Så jag har inte lyckats packa upp datorn än, där början till sagan om den fina presenten ligger.
I onsdags var jag ju inte framme förrän skitsent, igår gjorde jag småsaker och till kvällen fastnade jag och styvfadern framför Netflix. Först fiktionfilmen baserad på Ted Bundy och sedan fortsatte vi med The Ted Bundy Tapes och vips var klockan läggdags. Filmen var okay, mest för att Zac Efron gjorde Ted Bundy sjukt bra, själva storyn lämnade mycket övrigt att önska, vilket gjorde att vi trillade vidare in i dokumentären. Jag gissar att det är Netflix plan, ge publiken tillräckligt för att det inte skall vara uselt så de vill ha meeeer. Då kommer de kolla på dokumentärserien också. Score!
Idag gick Liten sin första riktiga golfrunda för säsongen, styvfadern jobbar stenhårt på Litens golfskills, vinter som sommar, men på sommaren måste ju lurvskallen sköta sig. Till skillnad från vintertid måste han ju helt plötsligt förhålla sig till en bana full av folk. Men det gick jättebra, berättade styvfadern, ända till sjuttonde hålet. Liten hade varit lös hela rundan, men skötte sig perfekt trots lite myror i brallan i början.
På sjuttonde hålet slog styvfar sin boll rätt ner i sandbunkern, vilket i sig inte är ett dugg positivt sägs det från golfspelarhåll.
DÅ gick den lydiga hunden sönder. Trasig i hjärnkontoret. Stendöv dessutom. Helt kaputt. För han fick portisryck i bunkern och gick bananas. Liten rusade fram och tillbaka, tillbaka och fram igen, han sprang i åttor runt den förtvivlade styvfadern som inte kunde stoppa honom. Bunkern var perfekt krattad innan lurvskallen fick fnatt och efter väl utfört portisryck såg den mer ut som om någon hade gjort en ruskigt slarvig arkeologisk utgrävning.
Jag tycker att det låter fnissroligt, men det tycker man absolut inte om man är golfare har jag lärt mig idag. Det ENDA ledsamma är att högt älskad styvfar inte har en modern telefon som kan ta kort och filma, för det hade varit sjukt kul att se portisrycket. Istället blev Liten kopplad och styvfar fick kratta om HELA bunkern igen. I vanliga fall krattar man tydligen bara den minimala bit där bollen landat.
Först sa styvfadern att hans älsklingsbarnbarn aldrig mer skulle få gå med på riktiga golfrundor mer, medan jag kan ha påpekat att Liten inte har fått någon bunkerträning. Och det måste ju vara positivt, för det betyder ju att han aldrig hamnat i bunkern när Liten varit med.
Vi tror i alla fall inte riktigt på att Liten är portad från golfandet. Man skippar ju faktiskt inte sin bästis på grund av ett litet bunkerfnatt såklart.
Efter 18 hål där Liten springer istället för att promenera och dessutom springer sisådär fyra gånger så långt som sina lagkamrater eftersom han springer runt dem och kollar saker både bakom och framför får man ju anta att han blir åtminstone lite sömnig efteråt. Trots att han i princip är omöjlig att trötta ut medelst enbart motion. Till skillnad från hans brorsa som är bättre på att chilla. Stor hade inte galopperat 18 hål, han är mer typen som förväntar sig följebil med sidenkudde.
Liten somnade och när jag pratade med honom vägrade han lyfta huvudet. Istället lyfte han ögonen.
Det ser ut som om jag har photoshoppat crazy eyes seriefigur på honom, men han såg ut så och jag skrattar hejdlöst när jag ser fotot.
Makens förslag var att det kanske var hans skamsna bunker-look. Det tror inte jag.
Han ger bara uttrycket “blänga under lugg” en helt ny dimension.
Själv var jag i stan för att hämta två ringar hos min hovjuvelerare som de hade förstorat. På väg dit sprang jag på en kollega jag inte sett på 15 år och det var så vansinnigt roligt att se henne. Det läskiga var bara att hon inte hade ändrat sig ett dugg, alltså inte minsta lilla. Antingen såg hon ut som 55 redan när hon var 40, eller så har tidens tand inte gnagt på henne alls.
Då känner man sig jävligt het när man kommer i tofs pga lortigt hår, minst 15 kilo fetare på lika många år och slitna jeans, sunkig t-shirt och min fulaste hundjacka.
Spontant utbrast jag “men herregud, du ser ju exakt likadan ut”. Sedan fick jag en akut attack av självinsikt och insåg att hon inte skulle kunna säga detsamma om mig. Det gjorde hon inte heller.
Bortsett från att tidens tand har tuggat på mig så var det rörande roligt att ses. Mitt snabba ärende förlängdes med två timmar när vi stod på gatan och försökte uppdatera varandra.
Vi hann inte, av förklarliga skäl, 15 år på två timmar är en omöjlighet.
Den arbetsplatsen vi jobbade på tillsammans var så oerhört rolig. Ett jobb är ett jobb, men här gjorde kollegerna jobbet trivsamt och jag hade världens bästa jobbarkompisar. Vi var ett 50-tal som gjorde allt tillsammans, både under arbetstid och på fritiden.
Jag jobbade där i 18 år och det säger en del om kvaliteten på kollegerna att jag träffade både mitt ex och maken på nämnda arbetsplats. Eller säger det mer om mig? Oklart.
Som jag saknar dem. Så mycket bus vi gjorde. Bus och bra kollegor är det viktigaste som finns på ett jobb. Till och med viktigare än lönen.
I mitt huvud says:
Vad duktigt av Liten att klara av nästan hela banan okopplad! Det är jag imponerad av!
Victoria says:
Han är sjukt duktig, jag är också imponerad. Att klara det vintertid är ju ingen konst, men att gå med en miljard andra människor och att faktiskt sitta still varje gång klubban skall svingas, det är grymt imponerande. Särskilt med tanke på att han är den av hundarna vi tränat minst med. Typ ingenting. Han är bara snäll och vill gärna göra rätt, förutom när han får bunkerfnatt och när han bråkar järnet med mig hemma. Stor är mycket mer tränad och löjligt olydig, för han gör INGET han inte vinner något bra på. Typisk portis. Whats in it for me?
Anna i Malmö says:
Ja,jag är ju ingen golfare så jag tyckte det här var skitkul att läsa, kunde se det framför mig så jag sitter här och försöker döva fnittret(dricker kaffe, inhalera kaffe är inte ..trevligt).
Victoria says:
Inte jag heller, golfbanor är bara käcka när man kan nyttja dem som hundgård. 🙂 Jag beklagar inhaleringen, men kaffe är ju inte gott ändå haha (antagligen mindre gott att inhalera)
Annika K says:
Wiiiiii!!
Du är tillbaka ❤️
Victoria says:
Jaaa. Och jag är så jävla glad att ni är kvar ❤️
Annika K says:
Alltid! ❤️
tigerlilja says:
En så alldeles underbar bild! Och det närmaste jag har kommit golf är att ena dottern köpte mig en askkopp, som ser ut som en golfboll, bara för hon tyckte den var snygg.
Victoria says:
Han ser inte klok ut, så bilden är underbar 🙂 Det syns på honom att han gick kaputt.
Snygg askkopp. Jag har inte ens det, men jag har en hund som är förvånansvärt duktig som golfhund. Om man bortser från den lilla fadäsen igår. Fniss.
Karin says:
Rolig bild,för mig står det skyldig i hela pannan.Mina hade väl stannat i ca 0,3 sek innan dom hade dragit,så man får väl ändå ge honom en eloge för gott uppförande.
Halvkusin says:
Välkommen tillbaka, trevligt att hitta inlägg varje dag helt plötsligt!
(Fast, med risk att bli blockad, hundar på golfbanan har jag som spelare dessvärre svårt att gilla, hur väluppfostrade de än är. Här på banorna där jag bor i CA är det inte tillåtet vad jag vet. Fast jag var ju tvungen att googla, och det finns vissa ”dog friendly” banor, men hundar måste då vara kopplade. Du kan ju tänka dig hur stämningarna skulle hagla om en spelare blev biten/skrämd eller en lös hund påkörd och skadad/dödad… I Sverige har man säkert andra regler. )
Tjipp!
PetraH says:
Äntligen! 🙂
Som jag har väntat på dina “tänkvärda” inlägg 😉
Du är hjärtligt välkommen tillbaka <3
Alltid lika roligt att läsa.
Kram kram
PS mycket snygga gardiner och gullig vovve ds
PJAK/Anna says:
Hmm alltså Liten påminner om min terv. Man visste liksom aldrig vad som skulle hända förrän efteråt. Och oftast var det rätt så roliga stolligheter som dök upp. Även om man inte alltid tyckte det just då. Men sen 🙂