I den här filmsnutten blir man inte lika sjösjuk, för Liten är aningens lugnare. Eftersom han blev törstig (ville ha en ursäkt att skita ner sig om fötterna).

Det finns gott om bäckar runt torpet och de skall ALLTID ner och geggas i, det här är den rena bäcken som brukar vara avslutning på skog- och åkerspringande. Efter att ha varit i fem lortbäckar innan brukar det behövas för att överhuvudtaget få inträde i bilen.

Fördel torpet: noll grannar och väldigt mycket roligt spring
Nackdel torpet: noll grannar och ligger bortom ära och redlighet

Men visst är det kanon för hundarna med tanke på att vi bor mitt i stan.

Nästa test blir i koppel på en stadsrunda. Det kommer INTE gå lika fort även om han gärna kommer vilja det. Och matte är vansinnigt spänd på resultatet. Hur ser egentligen en stad och alla människor ut i hundperspektiv?

Jag gissar att det ser rätt läskigt ut faktiskt.

Sen kan man ju önska att man hade haft en sån där hund som Enlisailivet har. Som glatt skuttar i vattnet från höga höjder.

DET hade varit roligt att filma.

Men vi håller oss till bäckar vi. Grunda sådana.

Klart jag är medveten om att jycken alltid galopperar, men att se det från hundryggen var lite annorlunda. Stor kan strosa omkring och dofta på blommorna, Liten har alltid en plan och han har skitbråttom. Oklart vad han har för plan dock eftersom han mest springer i cirklar och har skitkul.

Det här betyder alltså att jag har lyckats filma med kameran på hundryggen, och även få ner en miljon minuter till en minut. Till att börja med.

Men först, Nordby alltså. Jag sejfade och tog med make och hundar. Med hundar i bilen stannar man absolut inte och tittar på eventuella luddiga tröjor och med make i släptåg (vi skulle köpa Fars Dags-present också) som VET om köptstoppet och är svinnöjd – ja då shoppar man absolut inte.

När vi väl kom dit var det bara att inse att jag lätt hade klarat det ensam. Hela östfold var där (län i Norge) och jag fick spatt redan på parkeringen. Därtill tunnelseende. Jag klarade att gå rakt fram, väldigt målinriktat, från bilen och raka spåret in på Elgiganten. Vinkade adjö till datorn (nu har jag alltså bara totalt EN, nu är det inte läge att göra sönder något), rafsade åt mig redan planerad present och rusade ut därifrån.

Inte ens vilda hästar hade fått mig att stanna för att titta på luddiga tröjor.

Så vi drog till torpet. Satte kameran på Liten och gick i skog och mark. Eller ja, vi gick och Liten sprang.

Så här ser det alltså ut när man är en liten lurv med spring i benen.

Bråttom bråttom.

Ber om ursäkt över stillaståendet ungefär vid 0.51, Liten blev tvungen att ta en snabb bajspaus.

Det finns hur mycket mer material som helst, men det här är vad jag har att bjussa på just nu.

Nästa gång skall jag sätta kameran på Stor. Då kommer allt gå i slow motion eftersom han är lite mer eftertänksam. Eller bara lite äldre och snart i behov av rollator.

Jag övervägde att lägga till signaturmelodin till Forrest Gump, det hade bara känts rätt på något vis – men nu blev det inte så.

Kanske nästa gång?