Lördagspyssel i skogen

Man kan tro att det här är ett aprilskämt, en dag för sent. Jag tror nästan inte på det trots att jag upplever det.

Det blev ju inte fint väder idag, trots att lögnaktiga meteorologer utlovade solig prognos. Jag vaknade till hällregn och 50 nyanser av grått. Humöret blev raskt lika surmulet som himlen.

Just väder och humör ingår inte i troligt aprilskämt. Att båda delarna är minst sagt svajiga oavsett yttre påverkan vet vi ju redan.

Då utnämndes andra april till deppigt degig divandag. Först läste jag och åt alldeles för mycket godis och sedan letade vi filmer att slökolla på. När vi letade film hände något som inte hänt på väldigt länge, maken frågade om jag kunde pyssla med hans fötter (just frågan är inte ovanlig eftersom han ständigt går med onda självsprickor i samma storlek som Grand Canyon, men att mitt svar var jakande utan tveksamheter var däremot något att skriva hem om).

Handduk i knät, filapparat i handen och första avsnittet av Springfloden på teven.

IMG_9169

Jag är en helt fantastisk fru. Men det blir rarare och mer aprilskämsamt.

Förresten, om ni inte har sett Springfloden (väldigt vackert ord) kan ni skippa det. I alla fall om ni är kända i krokarna. Vi ville se den för att den handlade om ett mord på Nordkoster och då utgår man från att den faktiskt spelas in på just Nordkoster. Det gjorde den inte. Tålamodet tröt någonstans i mitten av andra avsnittet och jag är sjukt tveksam till om manusförfattaren hade gjort någon slags research. Författarfrihet i all ära, men inte i sådan utsträckning att varken manus, bakgrund eller geografisk plats stämmer. Paradise Hotel kändes högkvalitativt i jämförelse.

En timma gullade jag med makens fötter. 30 minuter på varje 45:a.

Sen tog han mina rara små fossingar. Han klippte TILL OCH MED naglarna. Det har aldrig någonsin hänt.

Då började jag sjunga på den gamla 90-talsdängan av Just D. Minns ni? Hubba Bubba-låten?

“Din polare har skaffat sig en rutten brud …
… varenda gång man ringer e det hon som svarar,
en obehaglig röst i andra änden som förklarar;
nej han kan inte komma han ska klippa mina tår
d här e vad jag föreslår …
hon har ett sätt som får alla män (aaaalla määään) att tro dom e i helvetet

Subba (subba), hon e som ett Hubbabubbaaaa”

Fantastiskt bra låt. Fantastiskt bra text. Särskilt om man jämför med Springfloden.

Det här är så rart att jag dör lite inombords.

IMG_9175

Han klippte lite ojämnt så jag fick sätta en fil i näven på honom och lära honom hur man använder en nagelfil. Det var också första gången. Notera djupa veck i pannan och total koncentration.

Nu halvligger jag i soffan med filade fötter, filade och polerfilade tånaglar och undrar vad han har gjort eller vad han tänker göra som jag kommer bli arg över.

Jamen det här var vår lördag. Som faktiskt låter lite osannolik.

Har ni också fått fotvård ikväll?

// Hubbabubban

April april

Herregud vilket dåligt samvete jag fick. Här gick jag och trodde att jag skulle bli genomskådad direkt, men istället fick jag den ena fina kommentaren efter den andra och blev så rörd att jag fick tårar i ögonen.

Jag har inga planer på att säga tack och adjö. Det klarar jag inte. Att snicksnacka i kommentarsfältet är ju ingen ansträngning, det är ju mitt höga nöje. Det är skitroligt att jag inte har någon som helst kontroll över min egen blogg och det är skitroligt att jag har träffat så många asroliga människor som jag aldrig hade träffat (både irl och url) utan bloggen. Jag skulle kunna slå vad om att ni hade klarat er bättre utan mig än vice versa.

Vi har massor av saker kvar att göra. Ni skall ju komma hit och inreda torpet. Det går ju absolut inte att lägga ner bloggen före det i alla fall.

Första aprilskämtet jag såg imorse gick jag på så det tjoade om det. En artikel om att kameror med fler än 30 megapixlar inte skulle få användas på offentliga platser. Jag hann bli topp tunnor rasande innan jag förstod att det inte var sant. Jag går alltid på aprilskämt. Men det säger mer om min obegåvning än om nivån på skämten.

Förlåt.

Nu förtjänar jag att bli övergiven.

Må det regna kärlek, praliner och diamanter över er för de fina orden. Jag skall aldrig mer luras när det är första april.

Det här var min sysselsättning en stund i eftermiddags och det kan jag ju berätta nu när det är den andra april.

Tanken var att jaga hundarna med flygapparaten. Det var en god tanke, men jag var inte tillräckligt snabb och hundarna tyckte det var roligare att springa runt pappas ben än vad det var att springa med mig.

Övning ger färdighet. Idag flög jag i alla fall så långt att jag inte såg drönaren mer utan hade bara skärmen kvar att styra med.

Det var nästan olidligt spännande och jag var livrädd att den skulle fastna i en grantopp.

Imorgon måste jag filma havet om vädret håller i sig. MÅSTE. Eftersom jag är så sugen på havsfilmning att jag nästan går åt.

Till dess får ni nöja er med sjavig människa och galopperande jyckar i helikopterperspektiv.

Och så får ni även stå ut med att jag inte kommer lämna er.

<3

Hets, hets, helg och svåra beslut

Det har ju varit lite mycket på sistone och jag tycker det är uselt att vi kunde åka till månen för 50 år sedan, men ingen har uppfunnit tid på burk. Eller ens andra tidsbesparande åtgärder.

Det betyder att något får stå tillbaka, eftersom dygnets 24 timmar inte räcker till. Trots att jag inte ägnar överdrivet många timmar åt att sova. Jag får inte riktigt ihop det. Jag hinner inte.

Det betyder att jag måste frigöra tid genom att välja bort en del saker, även om jag inte nödvändigtvis vill göra det.

Till att börja med får bloggen stå tillbaka. Det är dags.

Det har varit en skitrolig tid och det som varit extra roligt är alla människor jag lärt känna och allt babbel i kommentarsfältet. Ni är ju mina kompisar och det suger att säga farväl, auf wiedersehen och goodbye. Jag är kass på att säga just farväl.

Jag kommer säkert dyka upp i någon form igen. Senare. Kanske återuppstår Fitterbittan, kanske blir det under en helt annan domän.

Det som bara skulle bli ett år som ett social experiment från början blev ändå tre år och jag kommer sakna er.

minionvic

// Minion-Gunilla

 

Saker jag funderar över

Jag är inte rasist och jag ser mig absolut som feminist, något som måste poängteras om jag skall kunna ställa mina frågor. Tyvärr verkar det som att alla med liknande frågeställningar måste börja med något slags försvar. Störtlöjligt. Och att väga ord på guldvåg.

Personligen fördömer jag förtryck och ojämställdhet och har alltid gjort, men det finns såklart olika grader i helvetet och lika många åsikter som det finns invånare på jorden. Jag är inte kompetent nog eller tillräckligt påläst för att kunna rabbla siffror och statistik in absurdum, utan förmodligen en högst ordinär människa med ett normalt intag av nyhetsrapportering.

Det här är ju givetvis individuellt och avhängigt flera olika parametrar som ålder, kön, bakgrund, etnicitet, trosuppfattning, politisk tillhörighet och många många fler. Inget nytt under solen – alla tycker både lika och olika och det finns ju orimligt många saker att tycka till om.

Nåväl. Nu UNDRAR jag några saker. Saker som kan besvaras både faktabaserat och med andra åsikter antar jag. Men det här är saker som ger mig huvudbryderier. Dessutom är det sjukt förenklat, för att undvika att skriva en avhandling.

Finns det inte ett motsatsförhållande i svenskars sätt att fördöma och förfasas över andra länders kulturellt betingade syn på mänskliga rättigheter, samtidigt som vi gärna klappar oss själva på axeln, sjukt nöjda över vår egen förträfflighet och synen på Sverige som ett föregångsland?

Det finns antagligen en triljon triljarders exempel här. Vi handlar på lågpriskedjor trots att vi vet att det finns en stor risk att det är barn som har tillverkat prylarna vi köper. I många fall under rent livsfarliga förhållanden dessutom. Vi åker på semester till länder där det bara förtrycks lite lagom så man slipper se det. Förtryck och inrikeskonflikter hör inte hemma bland palmer och all inclusive-drinkar.

I en del fall verkar dessutom många ha missuppfattat det där med mänskliga rättigheter och tror att det är en mänsklig rättighet att få röka på krogen eller att alla barn skall ha minst en iPhone.

Vad finns det mer för motsatsförhållanden och är det bara jag som tycker att vi är lite överdrivet förträffliga och nästan nedlåtande ibland?

Är det en förmildrande omständighet att ha en annan etnisk eller religiös tillhörighet i Sverige och var går i så fall gränsen?

Om man har vuxit upp i Sverige, gått i skolan i Sverige fått med sig en värdegrund från skolan tycker jag att det är svårare att acceptera skeva åsikter när det gäller just mänskliga rättigheter. Det är t.ex. lättare att acceptera att en ortodox kristen från Etiopien tycker att homosexuella är sjuka i huvudet eftersom homosexuella inte har något som helst existensberättigande enligt deras religion och kultur. Vi har dessutom religionsfrihet. Men det är ju fortfarande fel. Lika fel som om Svenne Banan tycker det. Religionsfriheten gör det svårt att hantera, var drar vi gränsen?

Dessutom gissar jag att det är precis lika vanligt att tycka tvärtom. Att det är Svenne Banan som har det förmildrat, just för att han är Svenne Banan?

Feminismen och flyktingarna?

Klart jag är feminist. Klart jag tycker att vi skall ha lika lön för lika arbete. Samma gäller för kvinnodominerade yrken som vården, upp med lönerna. Jag tror däremot inte på millimeterrättvisa. Oklart om jag får lov att kalla mig feminist på bara de grunderna, men jag gör det i alla fall. Vi har en regering som kallar sig feministisk och vi har en dito utrikespolitik med en feministisk handlingsplan. Det sistnämnda finns inga resultat på hur eller om det kommer fungera i praktiken än, men tanken är god.

Under tiden ser man kända feminister debattera med både varandra och andra på bästa sändningstid. Eller i textform. Vilket förbryllar mig, jobbar man mot samma mål borde man rimligtvis inte gräla. (Å andra sidan har vi det såpass bra i Sverige att vi sitter med offerkoftor och bråkar om trams för att se vem som kan bli mest kränkt)

Men det som är gemensamt för feminismen är hatet mot patriarkatet. För visst lever vi i ett mansdominerat samhälle oavsett om det handlar om företagsledning eller taltid i skolan, något som blir bättre för varje generation. Trots det har det pratats om kvotering, tvång och förbud från feministerna i bräschen så länge jag kan minnas.

Vi har en generös flyktingpolitik i Sverige och det tycker jag är bra. Det går inte att se flykten över Medelhavet och inte tycka att det är rätt och riktigt att hjälpa till (även om jag tycker att det är jävligt beklagligt att sedan se flyktingar sova i kylan utanför Migrationsverket, men det är en annan fråga).

Men var är kvinnorna? Majoriteten av de som flyr hit är män och ensamkommande pojkar. En stor majoritet dessutom. Inte kvinnor och inte flickebarn. De kommer från länder där feminism inte är ett ledord, där det är hierarkiskt och i allra högsta grad ett patriarkat och jag antar att det är anledningen till att majoriteten av flyktingarna är män och pojkar. Men var är kvinnorna och var är den feministiska debatten om det här?

Jag har sett gräl om könlösa toaletter till leda, men den här debatten har jag inte sett. Den kanske finns och jag skulle gärna vilja se den om någon kan visa mig var jag skall leta? Om vi kan undvika saker som politikern med flugbensögonfransar är jag tacksam, henne tål jag inte.

Ja. Sådana här saker funderar jag över ibland. Utan att vara det minsta rasistisk.

När man är stor måste man faktiskt vara snäll.

Nu kan ni dela in er i smågrupper och diskutera 😉

Känsla för bild

Korta veckor suger gammal träballe. På ren svenska.

Och idag blev jag på så dåligt humör att jag blev tyst. Kardinalregeln ni vet, inte blogga i affekt. Om jag fortfarande är affekterad imorgon måste jag nog skriva ändå. För att rensa avloppet lite liksom.

Med det sagt kan ni beundra ett foto som Lisa tog i måndags.

image

Det där är kärlek. Och precis som Lisan sa, det är en underbar känsla i fotot. Det skall förstoras och hängas på väggen.

Notera gärna att både jag och min lille medhjälpare sitter på fårskinnsklädd fotpall.

Det gjorde inte de fräkniga.

// Hundcoachen