Category: Uncategorized

Imorse plingade min telefon (som vanligt) och nyvaket tryckte jag på lite olika knappar för att se mina textmeddelanden. Jag läste meddelandet tre gånger och tre gånger fattade jag verkligen inte. Däremot blev jag fundersam. På riktigt alltså. Jag var tvungen att verkligen tänka efter var jag befunnit mig det senaste dygnet. 

Men näe, mig veterligen har jag inte korsat någon landsgräns.

Efter en stund blev den enda rimliga förklaringen att något måste hänt när jag åkte det nya kinesiska tåget till Stockholm. Jo, jag tänkte faktiskt det. För inget var rimligt. Det var självklart att det hände något på tåget (som dessutom hade så jävla obekväma säten att jag fortfarande har träsmak i arslet), vad annars?

Däremot tyckte jag att det var konstigt att surfmängden tog slut prick 21.44 igår. Då satt jag ju inte på tåget. Då satt jag i en soffa i Vasastan med Johanna och Cèline och tittade på TV. 

Jodå, jag hade både dubbel- och trippelkollat datumet och tiden. Det är ju juni nu även om det inte märks.

Sen blev jag arg. Sexhundratjugofem spänn för något jag inte gjort. Tänk om jag blivit personlighetskapad? Eller bara lite abbonemangskapad. Det brukar inte vara lätt att få rätt när man ringer teleoperatör för att diskutera surfmängd. Men jag kastade mig på telefonen och ringde upprört till Telenor.

En väldigt sansad pojk i anda änden lugnade mig. Det fanns inget i deras register om utomlandskostnader, enligt honom var det nog bara ett sms som gått iväg från dem av misstag. Men för säkerhets skull kunde jag ju hålla koll på kommande räkningar och han skulle göra en notering om att jag ringt och att jag var i Stockholm, inte att jag hade flytt landet för att smygsurfa.

Fint så. Consider me lugnad.

Jag är verkligen ett jättepucko såg jag sen. 

Jodå, det är det tredje juni, idag. Även om jag tydligen trodde att det var igår. Men om man nu skall dra igång en hel upprördhetsmorgon är det ju kanske bra om man läser alla siffror. En kvart efter telefonsamtalet såg jag att det stod 2011, inte 2015. Och jag vet fortfarande inte hur jag bar mig åt för att få upp just det här sms:et när telefonen morgonplingade.

Ikväll klockan 21.44 år 2011 var jag tydligen i ett annat land och surfade för mycket, samma dag fyra år senare har jag tydligen kolasås istället för hjärna och kan inte läsa.

Snart skall jag och marsvinet Simon åka till Pipersgatan för hårvård. Jag hoppas att dagen blir bättre och att jag blir smartare.

Det är åtminstone fint väder. Jättefint väder. Gigantisk skillnad mot gårdagens storm och hällregn.

Man kan väl säga att det fortfarande är lite lite rövigt av anledningar. Om man bortser från det och åker till kompis och fikar är det ändå helt okay. De bor dessutom i en av stans bästa lägenheter. Lägenheten är på intet vis gigantisk eller solsidetjusig (det är alltså ingen våååååning). Men den har det här.

  
Utsikten från balkongen (och köksfönstret). Den går inte av för hackor. Dessutom ligger det faktiskt en badklippa rakt framför.

Jag vill bo där. Herregud vad jag vill bo där.

Sen Segwayade jag till Coop för att släpa hem Ben och Jerry. Man är inte osynlig med Segway. Man blir inte mer osynlig om man parkerar den utanför affären och den välter en cykel som står bredvid.

Slutligen blir man så jäkla icke-osynlig att det inte ens är mätbart. Utanför affären, ganska nära min parkering, stod ett gäng stramt coola tonårstjejer. När jag och matkassen hoppade upp och skulle köra iväg började de fnittra tyst. När jag rammade soptunnan den hade stått lutat mot under parkering började de gapflabba. Eller snarare hånflabba. Så högt att jag hörde det halvvägs hem.

Ja. Jag inser nog hur de tyckte att ekipaget såg ut. Men jag vill verkligen inte bry mig.

Risken finns att jag blir byfånen. Sådana stämplar är svåra att bli av med i småstäder.

Jag får leva med det i så fall. Jag gillar inte att inrätta mig i andras led.

Det kom ett nytt paket idag. Som mannen bar fram till mig iklädd ett leende från öra till öra så ansiktet nästan sprack på mitten.

  
Vid första anblicken såg det ut som en ölöppnare. Vid andra anblicken såg fotot ut att vara av en korthårig Kicki Danielsson. Sen läste jag det enda engelska som fanns på förpackningen. Överst står det “Pretty”, sen står det “calorie breather”.

Isen han knatar på just nu är både hal och tunn, inga ispickar har han med sig heller. Oavsett kinesiskan talar ju en del av hans gåvor ett tydligt språk?

Men jag fattar inte riktigt. Inte ens med en Google Translate-översättning går det riktigt att förstå vad den skall utföra för mirakel.

  
Det är något jag skall andas i under fem minuter för att bli slimfit? Och barn skall placeras på särskilt ställe?

Kikar man på baksidan är det en lång kinesisk harang som förklara hur den funkar med en genomskärningsbild på tvären av huvudet och flöjtölöppnargrejen i munnen med pilar som visar … vad? Fett som man andas in genom munnen och sedan snyter ut genom näsan?

Sjukt praktisk och värd pryl i så fall. Så värd att han sparade 33 kronor på den.

Men jag har inte packat upp den än. Jag återkommer när (om) jag gör det.

Jag kommer antagligen inte kunna hålla mig från att testa om jag känner mig själv rätt.

Och hörrni, jag vet att jag har varit tyst i kommentarerna på förra inlägget, men wordpress trasslar lite för mig (vågar knappt skriva om mer trassel nu).

Jag vet tyvärr inte var han köpte gårdagens grejor. Jag har frågat honom och han minns inte heller.

Men om vi ger honom ett par dagar så kommer han på det. Det vill säga nästa gång han hamnar på samma sida för att shoppa lite.

Ge mig styrka att förstå … etcetera … och acceptera …

Men inte så mycket delad glädje.

Maken hittade en JÄTTEROLIG sida på nätet imorse, där man kunde ladda upp foton och se hur gammal man ser ut i ansiktet. Givetvis dundrade han in ett gäng foton på mig.

Allt från 64 till 84. Det tyckte han var jätteroligt och gick omkring och skrockade för sig själv.

Ännu nöjdare blev han efter att ha kollat sig själv och blivit 45 år.

NÖJDAST blev han när han hittade ett kort från mormors 99-årskalas.

  
Jag, mormor och mamma. Eller, om man skall tro fotot, mormor, mamma och jag.

Men det var väl rrrrrroligt då (skall läsas med Lokets röst).

Det blev för övrigt dillkött idag. Efter att ha fått spunk på spisen då den krävde vaktning i fyra timmar medan jag misstänkte något slags strömfel. Typ fasfel. Sen kom jag på att det faktiskt är maken som har installerat spisen och han är bra på rör, inte el. Dessutom misstänkte vi ju något slags sabotage eftersom karln inte gillar dillkött (hur man nu kan veta det när man aldrig smakat).

Mycket riktigt, när han kom hem till det dukade bordet fick han frågan.

Motvilligt erkände han att det fanns en viss möjlighet att jag hade rätt. Han hade eventuellt slarvat.

Gissa vem som inte kommer laga så mycket som tevatten ens innan han har fixat det.

Och med fixa menar jag givetvis ringa elektriker.

Inte så jäkla konstigt att ugnen exploderade sist vi gjorde kålpudding.

// Den Skitgamla

PS: Om ni testar sidan och blir jätteunga kommer jag bli arg, inte tro på det och därtill kräva bildbevis. Annars är det ju bara för orättvist.

I alla fall om 27 minuter.

Då är jag hemma i soffan.

Nu kör vi.