Author: Victoria

Igår hade jag restmigrän. Det betyder att migränen inte gör så att jag vill gnaga av mitt eget huvud, men jag är fortfarande seg i huvudet och inte så himla…alert. (Däremot vill jag gnaga av makens huvud, men det är en annan femma)

I fredags släpptes Veronica Mars-filmen world wide. Den som jag varit med och sponsrat på Kickstarter och därmed skulle få en kod per mail för att kunna ladda ner den.

Någon gång sen fredag eftermiddag var jag kapabel att kolla mailen och börja trassla med koden. Som vägrade funka för programmet för nedladdning hade bestämt för sig att jag var i fel region. Och jag var en smula desperat. Vetskapen om att filmen fanns, att folk redan hade sett den, gjorde att jag inte ens vågade titta på internätet. Jag höll mig långt från alla sociala medier och vågade heller inte googla felkoden, eftersom jag absolut inte ville riskera spoilers. Jag var så nervös över filmen att jag nästan kräktes.

Men, koden funkade inte så jag kilade in på en annan sida, för att köpa den ytterligare en gång. Pyntade 20 dollar och tryckte på nedladdningsknappen. Då var jag i fel region IGEN. Men det kom inte filmsidan på förrän efter de glatt hade debiterat mitt konto.

Man skulle kunna säga att jag började svettas en del.

Då gick jag helt sonika in och fultankade. Jag misstänker att det inte ens klassas som fultankning efter att jag hade betalat för den två gånger utan att kunna ladda ner. Faktiskt.

Självklart bestämde sig nätverket för att ha sirap i ledningarna, för hastigheten på nedladdningen var så långsam att jag hade kunnat paddla kanot över Atlanten, köpa filmen på Blockbusters och paddla hem långt före den var nedladdad. Jo, jag övervägde även kanot.

Det slutade med att jag, medan nedladdningen hånade mig med sina “13 timmar kvar”, lånade min kompanjons konto på Film2Home, betalade YTTERLIGARE nio kronor för att hyra den i 48 timmar.

Då var klockan skitsent. Och jag var trött, men filmen bara skulle tittas på. Så jag tände ett ljus i sovrummet, placerade laddsladd och annat nödvändigt på nattduksbordet, kissade hundarna och sen bäddade jag ner mig med paddan. Paddan jag är gift med var tack och lov på krogen och käkade med kompisar, så inga störningsmoment i närheten. Hundarna sov, katten lekte sina vanliga nattlekar och jag låg med filmen och grinade.

I två timmar låg jag och flämtade med gåshud när alla mina gamla kamrater från Neptune dök upp i rutan. Fånigt leende med tårar i ögonen (och kräknervös) under hela filmen.

Och här någonstans kan det hända att jag flämtade jättemycket.

Inga spoilers. Den scenen finns dessutom att se i trailern för filmen.

Sen somnade jag.

Det kan hända att jag såg den tre gånger till igår. Och att jag funderar på att titta på den ytterligare en gång till idag.

Man måste ju få valuta för pengarna?

Och om ni tittar på den, stäng inte av när eftertexterna kommer. Då missar ni rymdskeppet. Hur man sållar agnar från vete. The Logan Way.