är svingott.
Sen gick det åt skogen. För den där glassen med varma hallon när ALLA andra äter efterätt kräver mer mental styrka att säga nej till än vad jag har. Alternativet var att lägga benen på ryggen och smita hem och det är ju inte särskilt trevligt.
Behöver jag säga att beställde glassen? Näe, inte det nä. Klart jag beställde glassen. Och bestämde mig för att inte ha ett dugg ångest över det.
Sen kom vi hem.
Jag med en mage där jag har självkrympt magsäcken den senaste veckan och maken med en mage som av helt andra anledningar hade blivit BRÅKIGA av maten. Jag hade en alien i min mage och mådde lite illa, likaså han jag är gift med.
Vi låg som två pösmunkar i varsin soffa och led (jag har fortfarande inte ångest över glassen men jag ÅNGRAR den lite pga lidande).
Efter en stund slog det mig att jag har mystisk medicin som hjälper mot illamående och aliens i mage. En medicin jag inte har tagit på evigheter så jag mindes inte riktigt heller varför jag hade ställt undan den. Det enda jag var fokuserad på igår var att jag faktiskt bara mindes att den funkar skitbra mot dumma magar och illamående.
Idag minns jag varför den var undanställd.
Alltså, den funkar verkligen skitbra mot illamående. Jag hade bara råkat glömma att den stora biverkningen är FÖRLAMANDE trötthet. Läskig trötthet, för man blir bara trött i kroppen men inte i hjärnan.
Illamåendet gick över direkt. Skutt i säng med bra bok och somna. I förmiddags vaknade jag först klockan 12 (TOLV?) och var fortfarande förlamande trött. Maken var inte hemma och jag hade ett vagt minne av att han hade talat om för mig tidigare på förmiddagen (typ vid nio) att han skulle göra ditten och datten med någon person. Har alltså inget mer minne än så, men hemma var han inte.
Klockan ett låg jag på soffan igen och någon halvtimma senare knatade den lagvigde in genom dörren och frågade om vi skulle gå ut.
Just där och då hade det krävts något slags hjälpmedel för att få ut mig, som kanske en rullstol? Så jag frågade om han inte kände sig jäkligt väck av magmedicinen? Mjo, det gjorde han nog, men mest att han hade känt sig mystiskt bakis på morgonen (båda drack alltså Pepsi och Ramlösa igår, inte en alkoholhaltig dryck så långt ögat nådde) vilket gjorde bakis till en fysisk omöjlighet. Sen påstod han att han inte kände mer efter att ha gått upp.
Vi kan väl säga så här. Jag däckade på soffan vid två och vaknade igen vid fem. Då hade han somnat under tiden och sover fortfarande.
Den där illamåendemedicinen är oslagbar mot illamående, men nu ligger den i soporna.
Hade jag velat vara bakis och sova bort en hel lördag så hade jag hängt i kristallkronorna och vaskat champagne igår, inte druckit Pepsi Max och sedan gått och lagt mig i samma tid som min mormor.
Nu är alla vakna. Snart är det dags att sova igen.
Lördagsmysigt va?
Och så lade vi till automaten
(Det här skrev jag såklart igår kväll, sen ville inte nätet vara med och lydigt ladda upp filmen som sagt, och nu orkar jag inte ändra tempus i texten, vi låtsas att det är igår fortfarande 😉 )
Det är lätt att vara efterklok, vi borde nog kört knappen en dag till faktiskt. Nu kan ju ni lära er av mina misstag. Dessutom funkade det inte så bra med favorithundgodiset, vilket är långa torkade firrar. De fastnade ibland så automaten hakade upp sig. Hundar gillar inte att bli snuvade på sin konfekt när de faktiskt har fattat att knapp-boink betyder belöning.
Så. Tja. Nu får ni vara med från försök ett med en hund i taget. Stor är först ut och jag hade enorma förhoppningar på honom. Den smarte och lagom entusiastiske som klarar att lyssna.
Försök ett gick som på räls, knappen kom han MYCKET väl ihåg sedan gårdagen. Men idag upptäckte han att maten kom ur en fjantig grej på golvet och inte ur kylskåpet via mammas hand. Då åkte automaten på stryk. Välförtjänt sådant när automaten hängde upp sig visserligen, inte lika välförtjänt redan vid försök två?
Sista långklippet är Liten. Som överraskade mig orimligt positivt. Han studsade inte överdrivet mycket och han fattade från försök ett han med, men även han blev lite konfunderad över automat istället för kylskåp.
Nu är både knapp och automat så fantastiskt roliga att jag blev tvungen att ställa undan dem.
Godislekar kan man faktiskt leka HUR länge som helst och glädjen tar aldrig slut.
Istället för att sitta under bänken och tigga torra fiskar direkt ur påsen försöker de febrilt tigga ner knappen från bordet istället.
Det var tydligen godare godis när man fick leka fram det?
Den Stora Tröttman
Jag har uppenbara kommunikationssvårigheter med YouTube idag. För automaten är testad och lekt med, inlägget är färdigskrivet och jyckarna är filmade.
Men nu har jag försökt lägga filmen på YouTube i en timma och det går ungefär lika snabbt som att försöka springa i kvicksand. (Vilket i sig är oerhört paradoxalt?)
Jag ger upp, kastar in handduken och låter det ligga till imorgon. Annars somnar jag sittande vid datorn.
Inget socker ger lågt blodsocker som ger tröttma och viss brist på tålamod verkar det som.
MEN, vi ger leken fem salamikorvar av fem möjliga idag.
Problemet är bara att vi inte kan visa det förrän imorgon tydligen?
Och nu har jag en stor hund som går och sparkar mig med sina framben på mina bakben för att jag skall ta fram leksaken igen och LEKA MERA.