Ni vet ju redan att Liten är en munhund. Och att jag inte har ett enda komplett par skor, eller jo, alla paren är kompletta men alla högerskor ligger utspridda här och var medan vänsterskorna inte ligger bredvid. För han bara måste ha något i munnen när han blir glad och det är han ju faktiskt nästan jämt.
Som till exempel på morgonen. Då vaknar man alltid av att han ligger i sin bädd och så låter det “flapp-flapp-flapp” när svansen dunsar i golvet, sen rusar han upp, hämtar det han hittar och stoppar in det i munnen och sen hoppar han upp i sängen med munnen full av trosor/koftor/nallar/skor eller något annat han råkat snubbla över i sin iver att fylla munnen.
Imorse blev det mycket. Båda hans favoritsaker låg inom tjuvhåll. Nummer ett på hans lista är mina fårullstofflor (som jag alltid ställer högt upp i lofttrappan, men som han ändå lyckas riva ner) och nummer två på listan är min nackkrage. Lyckan var total för en liten hårig hund.
Det råkade visst bara bli lite fel. Tyckte vi människor.
Ja, det är usel bildkvalitet, för det enda som fanns till hands att fota med var iPaden och den tar pissdåliga bilder, men det går åtminstone att se hur lillpuckot såg ut.
När han tog nackkragen i munnen gick det bra. När den lille gamen även hittade tofflan gick det, som synes, inte lika bra. För då fick han kragen…som en gloria på sned?
Men han var glad som en speleman på amfetamin.
Det knepiga är att han inte biter sönder sådana här saker, han håller dem bara stenhårt i munnen. För den här varianten kan inte vifta på svansen utan att knipa käften runt älsklingsgrejor. Och imorse vann han jackpot.
I den här familjen lever åtminstone en personlighet inte enligt ordspråket “den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”.
Här är det mer “den som gapar efter mycket knölar in det i munnen och promenerar vidare”.
Jag hade hellre sett att han bet sönder en toffla och en nackkudde än att knapra på objektiv.
Men där har vi fundamentalt olika åsikter.
