Och jag fyllde 50. Fast före det krisade jag nogge vansinnigt i tre veckor. Herregud som jag krisade. Sedan infann sig dagen när jag tog steget över i döhalvan och jag klarade det. Typ.
Men nu lovar jag att imorgon faktiskt är imorgon, för nu är jag hemma och ordningen är någorlunda återställd. Jag var bara tvungen att skriva det här inlägget asskitasnabbt för precis nyss när jag skulle gå kvällsrondan med hundarna rotade jag efter en grej på hatthyllan. Helt plötsligt ser jag en sidensnibb hänga ner från baksidan som är misstänkt lik min förlorade och försvunna hundscarf. Min högst älskade hundscarf med bland annat en rosa portis i mitten, samt drösvis med andra vovvar.
Jag drog snibben nedåt och när jag såg den första hunden tjöt jag av lycka. Nu har jag den i sängen och berättar det för er först av alla, eller förlåt, näst först. Lurvskallarna jublade med mig, lyckligt ovetande om exakt anledning till jubel trots att jag viftade med sjalen framför dem, men de gillar att jubla och framför allt när matte jublar.
Alla vovvarna är hemma igen. Lite skrynkliga och lite tilltufsade, lite lika sin ”mamma”.
Imorgon skall jag kolla hur länge den varit borta och nu kanske någon kan tala om för mig var mina glasögon är, ni vet de där blå fyr-glasade, som varit väck i ett halvår.
Välkomna hem älskade konstiga sjal som inte finns att köpa någonstans på hela internätet. Den glädjen!
Imorgon skall jag berätta om vad som hänt sedan sist och hur det var att fylla många siffror. Och jag lovar att det blir imorgon. Efter att jag och sjalen varit på morgondagens ärende.
// 50 och riktigt glad
MissK says:
Åh vad kul att du hittade scarfen
Grattis i efterskott
Tina Johansson says:
Men du GRATTIS! Till den förlorade scarfen och till femtio! Jag brukar säga att om inget annat kan man ju fira att man blivit född. För hur skulle det annars sett ut? Dina lurvskallar hade inte haft någon matte till exempel, och så kan man ju inte ha det!
Åsa L says:
Grattis i efterskott!!
Man upptäcker att det inte är så farlig på den här sidan av döhalvan efter nåt år. För varje födelsedag man firar så har man ju levt ett år till, även om det jobbigt och jävligt emellanåt så är det förhoppningsvis något positivt i slutändan. T.ex. att man hittar försvunna scarfar. 🙂
Granntanten says:
Grattis till både döhalva och scarf! Jag vill väldigt gärna höra hur man gör för att överleva, för nu är det 365 dagar kvar. (Tack och lov för skottår som ger mig en extra dags respit…)
Åsa F says:
Grattis i efterskott och vad kul att du hittade sjalen. Den känslan är obeskrivlig!
Humlan says:
Själv ramlade jag ju över till nästa startsiffra förra året och jag kan bara tycka att det var betydligt trevligare att vara femtio-någonting än sextio! Men eftersom jag inte vill ha alternativet, så föredrar jag att bli äldre för varje år.
Men grattis till fyndet! Jag kommer ju ihåg när du letade efter det, då letade jag efter linnen och hittade dem med hjälp av Markatta.
Petra says:
Stort Grattis! i efterskott.
Du kommer har hitta ett lugn och känna ännu mer, (jag citerar Katrin Sundberg(Häxan Surtant))
“Jag gör vad fan jag vill” 🙂
Ska se hennes föreställning på Kajskjul 8 i mars, det tror jag blir bra.
Och du, välkommen tillbaka.
Kram kram
Markattan says:
Det bästa med 50 är att man plötsligt inte bryr sig så mycket om vad andra tycker och gör som man vill.
Kul med scarfen, grattis!
Glasögonen kan ligga i en väska du bara använder ibland.
Markattan
Victoria says:
Och jag kastade mig upp och rotade igenom fyra väskor som varit med, men inte varje gång. No luck. Sist jag hade dem var sex plus månader sedan hemma hos mamma, jag var helt hundra på att de ramlat under sängen, men det var fel. Och inget försvinner hos mamma eftersom hon är pedant. Men det skumma är ju att det här är glasögon jag inte yrar runt med och byter fram och tillbaka. De sitter där de sitter till jag somnar på kvällen. Helt oförklarligt. Men scarfen är jag orimligt glad över, den hade jag sagt hejdå till för längesedan. Kram
Sigrid says:
Grattis Victoria! Själv fyller jag i sommar, bra att du går före och berättar hur det är…
Min fjortonåring tappade bort sin iPhone i julas. Den kom fram efter två veckor och låg inkilad mellan hennes madrass och sänggaveln. Jag hade redan letat just där tre gånger, så ibland undrar jag om det inte är vättar inblandade.