Det där med att vara hemma när man är sjuk är en sak. Att vara hemma när andra är sjuka är en helt annan sak.
Igår upptäckte jag en hot spot på kinden på Stor, som jag absolut inte får raka bort pälsen över, för det gör ONT säger han. I och för sig får jag inte ens ta fram Jodopaxflaskan utan att han börjar morra och gå och gömma sig heller, så jag kan tycka att han överdriver en smula. Jag vet ju att det inte gör ont att titta på Jodopax, men han säger till i förskott liksom. Och varje gång jag så mycket som petar på Jodopaxen utan att peta på honom tycker han att han förtjänar minst en prinskorv för att han är UTSATT.
Imorgon blir det med andra ord veterinären och lite lugnande om han inte låter mig komma nära med sårtvätt och sax/rakapparat. Arma hund. Och TUR att jag var hemma.
I veckan var även svärfar på sjukhus för ny mysko omläggning av sina bensår. Han har haft bensår i väldigt många år och inte ens käkat Alvedon. Efter lång och omständlig omläggning på sjukhuset gör det helt plötsligt svinont. Så ont att han måste äta jättestark värkmedicin. Typ den starkaste som finns om man bortser från morfindropp rakt in i blodet, men hemma är han och hem skickade de honom. Den här helgen verkar det ha kulminerat och nu är jag heligt förbannad och jätteorolig.
Svärfar är en positiv prick. Trots sina bensår, trots svårigheter att gå och trots precis allt annat jävelskap så har han varit fortsatt envist positiv. Det har gått över nu. Han har på riktigt så ont att han tror att han skall dö och inatt kom ett sådant samtal från honom. Det gör ont i mig. Vad som gör ännu ondare är funderingen över varför i helvete de inte behöll honom på sjukhuset?
Dessutom installerade de något slags medicinskåp som bara hemsjukvården kommer åt, för att hjälpa till med att distribuera all hans medicin. En god tanke förvisso, men det är ju inget fel i skallen på honom. Trots det kan det ju vara förenklande att slippa hålla reda på om han har tagit eller inte tagit sina mediciner vid rätt tidpunkt.
Problemet visar sig nu. Med all oönskvärd tydlighet. Hans smärtstillande är inlåsta de med och han måste ringa för att någon skall komma och ge honom medicin ur skåpet. Och de kommer, oavsett hur ofta och vilken tid han ringer, MEN när man har så ont att man faktiskt tror att man skall dö (och antagligen vill dö) då vill man inte vänta i ens en sekund extra.
Därtill är det som det är med vården, alla har sin uppgift. De som kommer för att dela ut medicin gör inget annat än att just dela ut medicinen. Behöver han komma upp ur sängen som han med hyfsad (nåja) lätthet har klarat själv fram till för en vecka sedan, ja då är det någon annans jobb. I det här fallet blir det vårt. Eller snarare makens, eftersom jag inte tycker att det är så lyckat om jag skulle smitta svärfar med något.
Är det meningen att sonen skall åka till föräldrahemmet mitt i natten för att fixa med sjukhusgrejor?
Och varför i helvete är han inte inlagd?
Slutligen, borde han inte få ha sina smärtstillande vid sängkanten åtminstone?
Jomen jag är lite arg nu. Och lite sjuk. Samtidigt som jag tycker hemskt synd om både Stor och svärfar, medan jag inser att måndagen kommer ägnas åt både veterinärer och doktorer.
Oklart vem jag skall skicka vart.
