Category: Hundarna

Nu skall vi prata Facebook. Eftersom jag har lite svårt för Facebook nuförtiden. Det finns liksom ingen spärr hos ett fåtal, och givetvis är det då ett fåtal som har fått mig att börja…rensa lite.

Missförstå mig rätt, jag älskar sociala medier, jag skriver om oerhört mycket ointressanta saker här men jag tvingar ingen att läsa. Eller jo, det gör jag. Jag blir skitarg om ni slutar läsa hehe.

Facebook är ju lite annorlunda, där känner man sig taskig om man tar bort någon som vän, för man vet att vännen kommer märka det förr eller senare och då blir vännen sårad. Då får man bita i citronen och försöka göra saft av skiten, eller så struntar man i att hänga på fejjan för att slippa just blodtryckshöjningar.

Jag tänker så här, en bra tumregel är väl att fråga sig själv “skulle jag säga det jag skriver i verkligheten till personen/personerna jag når ut till” eller för all del “skulle jag annonsera den här informationen i lokalblaskan”. Facebook känns som en lokalblaska. Fast med sjukt mycket större och snabbare spridning.

Idag kom droppen. Personen jag inte kan ta bort eftersom vi känt varandra sedan Hedenhös gick i kortbyxor skrev följande i sin status:

“Idag har jag köpt en ny elvisp, för den gamla gick sönder”

Det näst näst värsta; det var minst tio kommentarer på inlägget.

Det nästa värsta; jag vidarebefordrar det genom att ägna ett helt jävla blogginlägg åt den meningslösheten.

Och nu sitter jag och småfnissar för mig själv.

Snälla säg att ni inte skriver om nya elvispar?

För jag blev just ordentligt piercad på exakt samma ställe japanerna piercade mig på häromnatten. Dock helt utan rosa diamanter.

Givetvis är Liten den skyldige.

Här har jag gått och surat på japaner när det i själva verket är en portugis som sätter tänderna i gäddhänget för att visa sin enorma kärlek. Två gånger på raken inom loppet av fem minuter.

Jag hade tänkt att ha min älskade tröja med sprund i ärmen i Ullared.

Ni kommer få se alla mina piercingar. Det vill säga blåmärken, bulor och skrapsår.

Jag borde alltså sagt:

– We’re not in Portugal anymore Toto.

Förlåt Japan?

Ni som har murmelhundar vet vad jag pratar om.

Hundar som måste ha något i munnen HELA tiden. Jag vet att jag redan har förklarat det, och att det är absolut mest viktigt när de är väldigt väldigt glada och uppspelta. Sak (eller kroppsdel) fast förankrad mellan tänderna, samtidigt som de “murmlar” och viftar på hela kroppen i det som här kallas för “ostbågehälsningen”.

Men idag hann jag fota Liten när hela familjen låg och kollade på film.

För jag upptäckte att han låg i mittensoffan alldeles ensammen och kollade på film han med. Fast med leksak i munnen. Alldeles stillsamt. Rimligtvis borde det bli väldigt luddigt och torrt i munnen efter ett par timmar?

Men så fort jag tog kortet var han ju såklart tvungen att kolla på mig och vifta på svansen. Det är fysiskt omöjligt för den hunden att bli tittad på utan att vifta på just svansen. Man behöver inte ens säga något. En blick säger mer än tusen ord funkar skitbra på just den här modellen.

Så då hoppade han ner, fortfarande med leksak i munnen, och så hoppade han upp i min soffa för att murmla lite.

Så vi kelade en stund. Medan svansen gick som en elvisp.

Sen blev han trött och gick ner och lade sig på golvet. Utan leksak.

Nej, jag vet inte heller riktigt vad som är upp och ner. Men där det är mest vitt brukar huvudet vara.

Och så ligger tassen på Stor i bild med. Han intog tydligen mittensoffan medan vi murmlade.

Älskade skithundar.

Nu skall jag ta dem under armen och murmla vidare i sängen.

Maken är såklart i källaren. Var annars?