Men här ligger jag i sängen och målar fjärilar.
Lycka och tacksamhet Anette.
Jag råkar veta att även Husfruen målar fjärilar på andra sidan Sverige.
Klassas det som mani när man tar med pennor och målarbok i sängen?
Month: November 2015
Formation Skithögar
Nej, jag har fortfarande inte kommit över att fruarna var borta ur tv-tablån igår för att det skulle sparkas boll. Så nedrigt av trean.
Innan jag fick reda på att en till synes perfekt tisdag skulle pajas helt var jag ju hos svärfar. Som jag har surat på i ett par veckor och straffat honom genom att inte hälsa på (oklart om han tyckt att det varit ett straff eller ens noterat min bortavaro), men igår knatade jag dit och talade om för honom att jag hade varit för arg för att vara någorlunda trevlig. Sen skällde jag lite på honom och så var det bra med det.
Det är fascinerande med äldre herrar som varit hemskt barska i hela sitt liv, det visar sig ofta att de är de mest konflikträdda. Jag trodde vi skulle bli ovänner i åtminstone ett par år när jag upplyste honom om dumheterna, men istället blev jag utbjuden på middag av honom och hans jämnåriga bästa polare. Det var trevligt. Men då blev jag tvungen att banna lite till. Gubben har ju trappförbud efter den sex veckor långa sjukhusvistelsen. Vi har övervägt att sätta taggtråd och trampminor i trappan för att hålla honom från den, men det föll på att det försvårar lika mycket för hemtjänst och hemsjukvård att ta sig in som det gör för honom att ta sig ut. Och ut går han tydligen. Med tanke på att middagen var på restaurang.
Men vi blev åtminstone hämtade nedanför trappan av bästisen i bil.
Båda närmar sig 90. Den ena är i det närmaste blind och har keps (väldigt stereotypiskt för all del), opraktiskt nog chauffören, och den andra är mer eller mindre stendöv.
Jag misstänker att jag inte haft dylik nära döden-upplevelse som baksätespassagerare på väldigt väldigt länge. Men middagen var både god och trevlig.
Sedan gick jag hem och var strängt upptagen med att sura. Jag var till och med så sur att jag gick med på att titta på en zombiefilm där zombierna kunde springa jättefort. Ni som har hängt med mig ett tag vet ju att jag tycker att zombier skall släpa sig fram och att det är emot alla naturlagar som finns att zombier ens skall kunna promenera fort. Inga power walks om man är zombie.
Springande zombier stressar mig. Men, jag tröstade mig med att det åtminstone fanns vissa likheter mellan några av dem och Gunilla. Det var det närmsta jag kom fruarna igår.
Imorse vaknade jag som vanligt av att arvlös hund och stor hund hade snott min kudde. Och i ungefär samma sekund som jag reste mig upp vaknade de och började synkroniserat tvätta sina ädlare delar.
Esther Williams och konstsim i all ära. Men synkroniserad snopptvätt klockan 07.00 är riktigt avancerade grejor.
Vad skall vi göra nu då?
Den här veckan känns ju helfattig utan SHF?
Hej hej hej
Jag, Simon och mina nya minionglasögon är ute på vift och hälsar på svärfar.
Jag ÄLSKAR dem. Trots att folk i småstaden tittar skeptiskt på mig och att maken tycker jag ser ut som Häxan Surtant.
Jag älskar även att fiffig optiker lagade hundtuggade “progressiva” med krympplast och näspluppar.
De är räddade.
Under tiden skall jag fundera över hur lång tid det tar för pluppar (högst fackmannamässigt ord) att gå igenom matsmältningssystemet på liten arvlös hund.
Någon som vet?
MINA GLASÖGON ÄR FÄRDIGA
OCH NU ÄR JAG SÅDÄR VERSALT ÖVERPEPP IGEN!
Jag har inte hämtat dem än, jag måste uträtta vissa saker innan jag kan släppa allt och springa till optikern, men snart. Då får de gnagda bågarna haka på och läggas in på glasögonakuten.
Jag återkommer. SÅKLART.
HEJDÅ VI SES SNART!
DESSUTOM ÄR DET HOLLYWOODFRUAR IKVÄLL.
PUH!
Har inte vågat mig till optikern än
För jag vill inte veta om det är så att bågarna inte går att rädda. Jag tror att de är räddningsbara, vilket är positivt, men skulle det vara så att de inte går att rädda lever jag hellre i ovisshet en dag till.
Men jösses vad man vänjer sig vid “progressiva”. För det är ju faktiskt just det mina knasiga bågar är, min variant av progressiva eftersom jag har så många synfel att det inte går att slipa in mer happenings i mina specialglas. Nu kör jag två glasögon igen och blir väldigt förvånad varje gång jag tittar över kanten på läsglajjorna och är i det närmaste blind.
Dagens ilandsproblem tack vare hund som väldigt snart kommer sättas på tåg till sina nya mattar.
Fascinerat har jag läst kommentarerna till det königa inlägget och funderat vidare. Hur olika definierar vi människa och kvinna?
Men jag lovade ju att svara jag med. För rättvisans skull. Det är ju jätteorättvist att tvinga (be snällt) er att svara och inte svara själv.
1) Jag kan faktiskt inte komma på en enda sak som egentligen skiljer könen åt som inte är kulturell osv. Det var ju därför jag fuskade och frågade er. Förutom att män nästan alltid är fysiskt starkare och så fryser de aldrig och jag fryser jämt. Fascinerande.
2) Utan att fundera svarar jag människa. Om jag måste fundera svarar jag fortfarande människa. Jag vet inte varför, men jag känner mig inte som en kvinna eller särskilt kvinnlig (om man bortser från mitt extremt kvinnliga skoberoende och andra ofrånkomliga behov och attribut). Jag är det enligt passet, men om jag hamnar i en blankett-situation där jag måste kryssa i om jag är man eller kvinna känns det lite som när man var sju år och såg folk som pussades passionerat på TV och då måste jag skämsfnissa lite åt mig själv bakom en soffkudde. Att jag liksom lajvar kvinna bara för att fylla i en blankett. Å andra sidan får jag samma känsla av att kalla mig vuxen, eftersom jag lajvar vuxen också.
3) Noll barn, men det vet ni ju redan. Däremot räknar jag ju fyrbeningarna som mina bäbisar. Minus en av dem just idag. Ett barn är förskjutet, förnekat, uteslutet och arvlöst idag.
4) Ofrivilligt frivilligt. Jag har vetat att jag inte kan få barn sedan jag var ung, men aldrig känt någon önskan. Däremot skulle jag kunna önska att jag hade haft ett val, om det mejkar någon som helst sense? Därtill är jag extremt tacksam över att vara gift med ett snubbe som inte heller vill. Däremot stängde vi aldrig några dörrar för att man faktiskt kan ändra sig, det där med att aldrig säga aldrig är min melodi. Men nu ändrade vi oss inte och skall man vara riktigt krass kan man ju tänka att det, i mitt fall, drabbade rätt person och att jag råkade gifta mig med rätt person.
Där har ni mina svar.
Nu kan vi väl hålla tummarna för att glasögonen går att laga och att mina nya glasögon är färdiga imorgon så jag kan se ut som Häxan Surtant (makens kommentar när han såg dem på), eller oklar brittisk modedesigner (enligt Majabella som inte kan komma på vem hon menar och jag tror att hon menar Dame Edna utan att veta om det).
