Innan vi kommer till makens “50-årsfirande” (han lider på riktigt varje gång man råkar säga att han faktiskt är 50 – sjukt fascinerande vilket såklart leder till 50-tourettes för min del) måste jag bara komma med ett väldigt specifikt råd som antagligen ingen kommer ha nytta av. Men jag hade haft stor nytta om jag tex hade läst det i en blogg först.

Om man tatuerar sig på vintern när man har mycket kläder och ofta långärmat är det bra om man har alla årstider och eventuella klädesplagg i åtanke. Ni vet ju redan att jag tatuerade in min lilla älskade arga gula fågel i vintras. Om ni har sett den på instagram, nu blev jag lite dement och minns inte om jag visade Tweety här.

Nåväl, när det var dags att hänga dunjackan på hyllan och skippa långärmat upptäckte maken att VARJE gång jag hade något slags kortärmat på mig fastnar ärmen på exakt samma ställe. Närmare bestämt här.

Nu senast gjorde jag succé på studentkalas i tjusig klänning, när jag hör maken fnissa bredvid mig samtidigt som han talar om att kulorna hänger utanför igen. Yngsta plastbrodern hör, sedan ser han och så fnissar han också medan han undrar VAD jag faktiskt har tatuerat. För vilken gång i ordningen sedan det blev kortärmsväder sitter jag där och förklarar och visar hela armen. Det känns som om jag har förklarat det minst tusen gånger.

Så fin var jag, med mitt ännu finare äldsta gudbarn (hon är 28 år, hur nu det är möjligt). Tack och lov hade jag åtminstone fel arm mot kameran, men ni kan ju visualisera hur andra sidan såg ut.

När jag tatuerade underarmen var jag så noga med placeringen, att den skulle gå att dölja i fördomsfulla sällskap. När jag tatuerade arg fågel hade jag överhuvudtaget inte en tanke på vad som skulle synas.

Då hade det onekligen varit praktiskt om jag hade läst det här rådet någonstans.

Men jag tycker ju så väldigt mycket om min lilla arga ändå.

Chick Power

För det vet ju alla att det bara är sjömän och kåkfarare som tatuerar sig. Som maken älskar att påpeka.

Samma dag som det var dags för mannen att flyga från Los Angeles till Oslo tog jag lurvskallarna under armen och åkte hem för att vänta i ett par timmar. Eller mer om de blev sena, men allt gick som smort och de var till och med hemma en halvtimma tidigare. Många pussar blev det och en väldigt snabb kram med ressällskapet som trånande skulle vidare hem till familjen i typ Borås.

Jag trodde jag skulle få det jag beställt av maken, men trodde inte på present. Men det fick jag, det finaste han någonsin kommit på. Och chocken/glädjen över ATT han kommit på det själv?

En fyrkantig 3D-lasrad lampa från Vegas, med bröllopsdatum.

Då dog jag lite inombords medan tårarna rann.

Vad han inte visste var att jag hade pysslat lite under hans resa. Eftersom det enda som gjorde mig just lite dyster var just Vegas. De bodde tom på samma hotell som vi, de flög helikopter som vi och gjorde allt som vi gjorde när vi gifte oss. Förutom att gifta sig, tack och lov. Men de åkte förbi kapellet.

Ni ser pysslet lite i bakgrunden. Den här satte jag upp när de var i Vegas.

Vår Elvissång. Ifall någon undrar och nu vill kräkas lite i munnen pga rosa fluff.

Även den här hade han hittat utan att jag beställt.

Sedan var det beställningar. En resväska full med olika förkylningsmedikamenter och Voluspaljus.

Tryggheten i att ha så det räcker ett tag. Hej möjlig överdrift.

Sedan hände inte så mycket mer den dagen. Nio timmar jetlag och typ elva timmar på flyg tog ut sin rätt och han havererade.

Men vad sa han om låset då?

“Äsch, vad löjligt.” Och en djup suck på det innan han bad mig om koden.

Det var åtminstone innan jag hade talat om att jag hade tagit bort hans skitlås i stan och bytt där med.

Jag valde att säga det inomhus.

Då körde vi till mormor. Sista veckan före husbondens hemkomst. Vi har aldrig varit ifrån varandra så länge och pratat med varandra så lite och det kändes som världens längsta veckor för mig.

Sedan Stor var liten, han blir åtta i år (herregud) har han alltid hämtat tidningen åt styvmorfar. För första gången på åtta år filmade jag det och för första gången blev det lite virrigt. Morfar hade ju hunnit gå upp först och fick snällt gå och lägga sig igen.

Här levereras inga tidningar i kök eller soffa, sa Stor.

(Tydligen går det inte att bädda in videor från telefon längre?)

Jag måste prova och bara skriva länken för att testa. Så ni inte tror att jag blivit tokig alltså.

Jaha, WP har blivit smart under frånvaro. Spännande. Då kan ni strunta i länken. Som jag tog bort. Ursäkta förvirringen medan jag pratar med mig själv 😉

Det var i alla fall en vecka av längtan.

Och till slut kom han. (Cliffhanger i ett par timmar 🙂

(Ja, min mamma och jag låter likadana. Det är bara dialekten som skiljer. Går det ens att höra vem som säger vad?)

Vi pratade ju lampor lite grand och de inköpen stod maken för. Tre lampor behövde vi och tre lampor inköptes, för totalt ungefär lika mycket pengar som en halv lampa i en lampaffär.

Sovrummet

För övrigt väldigt rogivande att stirra på den vid uppvak. Jag brukar följa snurren och andas i cirkelåtta istället för fyrkant.

Vardagsrummet

Och hallen

Hade visst ingen innebild och jag ligger och är lat i husbilen.

Jag är obviously inte sponsrad. Särskilt inte eftersom det var maken som köpte.

Men alltså, kolla Lamp24. De har orimligt många lampor, varsågod för tidsfördrivet också. Priset är dessutom oslagbart.

Som bonus är det rätt storlek och de ser inte ut som lekstugelampor.

Till slut fick jag även mina vårbrillor. Det är ju brillor och vårigt nagellack som kickar igång våren. Och det visade sig ju bli igångkickat med besked.

Tjena mittbena vad bra man ser i mörker med gula glas. Om man bortser från att jag ser ut som hybrid av Harry Potter, John Lennon och Mördar-Mickey i Natural Born Killers. Jag bortser som vanligt från allt som dissar mina glasögon.

Just det, vi köpte även en skänk för att passa perfekt mellan turkosa liggstolarna. Trots att vi hade läst måtten förstod vi oss tydligen inte på dem.

Eftersom den visade sig vara storlek dockhus. Vi köpte även två nattduksbord från samma ställe och de såg ut som sockerbitar bredvid nya fina sängen. Det var så långt ner till bordet att vi lika gärna kunde lägga grejorna på golvet.

Sedan var det dags för maken att dra till USA i tre veckor med bästa bästisen.

Mitt i det värsta skovet jag någonsin haft. Skiten brukar ju hålla sig upptill, men jag hade konstant kramp i vänster vad i fyra dagar (och nätter) före hans avresa. Jag smög till doktorn för att utesluta propp och sa noll och intet till maken (det var ingen propp, men vad det var vet ingen alls och det höll på i nästan två veckor). Pga så himla ädel såklart, så han inte skulle oroa sig. Hah! Inte så ädel, jag brukar inte säga så mycket för han förstår inte, det går inte att förstå.

Lite drygt en vecka var jag och hundarna ensamma för jag fick ett par idéer som maken motsatt sig å det grövsta.

Han installerade något jävla skitlås i lägenheten (Glue) som jag inte litade på längre än jag kan spotta. Syssling låssmed to the rescue och vips fick vi ett sådant här…

…både i torp och lägenhet. Inte ett ljud sa jag om det heller, mest för att jag ville se blodstörtningen han skulle få vid hemkomst. Extra säkerhetsåtgärd var ju även att han inte skulle ha en aning om koden, så enbart insläpp om väldigt snäll.

Sedan vaknade den dansande råttan med tusen taggtrådar i halsen, feber och skrålhosta.

Åh som jag avundas de som sover vid feber. Det gör inte jag. Alls. Jag var vaken en vecka och hostade lungorna ur mig.

Det var ungefär då vädret kom. Och mamma, för att ta hand om mig. 30 grader och hon satt fast i skogen i ett torp. Men hon är bästa mamman som gjorde det. Ingen annan vågade sig hit.

// Den Kontaminerade