På benen och hjulburen

Sveriges minst pigga människa tog sig ombord …

  
… dagen efter alla översvämningar i Hallsberg. Det här kan ju bli hur spännande som helst.

Extra spännande att promenaden från bilen till tåget gjorde mig helt utmattad. Om man inte har gjort något annat än ligga i en vecka verkar det som att man tappar mer än kilon, man tappar den yttepyttelilla kondis man även hade.

Jag kommer vara ett vrak efter fullbordad tågåkning.

Men jag vet ju att Johanna gör sig fantastiskt bra som Florence Nightingale.

Jamen jag lever

Och har tappat totalt sju kilo på en vecka. Snacka om dietstart. Vad det här nu än var, influensa eller annan mystisk virusinfektion, var det för jävligt. Kan inte påstå att jag är PEPP ännu, men det kommer väl. Jag är åtminstone såpass frisk att jag är trött på att ligga ner.

Men nu har jag två funderingar, det är alltså bara jag som inte sover när jag har feber? Jag trodde att det var helt normalt att inte sova. Jag kan inte sova, det är helt omöjligt, jag ligger bara och vrider mig och tycker att livet är pest.

Den andra funderingen, efter att ha kollat på alla avsnitt av White Collar utom de sex sista, HUR KAN MATT BOMER VARA GAY?

Jag googlade honom efter att jag hade kollat klart och nu vill jag gråta. Karln är ju så snygg att man avlider lite och så är han lyckligt gift och pappa till tre barn, bara det är ju illa nog, men dessutom spelar han för det andra laget.

Jag skall bli bög. Om det så är det sista jag gör.

Vad gjorde man som sjukling innan Netflix?

För glass smakar fortfarande som kofta och jag har inte sovit sedan natten till söndag. Att nätter var långa visste jag, men inte att de var så här himlans långa.

Vi kan väl säga så här, jag började kolla på White Collar, den hade jag inte sett innan och den innehåller rart snygg pojk.

  
Jag har snart betat av fyra av fem säsonger. 

VEM är det som bestämmer att man inte skall kunna sova när man har feber? Jag var inte med och röstade på den grundlagen alls.

Skall jag nödgas att se något positivt i det här är det att feberdieten är klart underskattad och att första dietveckan startade med fanfarer och trumpeter. Minus fem kilo. Som jag antagligen svettats bort. Men svettningar är positivt med, det betyder väl att febern kryper neråt?

Så. Om man bortser ifrån att det suger att ha en ståltrådsklädd tennisboll i svalget, med tillhörande ont överjävlaallt känner jag mig åtminstone lite smal.

Och så är det positivt att det drabbade mig den här veckan. Nästa vecka skall jag till Johanna och mysa. Samt fixa Simon. Simon mådde också rätt bra innan hans matte åkte på den här skiten, men efter att ha legat i fem dygn har Simon fått lite dreadlocks pga svårigheter att ligga still med feber. Så många dreadlocks att det nästan är oroande. Han känns mindre som ett marsvin och mer som tovad ullmössa nu.

Bara vi tar oss igenom helgen, så skall den här urlakade käringen till huvudstaden och jag har många spännande saker på schemat. Simon skall få helt ny färg och vi skall hänga med sympatiska människor jag inte hängt med på länge.

Men mest längtar jag efter Johanna och Celiné.

Och att sluta vara sjuk.

Det hade varit trevligt.

Alvedon blir det för ofta

Glass smakar som kofta.

Jag hatar Mollipecten, vill inte ha Resorben. För inget går att svälja ner.

Ifall ni undrar var det ett försök till skönsång. Gnällig skönsång. Nu har jag legat på diverse ställen i lägenheten i två dygn och sovit inget alls.

Däremot har jag fått reda på vem som gett mig sjukan. Min kusin som jag träffade i söndags blev tydligen dålig natten till måndag.

Men jösses som jag bantar. Älsklingsglassen smakar surt. Faktum är att allt smakar skitäckligt.

Japp. Jag gnäller. Jag har aldrig så här skitmycket feber och ont överallt.

Kan vi vara överens om att det magiskt har gått över till imorgon?

// Hon som lever på te med honung

Ursäkta, men jag blev skitsjuk igår

Sådär akut gick jag från helt frisk till feber, svinont i halsen och en nacke som gör så ont att jag är lite sugen på giljotin.

Igår kväll kom det, inatt var det feberdrömmar som om jag hade blandat LSD i kvargen.

Jag brukar inte vara fånig, jag brukar vara smärttålig, men det här är inte ens i närheten av roligt.

Och jag är inte förkyld, bara rosor på kind och glansig i blick med stelopererad nacke.

Kan man skylla på att kroppen har fått någon slags dietchock, eller är det läge att åka till doktorn?

Så här risig har jag inte känt mig sen jag hade mässlingen som åttaåring. Minus just mässlingen då.

Det kan inte vara en slump att det kommer i samband med byte från glass till kvarg?

Eller?

// Mors Lilla Olle