Idag skall jag göra precis just det jag ville göra på min födelsedag, minus surandet, eftersom det har blåst förbi. Jag besitter ett fåtal goda egenskaper och mängder av dåliga, men en av mina bra är att jag är ungefär lika långsint som en guldfisk. Jag tror i alla fall inte en guldfisk är långsint eftersom deras korttidsminne sägs vara extremt dåligt? OM man inte hamnar på min dåliga sida, vilket kräver en hel del och jag tror inte fler än tre personer har lyckats med det under min livstid, då har jag ett horn i sidan för alltid och i evighet, amen. Man kan säga att de tre personerna jobbade rätt bra för att hamna i det facket, den äldsta deltagaren har gjort tröstlösa försök att komma tillbaka in i mitt liv i 30 år. Då är jag ENVIS (och sårad).
Äh, nu var det ju inte det jag skulle säga (en av mina dåliga egenskaper är att jag tappar tråden lätt). Jag är alltså inte ett dugg sur längre, för det är trist. I morse vinkade vi av ömma modern och styvfar, nu skall jag ligga på soffan och sortera navelludd och leka med det som blev resultatet av mina ondskefulla planer, min egenköpta julklapp (från mormor då egentligen eftersom hennes födelsedagspengar gick dit). Och jag säger inte vad det är … än. Det får ni se sen hehe.
Och så skall jag äta orimliga mängder choklad och chips före den förbaskade motionscykeln anländer imorgon. Börjar jag väl träna så känner jag mig själv, då kommer jag bli mindre onyttig per automatik. Träning är som ekonomi för mig. Har jag gjort något som är jobbigt och som jag vet är en “insättning” på träningsbanken så tar det emot att göra ett “uttag” och sabba ett helt, svinjobbigt träningspass genom att käka en chokladkaka och därmed göra träningen meningslös. Ni hajar?
Ja, jag är ekonomisk när det gäller allt (men allt annat än snål) och även träning går att se som hushållsmatte. Plättlätt. Surt förvärvade slantar funderar man över innan man spenderar och surt förvärvad träningsvärk spenderar man inte heller hur som helst. Typ så? Sen återstår det väl bara att se om det verkligen händer, eller om jag istället fortsätter käka choklad och använder cykeln som tvättställning? DET vet man däremot inte. Jag är ju faktiskt gammal och lat. Särskilt extralat idag och skall därmed hänge mig åt noggrann undersökning av navelludd.
Igår var vi på en spännande (och mycket trevlig) middag. Spännande i form av vår mystiska familjekonstellation framför allt.
Alltså, nog för att vi bor i en liten skithåla, men så här insyltade är inte ens de mest inrotade ortsborna.
Jag skall försöka att inte trassla till förklaringen medvetet den här gången, det är trassligt nog som det är. Middagen var hemma hos Halvkusins mamma och Halvkusin kallas ju Halvkusin för att hon har vuxit upp med maken och de ser varandra som kusiner även om inte blodsbandet finns där. För att göra det enkelt framledes kallar vi det för kusiner, det är så jag presenterar henne i verkligheten så det börjar bli dags att göra det även här. Det betyder att hennes mamma blir makens “faster”. Så. Ja. Vi var alltså bjudna på middag hemma hos makens faster och kusin. Fastern bor granne med min pappa och är bästis med en av pappas kusiner. En annan av pappas kusiner bor mittemot fastern. Pappakusinerna har jag ju såklart haft i mitt liv så långt tillbaka jag kan minnas eftersom alla härstammar från ön utanför skithålan till stad.
På nämnda gårdagsmiddag var alltså pappa, styvmor, TRE av pappas kusiner (varav en med fru), makens faster och kusin.
Alltså?
Det är verkligen ett smärre mirakel att jag och den lagvigde inte träffades i den här stan. Eller ja, vi har ju säkert träffats, men inte noterat varandra alls. Tack och lov. Eftersom jag tror att han var ett ännu större pain in the ass som liten/ung. Vi träffades ju som vuxna. På jobbet i Göteborg. Mycket fascinerande.
Ömma modern och styvfadern fick roa sig på egen hand medan vi var på middag, vilket de så gärna gjorde.
Sen kom vi hem, hittade en bandana från Hurtigruten och lekte “håna hund” en liten stund. En klart underskattad och skitrolig lek för alla utom hunden.
Här ser vi Stor som norsk skurgumma?
Oerhört underhållande look på en portugist.
Sen kan man dra ner den och titta hur lång tid det tar innan han får av sig den själv och hur många möbler han råkar gå in i innan den åker av.
“Det bidde mörkt”
Mina pojkar är väldigt tålmodiga med sin dumma dumma mamma.
Jag gissar att han kände sig ungefär så här.
“Nej nej mamma, SLUTA nu … “
Jag fnissar lika mycket idag.
Sen vill jag i och för sig skylla just den här looken på PGW som lärde mig att afghanhundar faktiskt har på sig ungefär sådana här som “matmössor” för att inte lägga hår och öron i maten. Det hade jag ingen aning om. Och det har jag såklart talat om för Stor.
Han är lite lite gramse på PGW nu. Och HAN är långsint.
Nu skall jag äta chips. Och klia hundmage. Antagligen även stoppa några av chipsen i hundmagen.
Ni?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
