Efter att ha läst om bokstavlig bodelning, “näsblod” och avståndstrånande tog jag en tripp längs minnesstigen. För jag mindes bara han som fick en käftsmäll, vilket jag insåg inte var hela sanningen.
Hela högstadiet spenderades med att tråna efter oåtkomliga. För det var ju safe. Kunde jag inte få dem så behövde jag ju heller inte byta saliv med dem. Och alla killar i samma ålder var ointressanta annat än som kompisar. Olycklig kärlek på avstånd är en klart underskattad form av kärlek. Lite Jane Austen över det. Förutom att vi inte fick varandra på slutet då.
Men jag glömde två snubbar. För jag vispade faktiskt tunga en gång på högstadiet. Min första kyss, och han var en oåtkomlig. Men inte tillräckligt oåtkomlig eftersom jag var bästis med hans bästis. Jävligt ogenomtänkt. En vinterfest i en kompis hus, han följde mig hem i snön mitt i natten, vi hade druckit häxblandning. Kilometrarna vi gick hand i hand hem kunde jag inte tänka på annat än att jag skulle få min första kyss och jag var fullkomligt jävla skräckslagen. Jag hade ju bara övat på mjölkpaket innan. Och ett tetrapak är INTE samma som en riktig snubbe. Ett tetrapak snackar inte speciellt mycket.
Han kysste mig, jag svimmade lite och sen kunde jag inte sova på två nätter, så jag bestämde mig för att sluta vara kär i honom. Det där med att sova var viktigare. Så vi blev kompisar istället. Jag var en cynisk liten fjant redan som fjortis.
Sommarlovet mellan nian och ettan på gymnasiet flyttade jag till egen lägenhet. Då träffade jag min första riktiga pojkvän. Inte han jag senare slog på käften dock. Jag hade visst råkat glömma min stora och första kärlek, och det var han. Han var 20 år och jag var bara 15 år. Jag minns inte kvällen vi först träffades eftersom jag var kastrullfull och satt på ett berg och grät (över en oåtkomlig antar jag). Han har berättat i efterhand att han tyckte jag såg ut som en ängel med mitt långa lockiga kritvita hår, och där satt jag på berget med tårarna rinnandes. Jag grät tydligen vackert på den tiden, inte som nu när jag snorar och blir rödprickig i hela ansiktet. Han hukade sig bredvid mig, tog mig i handen och frågade “hur är det med dig?”, varpå den mitt lilla ängla-jag tittade upp på honom och förstörde hela första mötet genom att inte så himla änglaaktigt svara “håll du din käft och sköt dig själv din jävla idiot”.
Då gick han. Och jag minns än idag inte det mötet. Men jag minns mötet efter det. Som taget ur en Pripps Blå-reklam. Sommar, skärgård och fylla. Efter den kvällen visste jag vem han var och vad han hette, och vi råkade bli ihop. Han spelade gitarr och fotboll. På vår första riktiga ensamdejt skulle jag komma till hans match, kolla ett par minuter och sen skulle vi gå hem till honom. Jag kom till matchen, hade med mig en kvällstidning, satte mig ensam på en bänk och var sjukt generad eftersom alla var ÄLDRE. Ungefär tre minuter efter att jag satt mig på bänken där jag bläddrade i tidningen med svettiga händer så sköt någon en boll i huvudet på mig. Så hårt att jag for av bänken baklänges och blev liggande på rygg på marken men med vaderna kvar uppe på bänken. Då önskade jag att ett hål skulle uppenbara sig under mig som jag kunde åla mig ner i, för graden av fjortispinsamhet minns jag fortfarande och får rysningar.
Vilket intryck jag måste ha gjort. Coola snubben på 20 bast dejtar en jävligt klantig fjortis.
Men vi blev ihop. Ett tag. Oklart hur länge, men rätt länge för att vara på den tiden. Han var en stabil kille, som jag fortfarande är nära vän med. Men jag kan fortfarande inte lyssna på Ric Ocasek utan att tänka på honom och hur det kändes att vara fjortis och ganska lyckligt kär.
Faktum är att jag är vän med alla mina ex (som inte är SÅ många), förutom käftsmällssnubben. Som gick i min klass på gymnasiet och var skolans absolut snyggaste kille. Och SÅ medveten han var om det. Men jag hade ju min lille gitarrsnubbe och var återigen ointresserad, så snyggot och jag blev dödspolare istället. Satt bredvid varandra på alla lektioner, hängde ständigt på fritiden om jag inte hängde med gitarrsnubben. Han blev ihop med en annan kompis till mig och allt var frid och fröjd.
Tills den dagen jag blev dumpad/dumpade gitarrsnubben. Och snyggot blev dumpad av sin tjej. Då umgicks vi dygnet runt och var som två filmkärringar som ältade våra brustna hjärtan medan vi åt glass direkt ur paketet med varsin sked. Vi smidde planer. Helt idiotiska sådana, men eftersom hans ex även hon gick i samma klass så skulle vi låtsas att vi var tillsammans för att göra henne sotis. Det var ju inte så himla svårt, eftersom vi ändå umgicks nästan jämt, men det var svårare att hålla sig för skratt när vi helt plötsligt skulle kalla varandra “älskling” och andra rara saker som vi aldrig gjort tidigare. Men vi lyckades. Vi lurade hela klassen, och till slut oss själva. Jag minns dagen vi skulle åka med färjan till Danmark ett gäng, där stod han och väntade. Iklädd beige linnebyxor och likadan midjekort linnekavaj, inga strumpor, bruna loafers och överparfymerad med Kouros. Så. Jäkla. Snygg. Helförpackad i 80-talsmode. Väldigt Miami Vice.
Och då sa han, “jag tror inte det är ett skämt längre, jag tror jag är kär på riktigt”.
Klart som fan jag trillade dit. Vem hade inte trillat dit på midjekort kavaj i det läget? Jag har alltid tyckt att det är sjukt praktiskt att bli ihop med kompisar. Det var i tvåan på gymnasiet. För att vara ett gymnasieförhållande var det nog över förväntan, om man bortser ifrån att snyggot fick hybris i trean. Äldst på skolan, och småtjejer som sprang runt honom i cirklar och suktade efter uppmärksamhet.
Precis innan studenten åkte hela klassen på skolresa till Danmark. Min dåvarande tjejbästis var en sån som alltid ville ha andras killar. Var de inte upptagna så var de inte intressanta. Typ. Men snyggot gillade inte henne och hade aldrig gjort, så jag hade inte ägnat det en tanke. Dessutom var och är jag inte speciellt svartsjukt lagd. Det borde jag kanske ha varit.
Vi hyrde hus i Danmark och var tio i varje kåk. Sista natten gick jag och lade mig tidigt i min och snyggots gemensamma säng medan de andra festade vidare. Morgonen efter kändes udda. Sådär oförklarligt, men man bara känner att stämningen har ändrats fast man vet inte hur. Jag frågade, men fick inga ordentliga svar. Jag blev ledsen och bad snyggot fara åt skogen medan jag åkte hem med tjejbästisen och grät på hennes axel medan hon talade om för mig att han inte var värd mig om han hade gjort något jävelstyg.
Ett år senare blev snyggot frälst. På riktigt. Han kom hem till mig för att tala om att vi inte längre kunde vara ett par, och att vi inte kunde umgås för att han skulle undvika frestelser. Samt att han inte ville umgås med de vilsna fåren som inte förstått meningen med livet. Han gick från häradsbetäckare till oskuld igen, och hade fått förlåtelse för alla sina synder. Och så berättade han om sina synder. Herregud så otrogen han hade varit. Med allt som hade puls. Inte första året vi var ett par, men efter det. Och bonusotroheten var att han, under sista natten i Danmark, hade satt på min tjejbästis på toaletten när jag låg och sov. De hade missat att låsa dörren, så alla visste om det utom jag, och ingen tyckte det var läge att upplysa mig om det heller. Men om Gud kunde förlåta honom så kunde väl jag? Tyckte han.
Jag laddade från tårna, gav honom en rak höger över hans perfekta amorbåge och blodet sprutade. Fläskläppen var större än dagens besprutade läppar, och jag både skrattade och grät.
Sen ringde jag upp min tjejbästis, talade om vad jag visste och bad henne utplåna sig själv från jordens yta.
Och jodå, han är fortfarande superreligiös och aktiv inom sitt förbund. Han är även det enda exet jag inte har någon som helst kontakt med. Inte med tjejbästisen heller.
Ljuvliga ljuvliga 80-tal.
Jag kanske skall vara lite mer kåt, glad och tacksam över mannen jag har nu trots allt?
