Category: Klimakteriekossan

Det där med att sluta dänga kroppsdelar i träskivor och annat onödigt har verkligen gått sådär idag. Och jag började dagen så HIMLA glad och förväntansfull, idag skulle min mest efterlängtade beställda grej äntligen komma och jag hade stora planer. Idag skulle jag bara leka med den och imorgon skulle jag ge mig ut på rövarstråt och ni skulle få ta del av det.

Det gick åt helvete, vilket betyder att jag struntar i att hemlighålla det längre. Antiklimax liksom.

Jag hade nämligen beställt en Segway. Eller rättare sagt en Segwaykopia eftersom jag tycker att originalet är så infernaliskt dyrt, och jag hade lovat mig själv att den dagen jag säljer huset skulle jag få lov att köpa något fruktansvärt onödigt (men väldigt kul och rätt praktiskt). Nu har jag ju inte sålt huset än, men jag har ju åtminstone kommit så långt att jag har bestämt mig för att det är dags och det skall säljas under våren. Jag gick alltså händelserna i förväg lite grand, mest för att jag inte hade lust att vänta och missa ett par månader med Segwayväder.

Vi hade ju en Segway (icke-kopia) ett tag för ett par år sedan och det är verkligen skitkul. Och busenkelt att ta sig från punkt A till B via C i en liten stad. När maken köpte den förbaskade permobilen ville jag hellre ha en Segway, men han bestämde att en permobil var mer praktisk och jag gav efter. Han envisades med att permobilen var mer användbar och att jag skulle ledsna på att åka ståhjuling.

Jomen tjena. Jag kan sätta en miljon miljarder på att jag hade använt solsidefordonet SÅ mycket mer än den förbaskade permobilen. Men gjort är gjort, nu var det dags att åtgärda och jag har gått med gladknorr i magen sedan jag beställde den. Först skulle den komma i tisdags, sen igår och slutligen kom den idag. Jag var så lycklig att jag till och med städade lägenheten innan jag dressade upp mig för att rusa ner och klappa lite på den före premiäråkning.

Då kom Murphy. Vapendragaren som aldrig viker från min sida. Är det någon man kan lita på är det just Murphy.

Först visade det sig att styrstången hade fått sig en liten kyss under transport och drog lite åt höger. Det var dock ingen katastrof, men jag upplyste säljarna ifall det skulle bli ett jätteproblem framledes och sen var det dags. Planen var att börja med att åka 200 meter upp till ömme fadern och säga hej. Murphy ville annat, för jag kom inte ens genom prånget och ut på gatan innan både maskinen och jag var paj.

Nu skall ni få scenariot i ord och inga bilder. Det finns nämligen inga bilder. Maken hade självbevarelsedrift.

Ni vet ungefär hur de där ståhjulingarna funkar om ni har koll på Solsidan? Det handlar om gyroteknik och man åker med sin egen balans. Så länge den är igång står den upprätt tack vare just gyrot, när den är avstängd lägger den sig ner. Inga konstigheter, busenkelt att både snabbåka och finlira (helt sant, det är verkligen busenkelt).

Jag startade inne på gården och körde mot prånget. I prånget står det lite prylar, men jag navigerade som en drottning mellan grejorna, förutom att jag körde över en pytteliten planka. Med tanke på att jag har varit van att köra över trottoarkanter och mer eller mindre off road kändes det som att den lilla plankan var ungefär ett lika stort problem som om jag hade kört över ett sandkorn. Och nu snackar vi inte minimaskin, vi pratar alltså om en modell som skall klara just terrängkörning.

Ståhjulingen hade dock helt andra planer. Den gillade inte plankan alls, faktum är att den HATADE miniplankan och stängde helt sonika av sig. Det är nu man skall komma ihåg det jag skrev här ovanför. En avstängd maskin lägger sig ner.

Och lade sig gjorde den. Med styrstången i enlighet med gravitationslagen, det vill säga nedåt. Och med mig, av pur förvåning, fortfarande krampaktigt hållande i styret. Sidfläsket på ryggen drog jag rätt i en pallkrage som stod bredvid och jag tog emot mig med hakan och armbågarna och det gjorde ONT. Maken stod bakom och var alldeles alldeles knäpptyst. När sälformade fruar trillar på hakan vågar man inte skratta (nytt ordspråk).

Själv var jag argare än ett bi.

Upp igen, svärandes ramsor. En normal ståhjuling skall inte stänga av sig utan att säga till innan. De skall definitivt inte bestämma sig för system shut down för en liten löjlig planka.

Men okay, jag är inte den som är den. Jag har trillat förut, om än inte av så fåniga anledningar. Jag var halvvägs, gatan var bara en bit bort, jag borstade av mig och bad maken gå fram och öppna prångdörren ut mot gatan.

Medan maken stod vid dörren (som inte var öppen än) stod jag bakom hjulingen, höll ett fast tag om ett handtag med ena handen och med den andra handen startade jag den förbannade mackapären igen. Då hände cirka allt på mindre än två sekunder.

När man startar dylik tingest trycker man på en knapp, maskinen svarar genom att blinka intervall med sina fem gröna lampor och sen har den gyrot under kontroll igen och ger därmed föraren sin tillåtelse att kliva upp igen. Problemet var bara att lamporna fick spunk och blinkade med hysteriskt snabbt intervall samtidigt som den pep. Jag hann titta förbryllat på den och sen hann jag just inget mer innan den drog iväg som en avlöning. Den slet sig ur handen på mig och dammade rakt in i prångdörren i en sjuhelsikes hastighet. Där maken stod. Man kan snarare säga att den dammade rakt in i maken som blev intryckt i prångdörren. Själv stod jag kvar där jag startade den och alla naglar på handtagshanden hade gått av. Då hajar ni kraften i rycket den drog iväg med.

När den, högst ofrivilligt, stoppades av dörren stängde den av sig igen och kastade sig på marken som en övertrött fyraåring. Den här gången förarlös tack och lov.

För att kunna starta och köra ståhjuling behöver man dels startknappen och dels en fjärrkontroll som man sätter på styrstången. Gissa vad som låg i fyra delar på marken? Fjärrkontrollen såklart. Så himla stendöd att inga livsuppehållande åtgärder i världen kunde återuppliva den.

Där var den resan slut. Jag kom alltså inte ens ut på gatan.

Däremot fick jag ryggont, hakont, nackont och armbågsont samt en hand med väldigt korta naglar medan maken fick ett psykbryt efter att ha blivit intryckt i dörren av skenande åkdon.

Då gav jag fan i det. Lämnade den där den stod, plockade upp fjärrkontrolldelarna och surade mig upp till lägenheten igen där jag ringde firman som hade sålt den för att berätta vad som hänt.

De blev inte så förvånande över uppförandet vid plankan. Men givetvis hade de aldrig någonsin hört talas om att en ståhjuling drar iväg på egen hand och dammar in i en dörr. Vilket jag kan förstå, det skall faktiskt vara helt omöjligt för just en ståhjuling att åka utan förare eftersom det är förarens balans som kör den.

Däremot är ingen alls i den här familjen förvånad över att just jag lyckas göra något som faktiskt inte går att göra.

Nu står den där den står. Okörbar.

Den skall få åka tillbaka dit den bodde innan den flyttade hit och jag skall återgå till min devis att aldrig köpa kopior.

Under tiden firar jag Valborg i soffan med diverse krämpor och ett ganska uselt humör.

Men det var faktiskt väldigt synd på så rara ärtor, för maken till kundservice på företaget jag köpte den från har jag aldrig varit med om. De har varit HELT fantastiska trots (tack vare?) att det är ett ganska stort och välkänt företag. De har ringt, skickat sms, spelat in personlig instruktionsfilm och verkligen engagerat sig utöver det normala. De har imponerat stort och jag kommer definitivt fortsätta vara kund där. Med glädje.

Däremot skall jag hålla mig till att köpa båtdelar. Inte ståhjulingar med egen vilja. Min nacke har lagt in sitt veto mot det.

Men jag skall fortfarande ha en. Som inte bär sig åt och har sig.

Nu skall jag ägna helgen åt att vila mina kroppsdelar och klura på nästa steg.

Medan jag tar hand om min mamma. Det hade jag visst glömt. Mamma kommer imorgon för att stanna över helgen.

Det kan hända att jag kommer få lite ont i hjärnan med?

Trevlig fortsatt Valborg.

// Murphys Offer