Author: Victoria

Igår kom min lille italienare. Permobil-MC:n. Och hade jag vett på att skämmas så skulle jag verkligen göra det nu, för jungfrufärden var gränslöst pinsam.

Maken kom hem med den från jobbet, jag har känt mig en smula under vädret i ett par dagar och lallat omkring i OnePiece oftare än vanligt – alltså hela tiden. Frusen och ynklig. Men eftersom jag älskar allt med hästkrafter kunde ju inte det stoppa mig. Jag rusade ut i hallen, slängde på mig hjälm och första bästa jacka och skor som låg i vägen och sprang ut. Som en unge på julafton. Lyssnade på de mest basala instruktionerna med ett halvt öra medan jag satt och såg cool ut på hojen. Joråsåatte, jag såg svincool ut. I mitt eget huvud. Exakt så här cool såg jag ut i verkligheten:

Vinterkängor, ljusblå OnePiece i fleece (femtioelva storlekar för stor), jacka, en tumvante och en fingervante (hittade inget matchande par i brådskan) och en gammal integralhjälm. Väldigt ohippt. Men som sagt, i mitt eget huvud var jag übercool.

Och sen for jag iväg som en blådåre. ASROLIGT. Men såklart lite komplicerat, när man knappt kan cykla och inte har kört moppe sen man var fjortis. Detta är varken en cykel eller en moppe, de två framhjulen gör den inte ett dugg mer stabil än en vanlig motorcykel. Man måste fortfarande lägga sig i svängarna och parera. Och det är ju inga problem så länge man har fart, vilket jag hade mest hela tiden. Ända tills jag körde in på en gata och blev tvungen att vända i en tajt vändzon. Där VÄLTE jag hela ekipaget, och först där insåg jag att det inte var någon lättviktare jag hade att göra med. Det är trots allt en MC-variant som gör 150 knyck, och jag hade inte en aning om vad den vägde. Där stod jag och försökte hålla upp den, med en hjälm på sniskan och till råga på allt elände åkte visiret ner, immade igen från insidan, och jag kunde inte göra ett skit eftersom båda armarna var fullt upptagna med att desperat hålla emot. I en för stor ljusblå OnePiece. Och jag hade såklart svishat hemifrån utan mobiltelefon.

Jag funderade på att lägga skiten ner, eftersom jag började få cellskräck i ansiktet innanför hjälmen, men visste att jag skulle bli asförbannad på mig själv om jag gjorde det. Så där stod jag, och bara önskade att någon i närliggande hus skulle råka se mig och komma och rädda mig. Till slut (efter några minuter som kändes som en timma) kom en tjej med en hund, och jag bad om hjälp. Vi två ihop kämpade som galningar med att få upp hojen, och till slut kom den på fötter. Något darrig i armarna hoppade jag upp och körde hem och frågade maken sådär lite i förbifarten vad den faktiskt vägde. Han kollade en smula misstänksamt på mig och undrade varför jag frågade. Men talade om att en vägde 250 kilo. TVÅHUNDRAFEMTIO KILO! Det fanns ju inte en sportslig att jag skulle ha klarat att lyfta den själv! Skall man behöva vara någon jävla gladiator för att kunna köra MC, eller är det bara jag som envisas med att lägga dem på marken?

Vad har jag lärt mig av detta? Jag kommer alldeles säkert att lägga den ner igen, men nästa gång skippar jag OnePiecen och tar med mobiltelefon i alla fall. Ska jag lägga den ner skall det vara med stil – och med mobiltelefon för nödsamtal.