Quelle surprise. Maken åkte, det gjorde inte jag.
Men inte för att jag var arg, mest för att jag var trött. Nu är det läggdags, imorgon är det ögonfransar. Och sedan telefonmöte resten av dagen, som funkar lika bra härifrån som från Gbg.
Grattis maken. Din andra semestervecka från klimakteriekossan. Och vice versa.
Jag funderar på att skriva en Klimakterie for Dummies. Saker man önskade att någon hade talat om.
Eller finns det redan?
Liten väcker mig varje natt/svinotta mellan 04:00 och 06:00 för att han dör hungersnödsdöden och har Det Stora Leksuget. Sådant man får leva med när man är liten med kliande tänder, och matte vandrar snällt upp, mer död än levande, för att tillfredsställa den lille kraken. Först hasa ut i köket och lägga mat i en skål, som inhaleras på fem sekunder. Sen öppna verandadörren för morgonkissen, och efter det bara hoppas få någon timma sömn. Men oftast inte, eftersom den stora hunden absolut inte ställer upp som lekpartner vid den tiden. Han brukar ligga och glo längst upp i trappan, och undra vad det är för idiothund som är vaken vid den tiden. OM han orkar gå ner så är det enbart maten som lockar, efter tidig frukost drar den stora hunden tillbaka till sängen snabbare än en avlöning. Och jag är fast med den lille och leksuget.
Häromnatten när Liten väckte mig var det fortfarande rätt mörkt, och jag hade inga glasögon på mig. Precis utanför dörren till sovrummet låg det en hammare på golvet, som NÅGON tydligen hade använt och låtit ligga kvar. Jag såg den inte, men jag lyckades träffa den med lilltån. Givetvis lyckades jag träffa den delen av hammaren som är som vassast, och givetvis precis med toppen av lilltån så den “sprack”. Herregudihimmelen vad ont det gjorde. Så ont att jag inte ens svor, för jag tappade andan. Och jag skickade onda tankar till husse som låg och trynade som en gris.
Inatt har vi varit i lägenheten i Strömstad med Liten för första gången, vi veckopendlar ju mellan Göteborg och Strömstad i vanliga fall, men har inte kunnat åka eftersom valpar skall vänja sig vid ett ställe till att börja med. Men nu var det dags.
Gissa vem som har lagt en kofot på golvet vid ytterdörren? Och gissa vem som tjongade i samma tå i den.
Det föreligger en viss risk att jag drar ett verktyg i huvudet på maken om det händer igen. Oavsett om det råkar vara en motorsåg.
Scen ett:
Fredagkväll i kedjehus. Frun sitter i soffan och pillar navelludd i väntan på att mannen skall komma hem från jobbet. Frun tänker att helgen skall bli lugn, och ser för EN gång skull fram emot att ha en sjukt lat man. Förväntar sig att han skall kliva in, sätta på TV:n, parkera arslet i sin del av soffan och dumglo på iPaden samtidigt som TV:n visar någon trist dokumentär. Eller kanske Game of Thrones som paret precis börjat kolla på.
Scen två:
Mannen kliver in genom dörren i värsta “hoooooney I’m HOME-stilen”. Med sällan skådad energi. Frun möter mannen i hallen, och de utbyter de sedvanliga hälsningsfraserna. Hundarna skäller, katten jamar och kvinnan ser förvånad ut. Bakgrundsmusiken gör en övergång från stillsam hissmusik till…typ Spöksonaten.
Scen tre:
Frun sitter återigen i soffan och maken kommer från tvättstugan och sätter sig han med. På den vanliga platsen, men utan att sätta på varken TV eller ta upp iPaden, och säger med bestämt tonfall:
– Jag MÅSTE ha en garderob. Jag kan inte HITTA mina kläder!
Musiken stiger i volym, det blir två torsdagar i samma vecka, ett flertal kors i taket ritas och helvetet fryser till is där och då! Alltmedan frun får en massiv hjärnblödning.
__________________________________________________________________
Men det tror väl själva fan att han inte hittar sina kläder? För…umm…kanske tre år sedan ledsnade jag på hans totala oförmåga att sortera sina kläder själv, så jag fixade hans garderob en gång för alla. Så pedagogiskt att en encellig organism hade klarat att hantera upplägget, och när det var gjort fick han dessutom en förklaring på förskolesvenska var alla kläder låg (termen “alla kläder” skall användas löst – han har inte överdrivet mycket). Tjocka och långärmade tröjor högst upp, på hyllan nedanför alla kortärmade tröjor och längst ner låg jeans. I de två plastbackarna i garderoben var en för kalsonger och en för strumpor. Sedan en helt separat garderob för hängande kläder, dvs skjortor och allt som kräver galge. Komplicerat? I think not.
Efter ett par veckor började det bli tunt i garderoben, men nästan magiskt hade det istället blivit en liten hög med kläder i vasken i tvättstugan/grovköket. Vasken som är placerad cirka tio centimeter från torktumlaren och en torktumlarbredd från torkskåpet. Ett halvår senare var det exakt NOLL kläder i garderoben, ett BERG av kläder i vasken och totalspunk i hjärnan på mig. Men jag sket i det, med en viljestyrka och ett psyke starkt som en rysk u-båtsbesättningsman lät jag det bara vara. Hans kläder – hans problem. Frågade bara vad problemet var, och fick till svar att det var så SVÅRT att hitta i garderoben. Den var OLOGISK.
Tre år senare, idag för att vara mer specifik, ställer han frågan om jag kan hjälpa honom att styra upp garderoben, för att han faktiskt inte hittar sina kläder när de ligger i vasken. Och det är tydligen en olösbar situation för honom, som han inte kan reda ut själv och det måste göra omedelbums. I alla fall senast imorgon.
Gissa vem som INTE tänker reda ut hans garderobsbekymmer en gång till. Gissa vem som är pissesur för att jag är så “otrevligt ohjälpsam”. Gissa vem som låtsas som ingenting och sitter och surfar efter något kul och dyrt att köpa.
Och gissa varför han inte hittar ett skit i “systemet” han har i sin vaskgarderob idag.
Jag lovar. Det finns en diskbänk och en grovköksvask under berget. Man undrar lite nyfiket om man kommer få se vad som ligger underst imorgon, eller om det rinner ut i sanden i en vecka – tre år igen?