Hundarna åt upp min läxa 

Det vill säga dragningen av glasögonen och det skäms jag … errr … de över. Jättemycket skäms de, eftersom de vet att det hade varit trevligt med dylika glasögon när solen lyser. Men det berodde mer på att vädret gjorde ett hoppsaskutt från november till juli över natten i helgen och vi fick först 17° och dagen efter 20°. Jag hade till och med min jätteglada orange klänning med rosa flamingos på Valborg, så livat och glatt (och varmt) var det ute.


FAST det fiffigaste med den typen av glas är ju att de är lika behagliga, om inte mer så, när det är mulet ute. Innan jag faktiskt bestämde mig för just de här två paren läste jag ju allt som fanns att läsa om färgade glas och vad de olika färgerna gör. 

Ett litet hum hade jag ju innan, har man åkt skidor vet man ju vilken färg som är praktisk i vilket väder. Gula skidglasögon när det är mulet ute är ju en livräddare och enda chansen att se bulor i backen. De är kontrasthöjande. Vad jag däremot inte visste var att de var bra att spela golf i om vädret är sisådär. Jag köpte varsitt par till ömma modern och styvfadern, nu efter ett par veckors användande på golfbanan kan de bekräfta att det stämmer. Styvfar ser sina bollar som aldrig förr och de har varit sjukt bra på banan. Nytt tips till er som råkar spela golf. Snygga var de också och extra trevligt att det ser ut som solljus trots trist och mulet. Det sägs att styvfadern undviker att ta av sig dem och jag tänker att gula glasögon hela oktober och november borde dämpa hösttristess även om de inte botar säsongsbunden depression.

Men nu är det vardag igen och dags för hundarna att utföra sina sysslor. 

DÅ kom jag på at jag har glömt berätta något annat viktigt och fint. Jag har ju ett par ringar som Amanda – Namnsmycken har gjort. Två som jag aldrig tar av mig.


De som sitter ovanför knogen. Med hundnamnen inhamrade.

Och så min parabolring (som somliga kallar den).


Den har jag inte jämt, men ganska ofta, eftersom den har ett av mina bästa ordspråk skrivet i den.

Jag har gått och värkt på en till ring, men framför allt ett halsband ganska länge. Det hänger ett runt halsen på mig med alla djurnamn som hängt med i en evighet och det tycker jag är asjobbigt att ta av mig. Ibland måste jag, när jag vill ha på mig annat halsband, men det känns konstigt att inte ha alla djuren med mig.

Till slut satte jag mig ner och tänkte till och skissen blev så här.


Lite multi-purpose är tanken. Alla namn sitter fast med karbinhake så om jag behöver byta halsband är det bara att haka av och låta dem följa med i armband istället. Lädersnodd med glidknop för att kunna ha både som choker eller längre, beroende på vad som passar för dagen. Eftersom det här kommer bli mitt nya varje dag-halsband.

I helgen såg jag det på instagram.


Så jävla snyggt och perfekt enligt skiss. Det kan inte bli mycket bättre.

I mitt nästa liv skall jag bli trendsättare.

Det är för sent nu va?

Huvudet under armen

Ser bokstavligt talat ut så här.


Varje morgon. Först lilla skeden under täcket tills det blir för varmt. Då blir det den här ställningen med kliande på kalkonlåren. Efter det här brukar det få ett abrupt slut, för när man ligger så här rinner snoret bakåt i näsan och det kittlas tydligen för det kommer alltid en nysning. Stor, som brukar ligga lite längre ner i sängen och sover, vaknar av nysningen och blir tvärförbannad pga störd skönhetssömn och flyger upp. Morrningarna eskalerar i ljud och ett mindre slagsmål påbörjas, vilket betyder att fridfullheten är över för sängliggarna och alla ger upp tanken på något slags fortsatt lugn. Då går alla upp och gör lite olika saker, någon äter frukost, en annan går och kissar, en tredje sätter på tv:n.

Vi mös tills du nös, som vi brukar säga i den här sängen.

Den fjärde sover på piedestalen och suckar djupt när tolv fötter dundrar ner för trappan för att gå åt olika håll.

Just idag har den femte snackat lite med byrackorna, det blåser alldeles för mycket ute för att kunna genomföra deras första plan. 

Men vi återkommer såklart. Vi återkommer alltid.

Er Moster Victoria virkelige voksen mamma?

Berättade ömma fadern att prinsessyskonbarnet hade frågat sin mamma och medan han berättade det skrattade han så mycket att han åstadkom ljud. De som känner honom vet att han skrattar ljudlöst och det gör även jag om det inte är så roligt att jag skrikskrattar. 

Men han visste inte vad syrran hade svarat och DET skulle jag väldigt gärna vilja veta. 

Vi satt här igår och pratade om barn i synnerhet och barn i allmänhet och då kom han på att han hade glömt berätta det. Man undrar onekligen vari tveksamheten ligger och hur funderingen uppkommer? Eller så väljer man att vara inbilsk. Att man inte ser en dag äldre ut än förstakladdare (lågstadiet givetvis, inte gymnasiet).

Och då fick jag ett fredagsryck, som inkluderar genuint tips till er. Mina tips brukar inte vara särskilt ogenuina. Den Stora Vårstädningen fick kickstarta helgen helt enkelt. Av mig själv alltså, huset ser lika trist ut som vanligt. Och då slog det mig att jag inte har berättat om den här produkten alls, jag som brukar komma ihåg att berätta om saker som råkar vara fantastiska.

Plain Vanilla säljer ett märke som heter GlamGlow och när de började med det för ett tag sedan fick jag några sådana där små prover. Men jag var skeptisk, man blir just skeptisk mot det mesta när man har Rosacea och så torr hud att pannan flagar och trillar ner i småbitar på mina kläder. De flesta krämer ger mig rosaceautbrott, de som inte gör det hjälper istället inte ett skit.
Åh! Nu kan jag berätta om en sak till, något som jag tror att jag sagt tidigare, men det här är banne mig skitviktigt.

I alla fall, till slut vågade jag mig på GlamGlow.


Jag har inte järnkoll förutom på den jag använder. Den blå som heter ThirstyCleanse.

Ibland hatar jag att jag är feg och envis för OJ vad den har förändrat mitt liv. Särskilt min panna. Och det är inget konstigare än en rengöring för ansiktet. Lera som blir mousse och den doftar ljuvligt. Den använder jag dagligen och bara det är ett stort steg för mig, innan kunde jag bara tvätta med vatten och helst inte varje dag. Rosacea är ju inte farligt, bara väldigt irriterande och utbrotten kliar. Plus att det ser ut som om man har en släng av mässlingen. Det är helt enkelt inte KUL och enda botemedlet som fungerar är svinstark antibiotika. Det provade jag i åtta månader för jättelängesedan och även om jag fick babyhy fick jag även en helt uppfuckad mage och ständig svamp. Aldrig mer. Salvor har aldrig fungerat. De torkar bara ut mer.

Tills nu. Hade jag kunnat gifta mig med GlamGlow hade jag gjort det. Och jag behöver inget annat. Rengöringen återfuktar tillräckligt, men idag slog jag på stora trumman och använde ansiktsmasken också. Eventuellt ser jag inte ut att vara en dag äldre än nio år. Hej Hybris.

Det finns fyra sorter. Jag har ingen koll på de andra tre, bortsett från att jag vet att det finns en för ungdomar med acne. Den har jag sett up close att den funkar den med.

Är ni torrisar med överdrivet känslig hy, testa den blå. Är ni något annat, gå in och kika vad de andra gör. Här sitter jag med inpackning i håret, väntar på Let’s Dance och är fånigt exalterad över den här. Jag är inte knastrigt torr längre, men inte heller full av kliande prickar. 

Det andra tipset då. Fatta hur mycket pengar jag lagt på olika krämer som jag blivit LOVAD skall göra underverk. Köper ni en kräm eller något annat (även smink) från stort och välkänt märke, släng inte kvittot. Nu pratar vi Lancôme, Clarins, Elisabeth Arden osv. För oavsett om det är öppnat och använt har man rätt att lämna tillbaka det på inköpsstället och de i sin tur får skicka tillbaka till sminkfirman. Jag hade alltså kunnat lämna tillbaka allt jag har lagt orimliga summor på pga fortsatt prickighet. Eller mer prickighet i en del fall. Min typ svägerska som är marknadschef på l’Oreals huvudkontor i New York bekräftar det. De vill veta vad som kan vara fel för att labba om det.

OCH NU HAR JAG INTE EN ENDA PRICK.


Inte heller krokodilhud i pannan eller ens red spots som jag får av allt annat i tvål- eller krämform. Och jag behöver inte ens någon annan extra kräm! Herregud, hade ni sett ett kort direkt efter dusch för ett halvår sedan hade ni lagt in mig i karantän på någon slags infektionsklinik. 

Nu har jag mitt magiska puder som täcker allt utan att se kakigt ut och som jag tål. Som döljer alla prickar som jag inte har längre. Och rengöring plus mask som återfuktar och … ja återfuktar. Men jag behöver en primer. Det har jag ingen som a) är BRA och b) som jag tål.

Läste en drös bra tips när jag letade efter Rosacea och Glam Glow (jag hittade inget om Rosacea och krokodilpannor snabbt och lätt, det verkar som om hudterapeuter fnyser lite fånigt åt det i kombination med just Rosacea, men privatpersoner ger mer eller mindre stående ovationer – då tror jag på privatpersonerna) men jag hittade det här för masken:

ANVÄNDNING: Använd 2-3 gånger i veckan eller vid behov. 

ANVÄNDING/DAG: Låt sitta kvar i 10-20 minuter för att huden på bästa sätt ska absorbera produkten. Torka av med servett och massera in resten av produkten eller skölj med vatten. 

ANVÄNDNING/NATT: Applicera och låt huden få en maximal behandling. Vakna med extremt återfuktad och smidig hud. 

ANVÄNDNING /FLYGPLAN: Använd under flygtiden för att skydda huden mot den torra flygplansluften.

Klarar den äcklig flygplansluft klarar den allt.

Kolla vilken som är er typ HÄR.

Och vad vore väl ett blogginlägg utan att prata lite om mina sjukt snygga nyaste glasögon?


Nu sitter vi här och är inpackade och avmaskade  och GNISTRAR i väntan på den där våren som ryktas komma i helgen. PAH. Det tror jag när jag ser det.

Men om den kommer skall jag sätta mig på uteservering vid havet och äta halloumiburgare. Kanske till och med åka lite båt.

Utan mössa – iklädd vårkläder. Alla mina fina vårkläder som längtar efter mig i garderoben.

Jag tror till och med att jag skall slå på stort och sminka mig.

Fy fan vilka snygga glasögon jag har. Hej Hybris igen.

Sedan skall hundarna få köpa leverpastej för veckopengen och ha sin dragning.

Ännu mer glasögon (och slut på tävling)

Mina glasögon har kommit, mina glasögon har kommit, mina GLASÖGON har kommit. Men det är maken som vittjar brevlådan så jag har dem inte i min hand än. Tre dagar för vanlig A-post alltså. Det är imponerande. Fy fan för PostMord alltså. Och inte har vi något val att byta till heller. Om de åtminstone hade tagit ansvar för sin sopiga tjänst, men nä nä inte DÅ. 

I alla fall, ni skall få se på Annicas senaste. Och ni skall få se Annica också. Visst, hon är också skitsnygg och allt det där, väldigt trevlig med, men KOLLA glasögonen! 


Jävla människa att flytta härifrån och till Hallsberg? 😉

De där bågarna är farligt snygga. Extra farliga för min plånbok. Vad är det med mig, vår och glasögon? Jag kan inte sluta titta på dem.

Och så tävlingen då, nu släpper jag på kommentarerna. Jag trodde faktiskt att det skulle vara omöjligt att svara fel, men ett par av er gjorde faktiskt det. Vådan av att läsa frågan för fort kanske?

Frågan var ju vad det stod på den andra bloggrelaterade tröjan och svaret var såklart “Pointless Blog”. 

Nu skall hundarna klura på hur de skall dra vinnaren av blårosa glajjor. 

Det ryktas att de vill göra något leverpastejsrelaterat. Det låter kladdigt.

Så himla korkad

När jag skulle fixa så kommentarerna skulle sluta godkännas automatiskt råkade jag även ta bort möjligheten att kommentera alla framtida inlägg.

Visst, jag tyckte det blev ovanligt tyst, men även att ni kanske också frös så mycket att ni var helt stela och inte kunde. Eller kanske att ni hade bättre saker för er. Men nä, när Humlan talade om för mig igår kväll att det inte gick att kommentera de nya inläggen, då först fattade jag. Problemet var bara att jag då låg i sängen under två duntäcken och inte kunde fixa det på telefonen. Fast jag trodde att jag kunde fixa det på telefonen och att jag hade gjort det. Det hade jag inte.

Nu har jag däremot fixat det.

Nu kan ni kommentera hur söt Bosse är och hur jävligt det är med valptänder och sådant.

Under tiden surar jag vidare i rosa eftersom maken inte vittjat brevlådan än och jag är SKITNERVÖS.


Finns ingen som kan se så bister ut på kort som jag. Det är mitt varumärke. Som om jag har något.

Det finns alltså en Mister Bean och så är jag Bister Min.

Ett par timmar kvar att tävla. 

Kör hårt!