För glass smakar fortfarande som kofta och jag har inte sovit sedan natten till söndag. Att nätter var långa visste jag, men inte att de var så här himlans långa.
Vi kan väl säga så här, jag började kolla på White Collar, den hade jag inte sett innan och den innehåller rart snygg pojk.
Jag har snart betat av fyra av fem säsonger.
VEM är det som bestämmer att man inte skall kunna sova när man har feber? Jag var inte med och röstade på den grundlagen alls.
Skall jag nödgas att se något positivt i det här är det att feberdieten är klart underskattad och att första dietveckan startade med fanfarer och trumpeter. Minus fem kilo. Som jag antagligen svettats bort. Men svettningar är positivt med, det betyder väl att febern kryper neråt?
Så. Om man bortser ifrån att det suger att ha en ståltrådsklädd tennisboll i svalget, med tillhörande ont överjävlaallt känner jag mig åtminstone lite smal.
Och så är det positivt att det drabbade mig den här veckan. Nästa vecka skall jag till Johanna och mysa. Samt fixa Simon. Simon mådde också rätt bra innan hans matte åkte på den här skiten, men efter att ha legat i fem dygn har Simon fått lite dreadlocks pga svårigheter att ligga still med feber. Så många dreadlocks att det nästan är oroande. Han känns mindre som ett marsvin och mer som tovad ullmössa nu.
Bara vi tar oss igenom helgen, så skall den här urlakade käringen till huvudstaden och jag har många spännande saker på schemat. Simon skall få helt ny färg och vi skall hänga med sympatiska människor jag inte hängt med på länge.
Men mest längtar jag efter Johanna och Celiné.
Och att sluta vara sjuk.
Det hade varit trevligt.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
