Ett historieinlägg som ingen behöver läsa alls för att slippa somna – men ändå tämligen aktuellt?

– Det har aldrig varit så många prostituerade samtidigt någonsin!

Sa vännens 16-åriga dotter som var här på besök igår, och kollade på nyheterna med oss. Och försökte förstå VAD de egentligen bråkar om hela tiden. Men hon menade protestanter. Eller såklart muslimer, som protesterar. Himla rörigt alltihop.

Och inte undra på. Egypten måste ju slå något slags rekord i antal statsskick? Man kan inte låta bli att undra om de verkligen är missnöjda, eller om det snarare är en tradition att protestera i största allmänhet. Jag menar, de har ju ändå provat på det mesta, och de verkar ju rätt kinkiga eftersom inget verkar passa. Inga trista svennebananer som håller tyst och nöjer sig med en kung och en statsminister, det får man i alla fall ge dem cred för.

Men jag får lite greklandfeeling när det handlar om Egypten. Grekerna var ju föregångare inom så många områden när Hedenhös fortfarande gick i kortbyxor och pillade navelludd här hemma i Sverige. De uppfann ju faktiskt bland annat demokrati, filosofi och alfabetet.

Och fetaost! Den kanske i särklass viktigaste grekiska uppfinningen. Sedan lutade de sig tillbaka och kände sig nöjda, och det verkar de ha fortsatt med de senaste 2000 åren. Tills det inte funkade att sitta och leva på antika meriter längre.

Inte för att det varit så rasande många uppror i Grekland i modern tid, men det grekiska inflytandet i Egypten är ju faktiskt skitstort.

Nåväl, vem skulle inte bli förvirrad av alla dessa olika slags bestämmare i Egypten?

Först var det gudar som “regerade”. Bland annat Ra (och hans polare), som de flesta tanter i min ålder borde känna till eftersom det sägs att vi löser mycket korsord. Och broderar. Ett statsskick med gudar som bestämmer kan inte kallas något annat än mytologi va?

Sedan hade de ett gäng kungar, vilket då borde klassa Egypten som en monarki. Massor med kungar faktiskt, men de kungarna verkade inte ha haft någon större arbetsbörda eftersom de inte direkt är kända för något.

Efter en första hoper med kungar kom ett gäng till, och de borde haft ett rätt schysst apanage eftersom det var de som fick dille på att bygga pyramider. En av de snubbarna var Cheops. Han byggde ju en skitstor pyramid. Och sedan var det drösvis med faraoner under flera tusen år.

Men de där faraonerna måste ha varit en smula förvirrande och förvirrade. De var kungar, men ändå inte. I ett antal tusen år trodde egypterna att en farao var en gud, och att gudarna hade valt ut honom/henne, men sen kom de på andra tankar och någon smart rackare listade ut att de inte alls var gudar för de hade inga superkrafter. Bra tänkt där, även om det tog ett par generationer att komma fram till det.

Faraonerna hade fullt upp medan de härjade. De hade ihjäl varandra, hade ihjäl sig själva, avsatte varandra, bedrev olika sorters politik och religion samtidigt och de verkade få barn både till höger och vänster. Erövrade andra länder och blev erövrade, krigade här och krigade där. De hade helt enkelt fullt upp. Redan då bråkade de dessutom internt. De olika…ehum…borgmästarna (?!) hade perioder med storhetsvansinne då de var uppkäftiga mot sittande farao, och försökte knycka delar av Egypten från sina kollegor. Väldigt ohyfsat. Och många tusen år med total anarki känns det som, eftersom allt detta hanns med långt innan han den där snickaren från Nasaret föddes.

Mitt under all faraoanarki blev det borderline diktatur. En farao bestämde sig för att att det inte existerade några andra gudar (än han själv – kan man anta?), han hittade på en alldeles egen religion, flyttade på huvudstaden och gav helt enkelt blanka fan i större delen av sitt eget folk. Faraonerna efter det hade fullt sjå med att försöka ställa allt tillrätta, men det var lite småkaos. En salig blandning av självutnämnda faraoner, och gränserna verkar ha ändrats mest hela tiden. Vad kan man kalla det då? Kaos helt enkelt?

Då kom Alexander den store farande från Grekland för att erövra Egypten, men alla verkar ha varit så uppgivna att det bara var att knata in och ta det i besittning. Alex verkar ju ha varit en rätt schysst snubbe, som lät egypterna styra upp sitt land som de ville, ända till romarriket började lägga sig i lite för mycket. De hade ju ett visst handelsintresse med Egypten som de ville bevaka, dåtidens lyxprylar som Gucci och Louis Vuitton, gick via Kairo, så de bestämde helt sonika att Egypten skulle vara en provins i romarriket. Och då fick de helt plötsligt en kejsare som bestämde. Kejsaren bestämde dessutom att det var kristendomen som gällde, trots lite gruffande från andra religioner fick egypterna till slut bara finna sig i att det var kristendomen som var da shit.

Efter sisådär tusen år som kristna under det grekisk-romerska riket blev de, under slutet av 600-talet, erövrade av en arabisk armé. Egypterna gjorde tappert motstånd mot det arabiska styret i drygt 100 år innan de fick kasta in handduken och byta religion igen, till islam. Och vips så var statsskicket kalifat. Med islam som religion.

Tusen år senare, i slutet av 1800-talet kom britterna förbi på en av sina Colonizing World Tour, och tyckte att det var läge att bestämma lite nytt. På den tiden hette “bestämmaren” kediv – en sjävständig vice-kung över Egypten. Britterna bestämde att Egypten skulle vara en brittisk skyddsmakt, och kediven sparkades och ersattes med en sultan.

På 20-talet blev Egypten återigen ett kungarike, men hade fortfarande vissa krav på sig från Storbrittanien. Kungen verkade dock ha lite taskigt tålamod med britterna, och struntade i dem sex år senare och införde en kunglig diktatur. Kungafamiljen satt envist (sådär som bara diktatorer kan) kvar på tronen fram till 50-talet, då en militärkupp störtade monarkin och skickade ex-kungen i exil för att göra Egypten till republik.

Snubben som blev president var såklart en av huvudmännen bakom militärkuppen, och tre år senare lämnade britterna Egypten, och de utropade sig självständiga. Så självständigt ett land nu kan bli när det är en diktatur. Men väldigt självständigt för diktatorn himself.

Ett antal presidenter senare, bråk med omvärlden om både vatten- och landområden gjorde sittande president Sadat ett försök att styra upp ekonomin. Med ett inte helt lyckat resultat. Folket gjorde uppror, som militären slog ner på för att bibehålla diktaturregimen. Men Sadat bet i gräset 1981 när han blev mördad under en militärparad, och vicepresident Mubarak tillträdde.

Till en början körde han en snäll linje. Han avskaffade lite taskig censur, släppte lite politiska fångar här och var och lite andra blandade vänligheter för att visa omvärlden vilken hyvens diktator han var. 2011 ledsnade egypterna och demonstrerade återigen och krävde Mubaraks avgång samt fria val, och en månad senare avgick den “snälla” diktatorn och en militärjunta tog över makten.

Vid det fria presidentvalet 2012 blev Mursi vald till president, och det tog inte mer än ett år innan det började pyra bland egypterna igen. De 10% kristna tjurade över att de hade det bättre under Mubarak. Det enda man kan gissa sig till är att den främsta anledningen till “det stora antalet prostituerade” är den dåliga ekonomin som Mursi och Muslimska Brödraskapet inte lyckats förbättra. De kör ju en lite mer fanatiska islamisering av landet som bland annat gör att turismen, som faktiskt är en av Egyptens stora kassakor, går åt pipsvängen.

MEN…om man tittar på det rent historiskt så kan man nästan förstå att ett land med både blandat statskick och blandade religioner är vana vid att antingen göra upplopp eller drabbas av upplopp för att få en förändring till stånd. Med tanke på att de kronologiskt har styrts av:

Gudar, kungar, faraoner, faraoner som var diktatorer, kejsare, kalif, kediv, sultaner, diktaturkungar, diktaturpresidenter för att till sist bli en demokrati med president.

Det hade liksom inte gått att överföra på Sverige. Dels för att vi är alldeles för tråkiga, och dels för att vi inte har samma traditioner. Men jag tycker det hade varit coolt. Tanken på att demonstrera mot valfri sak, få Sverker Göransson och hans posse bakom sig, är ju svindlande.

Och är inte detta förklaringen så kan det vara typsnittet på regeringens hemsida. Det har ju varit ett stort problem tidigare.

De kanske skulle behöva en dos comic sans i Egypten för att lätta upp stämningen lite?

<< Svenskbladet om Mubarak