Pirra mig hit, dit, upp och ner

Nu skall jag tjura över det där förbannade ordet all all tid och evighet. Och erkänna att jag till och med ringde maken, TVÄRSÄKER på att han skulle säga att han aldrig hört talas om det, eftersom vi har jobbat i branschen och äger en säckkärra. Och vad säger den lilla uslingen till lagvigd?

– Klart jag vet vad en pirra är, men jag säger säckkärra.

Skilsmässa. Solklar skilsmässa, eftersom han fortsatte med att säga.

– Jamen nu får du faktiskt leva med att VI visste något du inte visste.

Mhmm…och han skall få leva med mig. Oj oj oj vad han skall få leva med mig.

Men, nu skall jag ställa en fråga. Eftersom jag blev insläppt på Bromma Blocks lite senare och kikade runt i butiken.

Alltså. Den här låg på ett bord. Och utan att titta på deras hemsida, eller något sådant. Vad tror ni att det är?

bild 4(1)

För uppenbarligen var det ruskigt självklart vad det var. Och jag var återigen en smula blond som trodde att det var…något annat.

Då undrar jag såklart. Exakt hur uppenbart är det att det är vad det verkligen är (oj vilken konstig mening).

Eller kan man kanske fundera över det och tro att det är något helt annat?

Och ja, jag har köpt extremt mycket bling idag. Det smittas!

Söndra och härska

Jomensåatte vi åkte till PV för att shoppa lite. Men det råkade vara lite trassligt för “Mållgan” med kassaterminalen.

Den rätt igenom tekniskt handikappade Mona klev in och tog över, tryckte på någon slags deleteknapp medan jag backade fyra steg.

Och så raderade hon hela klabbet. Då ställde vi henne lite i skamvrån.

20131019-145739.jpg

Där hon fick ringa Johanna och skämmas lite.

Men det löste sig.

Inte för att jag har hybris på något sätt, men det var antagligen rätt bra att jag var med.

Jo. Lite hybris har jag.

Vad kul det är att shoppa

När man måste sitta kvar i bilen alldeles ensam utanför Bromma Blocks.

För jag fick inte följa med in. Och då undrar man om Mona har snackat ihop sig med maken och köpstopp.

20131019-114738.jpg

Men det ser ju för all del rätt trevligt ut på utsidan.

Vad är väl en bal på slottet?

Hotell Universum

Där man får sova i en Gunilla-grotta i källaren. Källaren som talibanen glatt upplyste mig om antalet spindlar som hade hittats bara idag. Och hur stora spindlarna är. Tur att jag råkar gilla spindlar.

Först ville jag ge hotellet fem stjärnor, eftersom de hade hämtservice direkt på centralen och sen piccolo (husbonde) som bar ner min 50-kilos väska i källaren. Bra där.

Sen såg jag nattduksbordet.

20131019-000615.jpg

En större Holy Bible än den Gunilla Persson knatade omkring med under armen i senaste avsnittet av fruarna. Då blir man en gnutta sugen på att gå upp till “receptionens” sovrum, göra wicked eyebrow, och bara vara lite allmänt dramatisk medan man upplyser om att hotellets fem stjärnor rätt snabbt tappade två. Givetvis medan man vankar fram och tillbaka som en säck potatis iklädd sina fartygspumps. För den rätta känslan liksom.

Den där Brommafrun har helt klart lite tricks i sin blingade rockärm minsann.

Och sen ser man sängkittet och får nästan en tår i ögat. Vid fotändan på sängen ligger det här.

20131019-001623.jpg
Ja, det är Teddys fot som syns i bild, han sover med mig. Frågor på det? Nähäpp, då går vi vidare.

Herregudihimmelen, vem behöver necessär på det här plejset? Hade jag vetat det hade jag ju kunnat skita i allt och packat enligt makens motto. Tofflor! Vicki Mints. Och mer än jag har packat totalt. Det enda som fattas är en harpspelande kerub och en portabel plastikkirurg.

Hotellet får sex stjärnor av fem.

Och en guldstjärna för att de är förbannat trevliga. Allihop. Om än lite vrickade. I alla fall en av dem.

Vilket antagligen inte kom som en nyhet.

Paaaaarteeeey

Herregudihimmeln vad vi partar. Sen jag kom till Sibirien har det gått i ett, den ena klubben och röda mattan efter den andra.

Ostron och hummer, champagnefontäner och Stureplan för hela slanten.

Eller inte.

Först skulle jag hitta ut från tågcentralen som gud glömde, och jag har BRA lokalsinne. Men den som byggde centralen i Stockholm måste ha gått på LSD och sett arkitekturvision i form av spiraler och labyrinter.

Sen hittade jag Mona, som körde på bensinångorna hem till finhooden och vi drack hemmachampagne (förbannat god) och åt utkörd pizza.

Efter det socialiserade vi. Satt runt bordet och pratade om hur dagen varit, livet i allmänhet och världsfred i synnerhet. Vi löste den ena viktiga frågan efter den andra och var som en EU-kommission i miniformat.

Eller inte.

För det var den perfekta fredagen. Hela familjen Universum och jag satt så här.

socialafamiljen

Candy Crush, blogg och Candy Crush. Och jag, som blandade Candy Crush med blogg bredvid talibanen.

Och jag höll mig klädd i normala kläder tills husbonden kom hem (för att inte skrämma slag på honom i onödan). Sen kastade jag på mig min medtagna OnePiece, medan tuttarna fick rinna ur BH:n och magen fick plats att dega ut sig. Ahhhhh!

Jag känner mig som hemma. Datorer, sladdar, iPads och telefoner högt och lågt, samt att de har exakt likadan soffa som vi.

Man skulle kunna fortsätta bo här och nästan inte märka att man inte är hemma.

Bortsett från akvarierna då.