Month: May 2019

Någon synaps i hjärnan skuttade åt ett helt motsatt håll efter att ha fattat beslutet att måla trappräcket rosa. Långsamt började en förändring i just inredningscentra i hjärnan, ett ställe som var helt tomt innan. Förutom doftljus, alltid doftljus, men inget annat. Så kom gardinerna och ännu mer hände i skallen. Jag fick ett BEHOV av att ha något på soffbordet för att samla ihop mina ljusstakar, helt plötsligt SÅG jag att det såg rörigt ut när de bara stod spridda på bordet. Jag hittade en ostbricka med samma färg som tapeten i modern marmor. Det är stort, faktiskt gigantiskt, för att vara jag.

De tre nedre ljusstakarna kommer såklart från Plain Vanilla. Doftljusen är från Voluspa och ett franskt märke jag nyligen hittat. Mitt enda inredningsengagemang är doftljus och jag är mycket mycket petig och kräsen. Jag ställer krav på mina ljus, eftersom det ju varit tomt i skallen länge, förutom just doftljus, så har jag ju haft tid och plats att nå perfektion. Först dög bara Yankee Candle och sedermera Voluspa, lyckan i att hitta ett tredje märke som är minst lika bra (om inte bättre) är obeskrivlig. Ljus skall dofta när de inte är tända och de skall dofta lika mycket varje gång man tänder dem, till de är utbrända. Det gör bara de här. Låt er inte luras av den yttre likheten med Village Candle, VC doftar lite de tre första gångerna man tänder dem, sedan luktar de bara stearin. Yvelis gillar jag också, men jag har inte sett dem på så länge och har därmed inte koll på dofterna längre, men de håller de med.

Ja, det där var ju en ny avdelning på bloggen, Victorias ljusskola. Fyra godkända tillverkare, resten är skräp. Yanke Candle, Voluspa, Yvelis och nu det senaste Diptyque är de enda som är bra. Jag har en stor låda med min ljussamling, förmodligen den enda värdefulla inredningen i hemmet. Fram till nu, för man vet inte hur det här kommer sluta. Mina nära och kära är i chock, och det är jag med.

I helgen köpte jag en lampskärm, för första gången i hela mitt liv köpte jag en alldeles egen lampskärm, som är så vacker. Jag har kikat på den i ett par år, och nu när resten av rummet är så enhörningsdrömmigt passar den som en smäck. Den finns här, också på Plain Vanilla såklart.

Det är mitt soffhörn och jag älskar mitt hörn nu. Det är precis så hemtrevligt och ombonat som jag alltid har önskat att jag skills att skapa, men jag har inte det. Eller snarare, jag hade inte det, för det har ju onekligen blivit mycket bättre. Om man minns när det stod motorsågar på golvet i köket och annan skit överallt så har det skett en stor förändring. Men den absolut största förändringen har hänt på insidan, de senaste veckorna, för jag har skapat ett mysigt hörn. Mitt hörn. Med kuddar som inte hundarna skulle få ligga på. Det lade de in veto mot direkt och såklart ändrades den regeln, vilket man kan se på Instagram om man vill. Kuddöverdragen går att tvätta och när allt annat hundtillåtet är det ganska töntigt att enbart förbjuda två kuddar insåg jag.

Jag vet inte hur det här kommer sluta, men nu vet jag att jag kunde skapa ett hörn (puffen kommer för övrigt från Jysk och kostade 150 spänn för två år sedan) och att jag fick en obehaglig, alldeles ny, känsla av att ljusstakarna stod och såg röriga ut innan jag köpte ostbrickan för att styra upp det.

Det kan bli fler hörn. Jag har även börjat leta efter vägghyllor till mitt hörn och jag har fattat ett beslut om hur överkastet skall se ut och vad det skall vara för kuddar i sängen. Det känns sjukt skumt och det handlar bara om mig, inte att jag vill ha ett hem att visa upp. För ingen mer än vi och mamma ser någonsin vårt sovrum, men jag tycker om att bädda och tydligen var överkast det näst första som tomrummet i skallen skapade efter den ljuvliga lampskärmen kom på plats igår.

Jag är dock helt säker på att jag aldrig kommer köpa vaser för tusentals kronor eller lägga marmor i ett helt badrum bara för att man “skall” göra det. Min nördiga sida klarar inte att lägga pengar på sådant, då köper jag hellre grafikkort eller skor.

Men det är stort att ha ett litet litet hörn som man kan blogga om. Och konstigt.

Kanske mest konstigt?

(Jag behöver inte tala om att det INTE är ett reklaminlägg väl? För det är det ju givetvis inte, även om det är förvånansvärt mycket produktplacering i det här inlägget jämfört med mina andra. Imorgon skall jag samarbeta med Norge, för jag drar till syrran i Oslo för att fira sjuttonde maj. I svinottan, så nu är det läggdags.)

Jo, en sak apropå förra inlägget. Jag läste en grej i den ena folkdräktsgruppen som pappa tipsade om.

“Folkdräkter är de dräkter som allmogebefolkningen använde runt år 1600-1850, de vanliga människorna alltså. Har ni tänkt på att jeans och t-shirt är 1900-talets folkdräkt?”

Vilket ju är helt sant såklart. Bortsett från att jag inte tror att jeans och tisha kommer bli accepterat på Nobelfesten även om det går 200 år.

Det tycker jag är extra fräsigt med folkdräkten, att den räknas som att vara uppklädd till tänderna oavsett klädkod. En folkdräkt slår Gucci, Chanel och gänget med hästlängder och då är våra ganska enkla om man jämför med Norges. Vi har ju inga smycken, medan norrmännen börjar samla när de konfirmerar sig. Fullt utrustad bunad har säkert en halv miljon i smycken hängande på sig.

Vi har silverknappar. Pfffft.

Men jag har en fråga; för ett par år sedan blev jag ju kidnappad av min “äldsta bästis” och vi bodde på Ewerts Sjöbod i Grebbestad en helg, vilket ju var helt magiskt. Rum precis bredvid och lite ovanför havet till och med, vi satt ju bara och tittade ut och pratade skit för ingen ville lämna utsikten. Knappt ens för att åka och äta något.

Vi skall åka bort över Kristi Himmelfärd, men vi bestämde oss ganska nyss så Ewerts var fullbokat. Och nu står det helt still i skallen. Vart kan man åka?

Vi vill gärna ha hav och helst inte utedass. Det får inte vara för långt härifrån, för vi skall till Tanum först (på torsdagen) och styra upp en av Karins supergamla tatueringar. Det var en sköldpadda från början, nu ser det ut som en blobb.

Hela västkusten är fullt med hav och jag gissar att jag inte ser skogen för alla träd efter att ha båtat upp och ner i alla år. Det enda jag har kommit på är Väderöarna, men jag har glömt att kolla om det har öppnat.

Jag vill ha smultronställen. Jag har helt plötsligt inte ett enda förutom Ewerts.

Hjälp?

Sedan skall jag visa mina alldeles nya kunskaper inom inredning. För jag har blivit alldeles bloggig och gjort en liten heminredning. Till och med köpt inredningsprylar för att nå inredningsnirvana och det är gardinernas fel. Gardinerna och enhörningsdrömljuset i vardagsrummet.

Maken har lekt att han bor på hotell i en vecka. Varje morgon har han gjort den där klassiska hotellgrejen i sovrummet. Ni vet när man vaknar, drar undan gardinerna och står och tittar på solen och utsikten?

Eller så tycker ni att det är helt vanligt eftersom alla har gardiner, medan vi fortfarande befinner oss i ett tillstånd där det är fancy schmancy?

Smultronställen? Please?

Helt orelaterad bild på mig, pappa och syrran från pappas 50-årsdag. Jag är 27 och syrran 21. Jag och pappa ser inte ut så där längre, syrran ser fortfarande exakt likadan ut. EXAKT. Orättvisan i det!

Man saknar verkligen inte kon förrän båset är tomt. Paniken när bloggen och allt annat stendog igår och jag visste att jag skulle sitta i bil hela dagen idag, jösses. *klappar bloggen snällt* Jag skall aldrig mer säga otrevliga saker till dig, kära blogg.

Nu börjar jag helt enkelt om, för nu skall jag visa min fina present. Även om inte alla kommer hålla med. Min kära mor är till exempel inte helt enig med mig här. Jo, hon är enig med mig när jag säger att det är en oerhört fin present, men hon förstår inte riktigt vad jag skall ha den till. Eller när jag skall ha den. Det ändrade sig dock lite idag när hon såg den på bild.

Jag tror att det grundintresset hänger lite på var man bor någonstans och här kommer min bohuslänska sida in, för här är det en grej. Mycket mer än i Göteborg.

Det började egentligen för exakt 20 år sedan när min amerikanska kusin skulle gifta sig med den där frun han numera aldrig varit gift med för att påven är superkatolik med skojig mössa och absolut inte kunde tillåta en frånskild man att gifta sig med en kvinna från påvens hoods. All is well på den fronten numera, påven annullerade raskt ett tioårigt äktenskap så kusinen kunde gifta sig en gång till. Eller för första gången. Det beror på hur man ser det. Jag ser det som en gång till, för hans första bröllop var alldeles för kul för att inte existera och jag vet ju med säkerhet att jag var på plats, åtminstone är jag helt säker på att jag var där i ett par timmar, de senare timmarna är mer vaga, men de har jag sett på videofilm. Jag var i allra högsta grad där. Jag behöver eventuellt tio år till för att gå in på fler detaljer, men det råder verkligen inga tveksamheter om att jag bevistade det bröllopet. Inga ledsamheter heller om man skall tro på filmen.

Sidospår.

Nu hittar jag inte det gamla fotot, men jag hade glömt packa fancy bröllopsdress och vi var i hillbilly-land (tänk Den Sista Färden med Burt Reynolds, typ där var vi) och där fanns det noll affärer att hitta schysst outfit i sista minuten. Till ett enormt bröllop. Då provade jag pappas kusins folkdräkt och blev erbjuden att låna den. SÅ vacker, satt som en smäck och där och då bestämde jag mig för att jag skulle ha en bohusdräkt i framtiden. Jag valde däremot bort den till bröllopet, vilket var ren självbevarelsedrift. Linnesärk och ullkjol lirar inte med 40 grader varmt och 90 miljoner procent luftfuktighet. I efterhand och om man skall tro videofilmen var det även tur för den stackars dräkten att jag inte hade den på mig.

Jag och maken har letat lite halvhjärtat på både Blocket och Tradera under åren, men vi har aldrig hittat någon i min storlek, och jag har varit helt inne på en begagnad eftersom en nytillverkad kostar mer än en begagnad bil. Av förklarliga skäl. Tyget är handvävt och dräkt med tillbehör sys för hand.

En dag i höstas talade pappa om att de hade varit på någon marknad för just folkdräktsgrejor (den här delen är lite oklar, för jag har aldrig riktigt fattat vad det var för sorts marknad de råkade på) och där hade han köpt allt tyg som behövdes för en dräkt till mig och en till syrran. Först blev jag såklart helt ställd och sedan blev jag obeskrivligt glad.

Sedan dagen då tyget köptes har pappa gått all in på folkdräkter, för vi insåg rätt snabbt att vi inte skulle kunna sy dem själva. Herregud, ingen av oss hade ens vågat sätta så mycket som en nagelsax i det tyget.

Vet ni hur svårt det är att hitta någon som syr folkdräkter inom rimligt avstånd?

När pappa äntligen hittade en snubbe var vi själaglada och han har varit helt fantastisk. Vilken kille och vilka grejor han har sytt (och syr). Kolla hans hemsida, Ateljé Alenhall.

Vi var där i januari första gången, för att lämna allt tyg och ta alla mått. Då satte vi som önskemål att dräkterna skulle vara klara till 17 maj så syrran kan sticka ut lite i svensk folkdräkt bland alla bunader. Just den här 17 maj skall vi sticka ut tillsammans i våra dräkter, för jag åker upp över dagen också.

Två återbesök senare och idag var jag där och hämtade båda dräkterna. Alltså, ÅH pappa! Hade det inte varit för hans engagemang och hans letande och alla folkdräktsgrupper som han numera är medlem i på Facebook, hade vi troligen aldrig blivit med dräkt. Och så mycket som vi lärt oss om hela proceduren och om folkdräktens historia. Vi trodde vi hade hyfsad koll. Det hade vi inte. Då är det gripande att en detalj av många är att det finns ett broderi på halsen, där initialerna är tre till antalet. Den första är mitt namn, den andra initialen är pappas namn och den sista är D som i dotter.

Kolla knutstygnen upptill.

Och kolla på mig i dräkten. Jag valde verkligen en bra dag igen att gå osminkad i sunktofs.

Jag är varken gravid eller general. Vad gör jag med armarna? Min enda tanke var bara att jag vill visa väskan och då fick jag överbefälsarmar av något slag?

Här är båda, enda skillnaden är våra förkläden.

Vilken grej, vilket plagg och vilken present. Lite ofattbart faktiskt. Ännu svårare att fatta att jag skall ha på mig den där det är folk i närheten. Folk som firar nationaldag och kanske sölar på mig. Min första tanke var att jag nog måste gå omkring inne i en sådan där stor plastboll så ingen ens kan nudda mig. Det måste jag ha när dräkten skall på bröllop i juni också. Då är cirkeln sluten, 20 år senare skall jag gå på bröllop i folkdräkt och absolut INTE party like it’s 1999.

Pappa har härmed tillåtelse att aldrig mer köpa en enda julklapp eller födelsedagspresent och han skall helt klart få något finare än strumpor när han fyller år till sommaren. Frågan är bara vad, eftersom strumpor är det enda han haft på önskelistan i hela mitt liv.

Två ännu snällare döttrar kanske?

Så jag har inte lyckats packa upp datorn än, där början till sagan om den fina presenten ligger.

I onsdags var jag ju inte framme förrän skitsent, igår gjorde jag småsaker och till kvällen fastnade jag och styvfadern framför Netflix. Först fiktionfilmen baserad på Ted Bundy och sedan fortsatte vi med The Ted Bundy Tapes och vips var klockan läggdags. Filmen var okay, mest för att Zac Efron gjorde Ted Bundy sjukt bra, själva storyn lämnade mycket övrigt att önska, vilket gjorde att vi trillade vidare in i dokumentären. Jag gissar att det är Netflix plan, ge publiken tillräckligt för att det inte skall vara uselt så de vill ha meeeer. Då kommer de kolla på dokumentärserien också. Score!

Idag gick Liten sin första riktiga golfrunda för säsongen, styvfadern jobbar stenhårt på Litens golfskills, vinter som sommar, men på sommaren måste ju lurvskallen sköta sig. Till skillnad från vintertid måste han ju helt plötsligt förhålla sig till en bana full av folk. Men det gick jättebra, berättade styvfadern, ända till sjuttonde hålet. Liten hade varit lös hela rundan, men skötte sig perfekt trots lite myror i brallan i början.

På sjuttonde hålet slog styvfar sin boll rätt ner i sandbunkern, vilket i sig inte är ett dugg positivt sägs det från golfspelarhåll.

DÅ gick den lydiga hunden sönder. Trasig i hjärnkontoret. Stendöv dessutom. Helt kaputt. För han fick portisryck i bunkern och gick bananas. Liten rusade fram och tillbaka, tillbaka och fram igen, han sprang i åttor runt den förtvivlade styvfadern som inte kunde stoppa honom. Bunkern var perfekt krattad innan lurvskallen fick fnatt och efter väl utfört portisryck såg den mer ut som om någon hade gjort en ruskigt slarvig arkeologisk utgrävning.

Jag tycker att det låter fnissroligt, men det tycker man absolut inte om man är golfare har jag lärt mig idag. Det ENDA ledsamma är att högt älskad styvfar inte har en modern telefon som kan ta kort och filma, för det hade varit sjukt kul att se portisrycket. Istället blev Liten kopplad och styvfar fick kratta om HELA bunkern igen. I vanliga fall krattar man tydligen bara den minimala bit där bollen landat.

Först sa styvfadern att hans älsklingsbarnbarn aldrig mer skulle få gå med på riktiga golfrundor mer, medan jag kan ha påpekat att Liten inte har fått någon bunkerträning. Och det måste ju vara positivt, för det betyder ju att han aldrig hamnat i bunkern när Liten varit med.

Vi tror i alla fall inte riktigt på att Liten är portad från golfandet. Man skippar ju faktiskt inte sin bästis på grund av ett litet bunkerfnatt såklart.

Efter 18 hål där Liten springer istället för att promenera och dessutom springer sisådär fyra gånger så långt som sina lagkamrater eftersom han springer runt dem och kollar saker både bakom och framför får man ju anta att han blir åtminstone lite sömnig efteråt. Trots att han i princip är omöjlig att trötta ut medelst enbart motion. Till skillnad från hans brorsa som är bättre på att chilla. Stor hade inte galopperat 18 hål, han är mer typen som förväntar sig följebil med sidenkudde.

Liten somnade och när jag pratade med honom vägrade han lyfta huvudet. Istället lyfte han ögonen.

Det ser ut som om jag har photoshoppat crazy eyes seriefigur på honom, men han såg ut så och jag skrattar hejdlöst när jag ser fotot.

Makens förslag var att det kanske var hans skamsna bunker-look. Det tror inte jag.

Han ger bara uttrycket “blänga under lugg” en helt ny dimension.

Själv var jag i stan för att hämta två ringar hos min hovjuvelerare som de hade förstorat. På väg dit sprang jag på en kollega jag inte sett på 15 år och det var så vansinnigt roligt att se henne. Det läskiga var bara att hon inte hade ändrat sig ett dugg, alltså inte minsta lilla. Antingen såg hon ut som 55 redan när hon var 40, eller så har tidens tand inte gnagt på henne alls.

Då känner man sig jävligt het när man kommer i tofs pga lortigt hår, minst 15 kilo fetare på lika många år och slitna jeans, sunkig t-shirt och min fulaste hundjacka.

Spontant utbrast jag “men herregud, du ser ju exakt likadan ut”. Sedan fick jag en akut attack av självinsikt och insåg att hon inte skulle kunna säga detsamma om mig. Det gjorde hon inte heller.

Bortsett från att tidens tand har tuggat på mig så var det rörande roligt att ses. Mitt snabba ärende förlängdes med två timmar när vi stod på gatan och försökte uppdatera varandra.

Vi hann inte, av förklarliga skäl, 15 år på två timmar är en omöjlighet.

Den arbetsplatsen vi jobbade på tillsammans var så oerhört rolig. Ett jobb är ett jobb, men här gjorde kollegerna jobbet trivsamt och jag hade världens bästa jobbarkompisar. Vi var ett 50-tal som gjorde allt tillsammans, både under arbetstid och på fritiden.

Jag jobbade där i 18 år och det säger en del om kvaliteten på kollegerna att jag träffade både mitt ex och maken på nämnda arbetsplats. Eller säger det mer om mig? Oklart.

Som jag saknar dem. Så mycket bus vi gjorde. Bus och bra kollegor är det viktigaste som finns på ett jobb. Till och med viktigare än lönen.

I ett par glasögon igen.

Jag vet, det är ett jävla tjatande om glasögon här, men snart slutar jag. Till nästa vår.

En sak jag funderar på nu är ju vilken färg jag skall ha på glasen, för det här är ju bara vanliga solglasögon till människor utan synfel. Jag lutar åt helt vanligt genomskinliga glas faktiskt. Eller samma gradering som de har nu, bara lite ljusare så de går att använda inomhus och året om.

De var till och med snyggare i verkligheten än vad jag någonsin kunnat tro när jag hittade dem online.

Jag saknar verkligen att kunna använda linser. Eller att kunna operera ögonen som maken gjorde, det funkar inte heller. Det är trist. Även lite tråkigt att jag aldrig kan bli typ stridspilot, för det hade verkligen varit ett yrke för mig. Hah!

Under tiden gläder jag mig åt mina gränslösa glasögon.

Men Maggan har både kommit ikapp och gått om mig. Hennes 70-talsglajjor slår nog hela min samling.

Nu är det dags att leta upp mina väldigt gamla seglarskor, med dem som pricken över i kommer jag bli världens snyggaste strandpromenerare.

Vad hade man mer på 80-talet? Dunväst?