Jamen vi testar då

Inte för att jag riktigt vet hur det funkar eller hur det gick till att babbla oavbrutet i nästan 20 minuter. 

Och nej. Jag är inte full på slutet. Bara så vansinnigt torr i munnen efter att ha pratat utan att dricka. Nu har jag lärt mig den läxan. Inte nog med att det gjorde att knarret kom tillbaka, jag låter även som att jag har nallat på den icke existerande julspriten.


Vi börjar med enklaste sättet att lyssna på fyllkajan. Enklast för mig i alla fall.

PS: Jag vet att maken lovade vara med i radio och kanske tom tv i ett svagt ögonblick. Men då får ni skriva konkreta frågor till oss som vi kan bråka om. Och man får inte bli rädd om det kastas saker. Vi debatterar saker på ett ganska vilt sätt 😉 Serlöst dock. Konkreta frågor. Inget vagt som skall berättas om. Jag kan ju tydligen även prata med, men han måste bli varm i kläderna. Hit me så kör vi Ding Dong Julspecial. Det lovar jag. Haha.

Vuxenpoäng när man är 46

Får man det? Eller är man så gammal att det ter sig självklart?

Jag har förvandlats från “den som älskar julen mest av alla” till Grinchen. Det började förra året och i år tog jag det ytterligare ett steg när jag insåg att det aldrig mer kommer bli en normal jul för min del. Och med normal menar jag pappan, styvmodern och lillasystern med familj. Visst förstår jag väl att det är lättare att vara hemma när man har barn, än att samla ihop tusen julklappar när kvällen är slut och åka hem. Då är det bättre att redan vara hemma och välkomna resten av familjen.

Fram till förra julen tyckte ju pappan och styvmodern att det var bättre att de åkte upp på juldagen eftersom de inte riktigt klarade antalet människor runt sig. Då firade vi nästan som vanligt bortsett från att syrran med familj saknades.

Och så blev jag Grinchen förra året när ömma fadern upplyste två dagar före jul att de ville fira med barnbarn. Vilket gjorde oss väldigt ensamma på självaste julafton, ty det inte är en afton man brukar ha back up-planer. Sedan tyckte jag väl att det var lite ohyfsat att informera så sent och jag medger, det gjorde mig extra Grinchig. I år bestämde vi oss för att fira med ömma modern. Och dessutom ställde jag in alla vuxenjulklappar, kors i taket. Jag tycker att om man inte firar tillsammans så är jag inte särskilt intresserad av att byta påsar före och efter jul. Jag vill ha känslan av jul. Den där jag åtminstone fick ha fram till för sisådär fyra eller fem år sedan. Över det vet tacksamheten inga gränser, men nu struntar vi i det helt sonika. Att vi är välkomna är mest på pappret för hundarna sätter P för det.

Då firar jag med min familj, fyrbeningar och tvåbeningen och ömma mamman och styvfadern som älskar hundarna som om det vore tvåbeningar. 

Som bonus beställer jag julklappar till mig själv från lite här och var och det brukar jag inte göra. Kläder shoppas på Plain Vanilla och i övrigt handlas det inte vare sig ofta eller mycket. Men i år har jag tagit i så jag kommer spricka, när det gäller makens present till mig. Han har nog redan handlat sin kvot till sig själv.

Så det roligaste. Jag har nu köpt en användbar mick för att både kunna filma med och prata i. Den kom idag och den måste ju provas.

Jag tycker vi kör en Inför Julen med Häxan Surtant. Eller ja, jag kommer göra det i alla fall för att klura ut hur bra eller dåligt det fungerar. Känner man sig hugad kommer man antagligen kunna lyssna imorgon när jag har pillat klart.

Vem vet. Jag kanske talar om vad maken köper i julklapp åt mig?


Julehuset i Halden

Häxan Surtant och ilandsproblemen

Världens bästa barnboksförfattare kommer jag bli, med titlar som den.

Låtom oss börja med det viktigaste. Nej, den här gången ligger jag inte i soffan och är paralyserad. Jag råkar bara ha varit lite sur över olika saker som tex att jag åkte på influensa när det var meningen att jag skulle åka till Stockholm. Sånt blir man lätt sur över.

För att krångla till det lite, som jag gärna gör, hade jag tagit liten hund under armen och åkt till mamma för att parkera bilen där. Och den lille skulle vara där, dels för att ömma mamman och styvfadern älskar sina lurviga barnbarn och dels för att det är käckt att dela på dem ibland. Alltför väl vet jag vad som händer när en hund promenerar över regnbågsbron efter 16 år tillsammans med sin syster. Den sorgen är inte vacker. Eller, på sätt och vis är den väl det. Även djur sörjer. Men lilla tjejen som blev kvar skrek så mycket i en vecka att hon blev hes och sedan kunde hon aldrig mer vara ensam hemma. Lilla lilla Flash. Ett och ett halvt år levde hon och i ett och ett halvt år var hon inte ens ensam när jag gick ut med soporna.

Nu vill inte jag tänka på ledsamma saker så vi kan väl säga att anledningen bara var att den lille skulle vara hos mormor. Mormor älskar honom (båda såklart) och de ÄLSKAR henne. För hon har leverpastej och andra coola grejor.

Positivt med att bli kvar hos öm moder medan man har någon slags influensa är att man blir tolv år igen. På gott och ont. Det kan nämligen hända att man blir tillsagd att lägga ifrån sig telefonen trots att man fyller 47 i januari. Fördelar överväger solklart nackdelar.

OCH apropå nackdelar (vilken övergång va?) fick jag någon inflammation i axeln. Frågar man mamma är det säker pga telefonen. Jag håller inte det för troligt. Det har blivit bättre, men inte helt bra tackar som frågar.

I fredags hade mamma tänkt slänga ut mig på gatan eftersom de skulle få vuxet besök och gå på Rondo, men jag var inte riktigt redo att åka hem helt enkelt. Efter en snabb rockad bland sängarna i rummen löste det sig och jag körde partygänget till stan.

En fredag tidig kväll runt Korsvägen påminde mig om allt som är bra med småstaden. Jag tog körkort bland annat i den jävla Korsvägen för *mumlar* 29 år sedan och det har blivit sämre? Infrastruktursbestämmare i GÖTEBORG! Ni suger. Som ni suger. Intet nytt under solen.

Bilen var i vilket fall som helst helknasig när jag körde dem till Rondo. Den ville inte gasa och typ växla. Det komplicerar vissa moment i centrala stan och då hjälper det inte med välvilliga gubbar i baksätet som berättar om vilka problem Volvo har (jamen ta din jävla 20 år gamla Subaru och gå och bada med dig …). Det kändes ungefär som förr i tiden när man hade skit i förgasaren. Något bränslevajsing eller strömkajko. De kom dit och jag kom tillbaka till ömma modern. Tyckte tom att den hade blivit lite bättre på vägen hem. Listade ut saker som att den var varmkörd och det var nog minsann det enda som behövdes. Kände mig som Roy och Roger där jag klurade.

Jag åkte inte hem dagen efter heller. På söndagen bar det av och i god tid ifall jag skulle hamna i vägrenen någonstans. På vägen hem pratade jag med maken i telefon och sa att jag tänkte åka till Volvo med den på måndagen så de kunde koppla in magisk utrustning i bilens dator för att hitta felet.

-Nämen serrö det behövs inte, sa maken, en sådan har jag.

VEM har snott min man och bytt ut honom mot någon som köper bulkpack med verktyg och billagargrejor till förbannelse? Han är INTE intresserad av bilar för hilvidde.

Jag kom hem, han kopplade in magisk grej och fick upp 5544345 felkoder som alla var relaterade till bränslet. Han tog bort felkoderna och startade om den och då FUNGERADE bilfan. Förlåt Pärlan. Man kan säga att jag hade kört omkring med bilen i felsäkert läge efter att den fick tuppjuck. Är det då för mycket begärt att den skall tala om för mig att jag gör det? Den talar ju om allt annat för mig?

Men jag kan viska lite tyst till er och ni som har fort- och felmän kommer relatera. Jag litar inte helt på den lagningen. Min plan är att smygåka till Volvo och be dem kolla. Frågan är ju bara vad jag skall be dem kolla?

-Jo bilen var kass i ett par dagar och maken har en sådan där felsökargrej som ni har och han rebootade och nu funkar den, men jag tror inte på det?

Det är ärligt, funkar ärligt?

Så, nu är jag hemma och inga magiska dansmöss hade städat under min bortavaro. Så himla tråkigt.

Efter en dag hemma, dvs igår frågade jag hur vi skulle göra med renoveringen eftersom jag är en smula trött på att bo i Fraggelberget. Det skulle visa sig att vi hade två helt olika problemlösningar. Om man skall tro maken skall vi fråga målaren vad vi skall ha för tapeter och det var sådant jag ville prata om. Jag vill ju fortfarande ha brunt och turkos. Han verkade tro att målaryrket är en slags diktatur.

Bortskämd jävel.

Jag hann alltså vara hemma i nästan en hel dag innan helvetet brakade löst. Det var nästan så jag längtade till Korsvägen en fredag eftermiddag.

Vad har ni gjort?

Förresten, det är ingen som har riktigt pålitliga diamantkänningar i Dubai och kanske skall åka dit? Det är hög tid för maken att kompensera med bra julklapp som motvikt till våg i julklapp och motionscykel i födelsedagspresent. Även om jag veeeeeerkligen skulle behöva det nu.

Jag (maken menade jag, han är så klart briefad om kommande storpresent) har läst ihjäl sig och det verkar som rätt personer i Dubai, då kan man tjäna en hacka. Fel person, då kan man lika gärna stanna på motorvägen en snöslaskig dag och göra business med vägpiraterna. Hjälp?

Säsongsavslutning!?

Gråt, gråt och yl.

Kan vi hoppas på en väldigt grälande och arg Gunilla. Det blir ju så tomt när argbiggan med kompisar försvinner ur rutan.

Nuuuuuu kör vi!

Jag har lite dåligt korttidsminne. Sa jag att jag har lite problem med korttidsminnet också?

Som om inte det vore nog är jag helt jävla dum i huvudet.

Numera skriver jag i princip alla inlägg på telefonen, det gjorde jag inte före iPhone 7 eftersom den har en fantastisk kamera och det gör att jag slipper mecka fram och tillbaka med foton. Jag kan dessutom ha glömt tala om det där med ny iPhone. Ursäkta. Men då passar jag även på att lovprisa den och be om ursäkt en gång till fast den här gången till min lilla kamera som alltid är med och används. Det blir den inte längre för jag är en hemsk människa.

Alldeles nyss hade jag skrivit klart det här inlägget och gjort mig REDO. Då skulle graden av dumhet visa sig. Telefonen i ena handen, pennan i andra och så började jag dumglo på Historieätarna.

När jag var klar med Lotta och Erik visade det sig att knappen som pennan hade vilat på medan jag DUMGLODDE var bakåtdelete. Av alla platser på bara telefonen där man kan vila penna är ju bakåtdelete helt osannolik. Av alla andra platser jag kunde lagt pennan, som exempelvis bredvid mig i soffan … näe, det är så obeskrivligt dumt. Döm om min förvåning när det enda som var kvar var inläggsnamnet. Resten av sidan var tom. Omsorgsfullt raderad, bokstav för bokstav, medan jag tittade på tv.

Givetvis hade den sparat ett utkast. Som var tom det med.

Nu pratar vi inte mer om det.

Det jag berättade i förra inlägget handlade om mitt minne och inte det som står här ovanför. Jag måste ha råkat få en släng av minnesbrist med tanke på att jag braskade om podd/vlogg-inspelning med maken när jag samtidigt skriver om teater med mamma och hennes väninna. Och att vi skulle måla oss med 70 ögonskuggor.

Dum, dummare, hjärndöd tidsoptimist.

I vilket fall som helst var vi på Döden igår. Med Anna Maheimer och Peter Apelgren.


Väldigt bra platser hade vi med och jag skrattade hela tiden. Jag skulle vilja bo hemma hos dem en vecka. För att höra dem i verkligheten och för att de startade mina partyfredagar på jobbet under hela 90-talet med Rally.

Men hur jag kunde tro att jag skulle göra alla dessa saker samtidigt? För jag är givetvis kvar hos mamma. Med Liten. Det där med sminkningen gick väl inte så bra heller. Mamma fick måla sig själv och jag hann med två ögonskuggor, vilket resulterade i att jag fick strunta i maskara och eyeliner.

Hopplösheten är ett faktum.

Bara för det skall jag testa ljudet och spela in något med mamma. Som vi skulle kunna döpa till “På sängkanten med mor, dotter och en luddig hund”.

Om vi någonsin spelar upp det kommer det troligen innehålla saker som hur förträfflig jag är som dotter till skillnad från min oförträfflighet som kommer diskuteras med maken.

Så. Nu har vi gått och lagt oss. För självklart sover vi i samma säng när jag och en eller båda luddskallarna är här. 

Därav arbetsnamnet.

Under tiden har maken rakat näbben på den stora lurvskallen hemma på torpet och han blev orimligt söt enligt skickade bilder.


Ögonen! Alltså!