Category: Klimakteriekossan

Samma dag som det var dags för mannen att flyga från Los Angeles till Oslo tog jag lurvskallarna under armen och åkte hem för att vänta i ett par timmar. Eller mer om de blev sena, men allt gick som smort och de var till och med hemma en halvtimma tidigare. Många pussar blev det och en väldigt snabb kram med ressällskapet som trånande skulle vidare hem till familjen i typ Borås.

Jag trodde jag skulle få det jag beställt av maken, men trodde inte på present. Men det fick jag, det finaste han någonsin kommit på. Och chocken/glädjen över ATT han kommit på det själv?

En fyrkantig 3D-lasrad lampa från Vegas, med bröllopsdatum.

Då dog jag lite inombords medan tårarna rann.

Vad han inte visste var att jag hade pysslat lite under hans resa. Eftersom det enda som gjorde mig just lite dyster var just Vegas. De bodde tom på samma hotell som vi, de flög helikopter som vi och gjorde allt som vi gjorde när vi gifte oss. Förutom att gifta sig, tack och lov. Men de åkte förbi kapellet.

Ni ser pysslet lite i bakgrunden. Den här satte jag upp när de var i Vegas.

Vår Elvissång. Ifall någon undrar och nu vill kräkas lite i munnen pga rosa fluff.

Även den här hade han hittat utan att jag beställt.

Sedan var det beställningar. En resväska full med olika förkylningsmedikamenter och Voluspaljus.

Tryggheten i att ha så det räcker ett tag. Hej möjlig överdrift.

Sedan hände inte så mycket mer den dagen. Nio timmar jetlag och typ elva timmar på flyg tog ut sin rätt och han havererade.

Men vad sa han om låset då?

“Äsch, vad löjligt.” Och en djup suck på det innan han bad mig om koden.

Det var åtminstone innan jag hade talat om att jag hade tagit bort hans skitlås i stan och bytt där med.

Jag valde att säga det inomhus.

Då körde vi till mormor. Sista veckan före husbondens hemkomst. Vi har aldrig varit ifrån varandra så länge och pratat med varandra så lite och det kändes som världens längsta veckor för mig.

Sedan Stor var liten, han blir åtta i år (herregud) har han alltid hämtat tidningen åt styvmorfar. För första gången på åtta år filmade jag det och för första gången blev det lite virrigt. Morfar hade ju hunnit gå upp först och fick snällt gå och lägga sig igen.

Här levereras inga tidningar i kök eller soffa, sa Stor.

(Tydligen går det inte att bädda in videor från telefon längre?)

Jag måste prova och bara skriva länken för att testa. Så ni inte tror att jag blivit tokig alltså.

Jaha, WP har blivit smart under frånvaro. Spännande. Då kan ni strunta i länken. Som jag tog bort. Ursäkta förvirringen medan jag pratar med mig själv 😉

Det var i alla fall en vecka av längtan.

Och till slut kom han. (Cliffhanger i ett par timmar 🙂

(Ja, min mamma och jag låter likadana. Det är bara dialekten som skiljer. Går det ens att höra vem som säger vad?)

Vi pratade ju lampor lite grand och de inköpen stod maken för. Tre lampor behövde vi och tre lampor inköptes, för totalt ungefär lika mycket pengar som en halv lampa i en lampaffär.

Sovrummet

För övrigt väldigt rogivande att stirra på den vid uppvak. Jag brukar följa snurren och andas i cirkelåtta istället för fyrkant.

Vardagsrummet

Och hallen

Hade visst ingen innebild och jag ligger och är lat i husbilen.

Jag är obviously inte sponsrad. Särskilt inte eftersom det var maken som köpte.

Men alltså, kolla Lamp24. De har orimligt många lampor, varsågod för tidsfördrivet också. Priset är dessutom oslagbart.

Som bonus är det rätt storlek och de ser inte ut som lekstugelampor.

Till slut fick jag även mina vårbrillor. Det är ju brillor och vårigt nagellack som kickar igång våren. Och det visade sig ju bli igångkickat med besked.

Tjena mittbena vad bra man ser i mörker med gula glas. Om man bortser från att jag ser ut som hybrid av Harry Potter, John Lennon och Mördar-Mickey i Natural Born Killers. Jag bortser som vanligt från allt som dissar mina glasögon.

Just det, vi köpte även en skänk för att passa perfekt mellan turkosa liggstolarna. Trots att vi hade läst måtten förstod vi oss tydligen inte på dem.

Eftersom den visade sig vara storlek dockhus. Vi köpte även två nattduksbord från samma ställe och de såg ut som sockerbitar bredvid nya fina sängen. Det var så långt ner till bordet att vi lika gärna kunde lägga grejorna på golvet.

Sedan var det dags för maken att dra till USA i tre veckor med bästa bästisen.

Mitt i det värsta skovet jag någonsin haft. Skiten brukar ju hålla sig upptill, men jag hade konstant kramp i vänster vad i fyra dagar (och nätter) före hans avresa. Jag smög till doktorn för att utesluta propp och sa noll och intet till maken (det var ingen propp, men vad det var vet ingen alls och det höll på i nästan två veckor). Pga så himla ädel såklart, så han inte skulle oroa sig. Hah! Inte så ädel, jag brukar inte säga så mycket för han förstår inte, det går inte att förstå.

Lite drygt en vecka var jag och hundarna ensamma för jag fick ett par idéer som maken motsatt sig å det grövsta.

Han installerade något jävla skitlås i lägenheten (Glue) som jag inte litade på längre än jag kan spotta. Syssling låssmed to the rescue och vips fick vi ett sådant här…

…både i torp och lägenhet. Inte ett ljud sa jag om det heller, mest för att jag ville se blodstörtningen han skulle få vid hemkomst. Extra säkerhetsåtgärd var ju även att han inte skulle ha en aning om koden, så enbart insläpp om väldigt snäll.

Sedan vaknade den dansande råttan med tusen taggtrådar i halsen, feber och skrålhosta.

Åh som jag avundas de som sover vid feber. Det gör inte jag. Alls. Jag var vaken en vecka och hostade lungorna ur mig.

Det var ungefär då vädret kom. Och mamma, för att ta hand om mig. 30 grader och hon satt fast i skogen i ett torp. Men hon är bästa mamman som gjorde det. Ingen annan vågade sig hit.

// Den Kontaminerade

Livet består av en hel drös tid, korta ögonblick av lycka, längre sjok av sorg och däremellan massor av småsaker. Det är i alla fall min teori. Samt att man numera alltid fotar lyckligheten och lägger på instagram, så att alla tror att alla andra har det så jämt.

Nu till exempel, känner jag mig alldeles lagom glad och lite nyvaken i husbilen som vi har provsovit utanför huset pga ny luftkonditionering. Men jag hade varit snäppet gladare om jag hade hittat mina glasögon, för jag ser ju knappt telefonen. Än mindre bokstäverna.

Men livet har inte riktigt varit en rad småsaker sedan sist. Vi har ju renoverat, maken har fyllt 50 och kört route 66 i tre veckor med sin bästis. Och jag hade influensa, vilket SÅKLART är i paritet med att fylla 50?

Här får ni tänka er en paus där jag gav upp utan glasögon, skuttade naken över gården och tackade Gud för att vi bor på landet och ingen såg flodhästen som tror hon är en slända. Det tog säkert tio minuter att hitta läsglajjor trots antal (tips; på vårt Dollarstore får man tre par för 20 kronor), katten fick mumsmat och för säkerhets skull ryckte jag åt mig en snusdosa innan jag…typ…skuttade tillbaka.

Vi börjar kronologiskt va? Den där renoveringen som är lite som Jesus. Alla har hört om den, men ingen har sett den.

Minns ni ens hur det såg ut förut? Den där julen jag filmade en rundvandring? Sedan såg ALLA foton från kvällen ut att vara tagna i en östtysk lägenhet före murens fall, så fruktansvärt Norénskt.

Vi kör en re-cap för jag hittade filmen. Oj, så less jag var när jag spelade in den för flera jular sedan.

Sedan måste jag ju bara berätta hur det faktiskt gick till under renoveringen. Lite snabbt sådär som jag är så himla bra på att berätta. Not. Men jag skall försöka.

En alldeles vanlig dag i februari sa maken till mig “nu får du och hundarna åka till stan, för målaren kommer imorgon”. WHAT? Jag hade ingen aning och inget var fixat. Det låter möjligen drömskt för vissa, men det var en jäkla mardröm. Jag måste ha tid att tänka och förbereda mig mentalt om inte annat. Dessutom vet jag ju att jag är gift med Fort och Lite Fel.

Tack och lov ryckte mamma in, hon och maken kan jobba ihop utan att slå ihjäl varandra. Det kan inte jag och maken. Hon och min make alltså, sin egen slår hon ihjäl.

Fast forward till april och jag hade inte varit på torpet på två månader. Dels pga dödsfall och dels pga ett ordentligt jäkla skov. Jag satt i lägenheten och valde färger och tapeter på distans, något jag är usel på i vanliga fall blev än mer skrämmande.

Jag kom inte tillbaka förrän vi flyttade tillbaka och då kändes det som att vara med i Bygglov. Eller mer Arga Snickaren.

ALLT var klart. Varenda låda var uppackad, kläderna hängde på galgar, det både var och doftade nystädat. Enbart tack vare mamma som gjorde allt sådant pill, samtidigt som hon domderade maken. Till och med sängen var renbäddad! Hej gråtfest.

Och så här ser det ut nu.

Jag inser att vinkeln på fotot är vrickat, särskilt ihop med skuggan. Men det här är det östtyska rummet där matsalsbordet stod.

Nöjd man i hörn. INGA skithyllor kvar. De är borta. Jag är även kär i alla tapeter jag valde på distans.

Men det bästa kommer nu.

Och det varde ljus med ett rosa trappräcke. Jag bad målaren plocka den mörkaste rosa färgen ur tapeten och maken trodde jag var galen, men han sa inte emot mig på en enda punkt. Två månader senare tycker han att trappräcket är svincoolt.

Jag måste ju bara visa hallen där nere som har samma tapet där vi har satt upp det perfekta konstverket.

Och den tavlan fick jag långt före renoveringen. Hur bra?

Det hemska bruna taket är borta och det meningslösa mellanrummet tog jag tydligen inga kort på. Rummet där det bara var fula garderober och en miljon flyttkartonger. Garderoberna är bortrivna och ersatta med en skjutdörrsgarderob, men just där och då var det bara tomt. Nu är det kontor med ett rart litet skrivbord under fönstret.

Och entrén till sovrummet. Med mina platsbyggda garderober. Som inte var så lätt som det ser ut, pappa och make blev tvungna att flytta dörröppningen för att få rätt mått. Väggen var för smal.

Nya sängen! Bortse bara från överkastet. Det ligger enbart där för att hundarna inte skall skita ner lakanen.

Jag älskar ALLT.

Nu väntar jag på gardiner. Som jag bara beställt till tre av fem fönster än så länge. Gardinerna kommer bli magiska, för jag har en bit kvar till den där hemmamysiga känslan som Johanna och Céline har. Känslan jag är ute efter, som är omöjlig att förklara. Som givetvis även beror på att just de bor där de bor, men jag borde komma långt utan att tvinga dem att flytta hit.

Köket är orört. Det är för rart för att göra mycket med. Målarfärg i taket har det fått, men inte mycket mer.

En nackdel med renoveringen insåg jag dock snabbt. Smuts syns snabbt i vårljus och trappan måste jag sopa minst en gång per dag. Alternativet är att hundarna aldrig mer får springa ute.

Hm. Det tål att tänkas på.