Nej, jag har fortfarande inte kommit över att fruarna var borta ur tv-tablån igår för att det skulle sparkas boll. Så nedrigt av trean.

Innan jag fick reda på att en till synes perfekt tisdag skulle pajas helt var jag ju hos svärfar. Som jag har surat på i ett par veckor och straffat honom genom att inte hälsa på (oklart om han tyckt att det varit ett straff eller ens noterat min bortavaro), men igår knatade jag dit och talade om för honom att jag hade varit för arg för att vara någorlunda trevlig. Sen skällde jag lite på honom och så var det bra med det.

Det är fascinerande med äldre herrar som varit hemskt barska i hela sitt liv, det visar sig ofta att de är de mest konflikträdda. Jag trodde vi skulle bli ovänner i åtminstone ett par år när jag upplyste honom om dumheterna, men istället blev jag utbjuden på middag av honom och hans jämnåriga bästa polare. Det var trevligt. Men då blev jag tvungen att banna lite till. Gubben har ju trappförbud efter den sex veckor långa sjukhusvistelsen. Vi har övervägt att sätta taggtråd och trampminor i trappan för att hålla honom från den, men det föll på att det försvårar lika mycket för hemtjänst och hemsjukvård att ta sig in som det gör för honom att ta sig ut. Och ut går han tydligen. Med tanke på att middagen var på restaurang.

Men vi blev åtminstone hämtade nedanför trappan av bästisen i bil.

Båda närmar sig 90. Den ena är i det närmaste blind och har keps (väldigt stereotypiskt för all del), opraktiskt nog chauffören, och den andra är mer eller mindre stendöv.

Jag misstänker att jag inte haft dylik nära döden-upplevelse som baksätespassagerare på väldigt väldigt länge. Men middagen var både god och trevlig.

Sedan gick jag hem och var strängt upptagen med att sura. Jag var till och med så sur att jag gick med på att titta på en zombiefilm där zombierna kunde springa jättefort. Ni som har hängt med mig ett tag vet ju att jag tycker att zombier skall släpa sig fram och att det är emot alla naturlagar som finns att zombier ens skall kunna promenera fort. Inga power walks om man är zombie.

Springande zombier stressar mig. Men, jag tröstade mig med att det åtminstone fanns vissa likheter mellan några av dem och Gunilla. Det var det närmsta jag kom fruarna igår.

Imorse vaknade jag som vanligt av att arvlös hund och stor hund hade snott min kudde. Och i ungefär samma sekund som jag reste mig upp vaknade de och började synkroniserat tvätta sina ädlare delar.

Esther Williams och konstsim i all ära. Men synkroniserad snopptvätt klockan 07.00 är riktigt avancerade grejor.

Vad skall vi göra nu då?

Den här veckan känns ju helfattig utan SHF?