Om man sitter med näsan i en skärm (iPaden) framför en annan skärm (TV:n) så är det rätt lönlöst att tro att man skall nå fram till mannen i sitt liv. Eller att han mot alla odds skulle få för sig att spontankonversera. Detta är min utsikt från soffan varje kväll, 364 kvällar per år. Den enda kvällen som han möjligen lyfter snoken från sina skärmar är julafton.
På den lilla skärmen är det Candy Crush Saga eller Smurf’s Village. Smurfar han inte så surfar han svinschyssta fyndhotell med badtunna i Ullared. På den stora är det History Channel eller Discovery Channel. Helst något program om stora maskiner, flygplan som kraschar eller svartvita dokumentärer om andra världskriget. Det ultimata är program om stora maskiner och flygplan som kraschar UNDER andra världskriget. I sämsta fall är det guldvaskning i Klondike, eller tandlösa snubbar med hockeyfrilla som tillverkar hembränt i olika amerikanska skogar.
Enda fördelen är att jag skulle kunna fråga precis vad som helst och bara få ett hummande och brummande till svar. Det känns tryggt att veta att svaret på om jag får ligga med Robbie Williams eller om vi skall käka pizza till middag åtminstone är samma, och helt fritt för egen tolkning.
Jävlar vad jag skall ligga med Robbie Williams. Och nej, han noterade inte att jag tog kortet.
