Month: May 2019

Efter en lång dag ligger jag i bingen hos mamma och som vanligt första natten kommer det vara galet virrigt.

Mamma och jag delar ju dubbelsäng hemma hos henne, jag ligger som vanligt på vänster sida i sängen och även här har jag ett fönster precis bredvid mig och Liten vid fötterna. De gånger jag vaknar vet jag aldrig om jag är a) hemma eller hos mamma och b) är det maken eller mamman som ligger bredvid mig.

Minns ni när vi fortfarande veckopendlade till Strömstad och jag aldrig visste om jag var på båten, i lägenheten eller i Göteborg? Den känslan återskapar jag varje gång jag är hos mamma och varje gång mamma är hos mig.

Som bonus trodde jag redan att jag var hos mamma natten till idag, för jag kände inte igen gardinerna. Döm om min förvåning när jag vaknade och kände mig så himla dragen vid näsan. I min värld hade jag ju redan kört till Göteborg via kyrkogården i Trollhättan. Rätt sugigt att behöva göra det en gång till då?

Som extrasuperbonus vaknade maken och jag i svinottan imorse och satte på radion för att ligga och morna oss till. Naturligtvis somnade jag om, men sov ytligt och på radion var det partiledardebatt. Jag drömde att jag var på knytkalas med Annie Lööf och alla hennes partiledarpolare och det kan ha varit den mest vissna fest jag någonsin varit på. Alla samtal på festen följde ju radion till punkt och pricka. Det är förvånansvärt trist att försöka festa med människor som bara drar monologer i flera minuter om EU-politik, men nu vet jag det. Annie var dessutom den som pratade mest och längst och jag försökte hela tiden hitta ett tomt rum där jag kunde chilla med hundarna, men vart jag än gick stod det politiker som pratade monolog.

Först bli blåst och få en dubbelkörning Strömstad – Trollhättan – Göteborg och sedan fest med politik.

Vi får se vad som händer inatt.

Men jag ville bara checka in en snabbis för att säga att jag inte har gått upp i rök igen, det har bara varit en väldigt lång dag och vi landade sent i Göteborg.

Vi fortsätter där vi slutade imorgon istället.

Oavsett var jag tror att jag vaknar.

Jo, jag skulle ju berätta om min och syrrans fantastiska present från pappa, men jag skjuter på det en dag, för idag fick jag nästan en ännu finare present. Eller kanske inte finare, men den var superduperfin och den räddade min mentala hälsa.

Pappa brukar ju komma förbi torpet minst en gång i veckan. Han är ju kass på att vara en sådan där pensionär som chillar på soffan med en bok och på torpet är det ju väldigt roligt att vara. Pappa gillar verktyg och att bygga saker och på torpet finns ju fler verktyg än vad Clas Ohlson har på sitt centrallager. Han har spenderat hela sitt yrkesverksamma liv bakom ett skrivbord, som ingenjör, och som avslappning har han lagat saker som jag eller syrran gjort sönder eller så har han byggt saker. Huset de bodde i före pensionen och flytten till Strömstad var på närmare 400 kvadratmeter och det ägnade han all ledig tid åt att totalrenovera. Inte för att det behövdes, utan för att han behövde göra det för att stressa ner. Han bröt upp golvet i källarvåningen, knackade loss varenda liten betongbit, slängde ut reglar och grävde sig ner till bottenplattan, för att sedan bygga nya reglar, fylla på med ny betong och lägga nytt golv. Inte för att det behövdes heller, men för att han var klar med allt annat i huset och då hittade han på att han kände mögel. Ingen annan kände mögellukten, inte heller mannen med något flashigt mätinstrument kunde hitta något, men pappas näsa var mer tillförlitlig tyckte pappa själv. Det är fortfarande oklart om det verkligen fanns något mögel när allt väl var demolerat. Eller snarare, det råder delade meningar om det.

När det inte fanns något kvar att renovera i det huset var det dags för pension och den ledigheten började han med att rita och bygga huset i Strömstad. Enda skillnaden mellan honom och de som faktiskt fick betalt för att bygga var att han kom först på morgonen och gick sist på kvällen, för han hade ju så roligt. I ett och ett halvt år, sedan var huset klart och nu har han inget kvar att slappa med. Så han pillar med lite grejor hos syrran och han pillar lite här, men ingen av oss har tillräckligt för att sysselsätta honom på heltid. Hemma finns det inget för honom att laga och bygga heller, ett sprillans nytt hus kräver ju inte särskilt mycket underhåll och han har svårt att rättfärdiga en renovering på ett fyra år gammalt hus. Skulle han ens komma på tanken skulle styvmodern mörda honom ändå, så klokt nog håller han sig.

Idag var en sådan där dag när han drällde omkring och letade efter något att göra och då ringer han först för att kolla så vi är hemma. Särskilt så att maken är hemma för jag går ju inte ut till verktygshimlen i garageladan. Och hemma var vi ju.

Tanken slog mig inte ens att gardinuppsättningar kräver eldrivna verktyg, men gardinstängerna var det första han såg när han kom in genom dörren. Vi hade inte ens pratat om att vi hade köpt och fått gardiner, mest för att vi inte hann tror jag. Hans Byggare Bob-instinkt kom före. Sedan började han kolla i påsarna som följde med, för att se så alla delar fanns och så tyckte han att det var väldigt konstigt att hans tämligen tekniska dotter och väldigt tekniska svärson hade gardindelar stående sedan en knapp vecka tillbaka som de inte hade gjort något åt. Något SÅ roligt, där man både fick mäta, rita på både tapet och tak och dessutom använda borrmaskin.

Jag fick en vag känsla att han inte riktigt trodde mig när jag sa att vi inte kan, att vi verkligen verkligen inte fattade hur det skulle gå till. Det kan även ha skakats lite på huvudet åt oss. Mest pillade han dock i påsarna och lyfte hissgardinerna hit och dit.

Innan jag visste ordet av det hade jag och pappa varsin blyertspenna i handen medan vi stod i soffan och maken var ombedd att gå till ladan för att hämta power tools och väldigt specifik sorts skruv. Sedan sa det ritsch, ratsch, filibom bom bom och så hade vi två hissgardiner uppsatta i vardagsrummet.

Kolla ljuset i rummet när solen ligger på. Det är som att gå omkring i en fluffig enhörningsdröm! Linslusen är som vanligt universums medelpunkt. Det visade sig även räcka med gardinerna, för rummet blev varken varmt eller för ljust. För första gången sedan vi flyttade till torpet gick det att sitta i soffan klockan halvsex på kvällen och kolla på tv.

Det var bara att fortsätta till övervåningen och där skulle det ju vara två skenor till somligas stora lycka. I taket dessutom. Nu har vi en mörkläggningsgardin längst in och mina finaste turkos sammetsgardiner på den yttre skenan.

I ett år har vi haft en filt uppspikad över fönstret. Det skulle bara vara en väldigt temporär nödlösning och när man nu ser hur vackert det faktiskt är med gardiner känns det mer lovligt pinsamt. Vi bodde som husockupanter före renoveringen förra året, men en filt över fönstret i ett år när rummet blev så fint med fjärilstapeterna, vitt golv och platsbyggda garderober? Vi kunde lika gärna tryckt fast en kartongbit i fönstret och struntat i att renovera (och linslusen är med igen).

Tacksamheten är total. För imorgon skall jag åka till mormors grav och sedan skall jag åka till mamma och det gör mig lycklig att ha något så grundläggande som tre gardiner uppsatta.

Nu vet vi även med säkerhet att vi inte fånade oss med våra okunskaper, för vi hade aaaaldrig klarat det själva hur orimligt det än kan låta. Vi var chanslösa. Hade inte pappa drällt runt och kommit förbi hade vi fortfarande varit utan gardiner och inkompetenta.

Vi har tre fönster kvar som jag inte ens köpt gardiner till än, två i köket och en i hallrummet på ovanvåningen. Innan jag köper gardiner till köket skall jag bygga en hylla till det ena köksfönstret och hyllan skall få styra hur gardinerna skall se ut. Hyllan skall vara en sådan här modell som går från karm till karm (fast vit och absolut inte svart).

Och själva hyllplankan tänkte jag skoja till det med något inuti, jag tänker saker från havet såsom snäckor och liknande. Kanske någon enstaka sten, men inte så många som här:

Hyllor är jag helt säker på att jag kan bygga. Till skillnad från att sätta upp gardiner.

Jag är jätteglad över att pappa kom just idag, över att han nosade fram problemet och han är världens bästa pappa.

Givetvis är jag helt opartisk. Givetvis.

Det blev ett par glasögon trots allt, antingen tack vare eller på grund av M.

Nu kan man ha åsikter om eventuell tautologi i föregående mening, men jag tycker verkligen inte att “tack vare” och “på grund av” betyder samma sak. Det förstnämnda är positivt laddat och det sistnämnda negativt i min värld, minns jag inte helt galet var det så vi lärde oss i skolan på forntiden också? Jag avskyr verkligen det generella användandet av “på grund av” som man läser överallt numera, och det verkar inte spela någon roll om författarna är både begåvade och utbildade eller om det är en hobbyskribent. Om det till exempel står “Victoria blev skjuten tack vare att hon gick förbi ett gängkrig vid fel tidpunkt…” eller “Victoria överlevde på grund av en förbipasserande riddare på vit häst med hjärtstartare i sadelväskan…”? Nä, det funkar inte alls.

Mest ser man “på grund av” som helt verkar ha ersatt “tack vare” och det var inte ens det jag skulle skriva om. Som vanligt. Det finns ju andra som tycker att sidospår är minst lika irriterande som jag tycker att ovan nämnda skillnad är, antar jag. Jag såg en bild för ett tag sen som fick mig att nicka lite skamset instämmande.

Japp, det är jag. Driver maken och mamman till vansinne så fort jag skall berätta minsta lilla sak. Men jag kommer traska vidare i mina sidospår som är längre än Banverkets samlade sträckor.

Men nu var det viktigt att särskilja uttrycken eftersom vi inte har facit i hand, blir det en dålig sommar kan vi ju skylla på M som påminde mig om att jag faktiskt inte köpt några vårglasögon än och blir det en bra sommar kan vi tacka? I år håller jag mig till ett par, nu är de köpta och bäst av allt är väl troligen att jag äntligen kommer hålla käft om just glasögon framledes.

Bloggen är dock inte fullkomlig om jag inte visar dem. Det blev nästan de jag velade med i januari, men ett par bättre. Jag fick ju feeling av att läsa i kommentarerna att M hade köpt och fattade beslutet att bums köpa de jag bestämde mig för redan i vintras. Det finns tydligen en mening med allt, för nu fanns ytterligare ett par som hade samma färgsättning, men så mycket coolare modell.

Varje gång jag har kollat på bilden av glajjorna idag har jag lett nostalgiskt, för de ser PRECIS ut som mina första Docksides och det är gissningsvis bara jag som kommer tycka att de är svincoola. Skit samma, kolla här:

Åhhhhhh! Årets glasögon!

Nu skall bara Annica fixa nya glas till dem och det vet inte Annica om än, men snart vet hon det om hon inte har glömt bloggen helt.

Jag har även kollat alla länkar till gardinerna, och även om det är lite mer som mejkar sense så känns det fortfarande ganska hopplöst. Gardinerna står fortfarande på samma ställe och hånar mig. Det kommer inte gå, inte med mindre än att jag tar en 120-poängskurs i Gardinuppsättning Med Skena. Inte ringde jag och frågade efter hjälp heller, för jag fick besök av ett litet rart kusinbarn och en kusin.

Jag får “tyvärr” skjuta det samtalet på morgondagen.

Hur pinsamt är det att faktiskt annonsera om hjälp via något slags socialt media för att få upp dem? Det är min senaste idé, och jag tänker att man ju köper in alla möjliga tjänster, allt från städning till rörmokeri. Skulle det verkligen vara så illa att inse sin begränsning och köpa hjälp?

Det är principiellt skitsvårt att göra det för att jag är kass på att be om hjälp, men det här med gardiner verkar inte vara min melodi alls. Skall jag verkligen göra det själv då bara för att man bör vara kapabel att klara det själv, eller skall jag inse och acceptera mina begränsningar?

Jag skall sova på saken en natt till. Imorgon skall jag berätta vad jag och min syster har fått i present av ömme fadern, något vi har önskat oss väldigt länge och det är helt magiskt. En ledtråd för den hugade, det är invigning 17 maj.

Det är inte en gardinuppsättning. Tyvärr.

Sa någon ganska nyligen. *blänger österöver*

HAHAHAHA!

Nej, det är de inte. Nu drog jag parallell med IKEA igår, men idag dristar jag mig till att säga att jag hellre får supermotorstopp med båten och blir tvingad att bygga en ny båtmotor av enbart drivved och gummiband. DET hade varit enklare än att sätta upp två färdigmonterade hissgardiner och fyra omonterade längder.

Kolla först på skenorna som jag ställde i ett hörn med förhoppningen att de skulle vara skamsna. Inte då, de är försmädliga. Dessutom, skenor alltså? Vad har hänt med gamla hederliga gardinstänger?

Fyra stycken skenor som tillhör sovrumsgardinerna kan man utan större svårighet räkna ut. Inte för att jag plötsligt blivit ett gardingeni, utan för att uteslutningsmetoden funkar. Hissgardinerna har varsin skena och i sovrummet är det fyra längder som skall upp, två mörkläggningslängder och två väldigt fina fjärilsfärgade sammetsgardiner. De ligger under pigtittaren i hallen och mobbar mig.

Gardinerna är ju så fina, men så motsträviga. Allt är egentligen Johannas fel eftersom Johanna har fantastiska gardiner hemma. Hennes gardiner skapar en enastående ombonad och framför allt hemtrevlig känsla och det var precis den känslan jag var ute efter (att hon har typ fyra meter i takhöjd och enorma fönster valde jag att bortse från, för det har ju såklart inte ett litet vättetorp i skogen). Men jag valde i alla fall kvalitetssammet för att få den där tjocka och lurviga känslan, jag ville ha ett tyg som känns som en nyklippt hund när man klappar på det. Då förstår ni hur engagerad jag faktiskt har varit?

Jag vet att skenorna skall sitta i taket och närmast fönstret skall skenorna till mörkläggningsgardinen sitta. Sedan skall det vara ungefär fem centimeter till nästa skena där de turkosblå skall vara. Rimligt naturligtvis, för det hade varit udda om de fina gardinerna skulle sitta gömda bakom de andra. Äh. Enda anledningen till att jag vet att skenorna skall sitta så är för att jag har pratat med tjejen där jag beställde gardinerna cirka 34276 gånger eftersom jag är så övertygad om min egen inredningsobegåvning att jag inte ens vågade bestämma färg helt själv utan att dubbelkolla med de som har koll.

Visst känns det skumt att de skall sitta i taket? Sa hon som inte har sett särskilt många gardinstänger live, och de jag har sett är runda som man trär ringar runt. Det kanske inte är skumt alls.

Nu fokuserar vi på sovrumsgardinerna som är i fler delar än vad som är nyttigt.

Plastfnuttar, hybriden av gem och mini-galge samt två stålsaker som ser ut som det man kan anta skall sitta i taket. Det var där det sket sig med tanke på att det är fyra skenor och bara två stålprylar. Min huvudräkning säger att det borde vara åtta sådana och nu håller jag på att få en klimakteriesvängning bara av att se det på bild. Men vi kikar lite närmare för all del.

Vad faaaaaaaaaaaaan är det för plastfnuttar? Legobitar på avvägar? Jag kan även tala om att de lite större plastfnuttarna som ser ut att vara något slags gardinstopp inte kan vara det, för de går på intet vis att föra in i skenan. De mindre ser ju ut som sådana där ess man samlade en masse på 80-talet. Sådana här ni vet?

Just nu hade jag hellre pysslat med ett par kartor sådana. Åh så roligt det var. Det var ett trevligt sidospår. Finns sådana att köpa fortfarande?

De små runda som då tillhör gardinsetet förstår jag mig inte på alls. Just nu är jag inte ens säker på att jag fattar de där gem-galgarna trots att jag vet att jag har hjälpt mormor att trä dem i hennes gardiner på något sätt, för väldigt längesedan. De satt fast i hennes kornisher och så hakade man fast dem i gardinen?

Varför vet jag ens vad en kornish är?

Det här är gem-galgarna i alla fall, på lite närmare håll.

Så, nu har jag visat varje liten detalj till sovrumsgardinerna. Hissgardinerna sitter ju som sagt redan fastmonterade på själva skenan och de har en egen påse med tillhörande plastfnutt som ser ut som ett stopp som inte heller verkar funka ihop med skenan. Vilket antagligen bara betyder att det inte är något som skall vara ett stopp eller ens vara i skenan.

Jag minns inte riktigt om hissgardinerna skulle sitta i taket de med, men det tror jag inte. Det känns inte så, för de skall ju funka som en vanlig kappa när man inte behöver stänga ute solen. Nä, taket låter inte rimligt för dem.

De är JÄTTEFINA, men vad hjälper det när den ena gardinen ligger på golvet i hallen och den andra står på golvet i vardagsrummet? Och när jag skrev att jag skulle ringa imorgon så menade jag inte att jag skulle ringa och kalla hit någon som kommer och sätter upp dem. För jag beställde dem från Småland och jag misstänker att det inte går att köpa till montering. Min tanke var att jag skulle ringa så att hon kan förklara för mig över telefon. Det låter ju troligt. Inte. Men jag måste ju börja någonstans.

Trots att jag pratade med samma tjej där SÅ många gånger verkar det inte ha framgått exakt hur talanglös jag verkligen är, och jag lovar att det inte var något jag hymlade med. Jag sa det ett oräkneligt antal gånger, men jag gissar att hon kanske inte stött på den här graden av gardinhandikapp tidigare.

Det här var de viktigaste gardinerna, de jag prioriterade, man behöver mörkt i sovrummet på natten och man behöver kunna vistas i vardagsrummet. Jag har fortfarande inte köpt gardiner till köket och till hallfönstret på övervåningen, det är tre fönster till. Rullgardiner från Jysk kanske kan funka i de fönstren?

Jahaja. Vem kommer hit med sin expertis och löser det här?

Morr!

Med andra ord dags att byta från ögontjafs till något lite mer aktuellt.

Jag förtjänar verkligen inte att någon läser vad jag skriver, eftersom jag är en usel skribent. Näe, jag är en ganska bra skribent, men jag skriver ju aldrig och mina uppehåll är verkligen orimligt långa. Och både ni och jag vet varför, i alla fall en av alla anledningar, men som vanligt finns det ju fler ganska ointressanta anledningar.

Grejen är att jag inte är eller ens har varit medveten om hur osugen jag är på att skriva något alls när jag är arg. Och jag har varit arg rätt länge. På väldigt mycket. Något som känns himla konstigt eftersom jag inte är särskilt långsint, i mitt fall är det mer att stubinen brinner och sedan är det över, men på senare tid har jag samlat på mig besvikelser och människor som står mig nära sårar mig. En del medvetet, ett pyttelitet fåtal omedvetet och helt plötsligt befinner jag mig i en sits där det pyser över åt alla väderstreck. När jag var så här arg och sårad senast, då dog min förra blogg helt, och återuppstod aldrig. Det var cirka 16 år sedan.

Det händer med andra ord inte så ofta, men när det händer då händer det med buller och bång. För 16 år sedan gjorde jag inget åt det alls, mer än att jag blev tyst i den lilla del av etern som fanns då, den här gången kan jag inte göra riktigt samma sak. Dels för att jag verkligen inte vill lägga ner bloggen (och för att en nedläggning av bloggen varken gör till eller från, det råkade nog mest bara bli en biverkning förra gången) och dels för att det verkligen inte fungerar att stoppa huvudet i sanden den här gången. Vad är det man säger? Små barn, små problem, stora barn, stora problem? Fast i mitt fall är det mer “äldre människa, större problem pga att de inte får plats under mattan längre”.

Jamen det var väl ungefär det jag tänkte säga idag och det gick förvånansvärt smidigt för att vara ett inlägg som stått öppet och påbörjat i fyra veckor.

Självklart finns det trevligare saker att prata om, även om det inte har hänt överdrivet mycket sedan i januari. För, ni vet, vinter och grått och trist och allt det där. Livet är en smula enklare i Technicolor helt enkelt.

Senaste nytt behöver jag verkligen dryfta på bloggen, och med senaste nytt menar jag att gardinerna som jag beställde i mars 2018 äntligen kom i förrgår. Svårslagen leveranstid och en orimligt slö nyhet faktiskt. Ingen skugga på företaget jag handlade hos dock, det var jag som missade att bekräfta ordern och sedan kom saker emellan. I 14 månader bara.

Minns ni gardinerna? Jag är ganska säker på att vi pratade om dem, men eftersom jag nästan hade glömt dem begär jag inte att ni skall minnas. Jag beställde ju till sovrummet och till vardagsrummet, båda i härlig och riktigt tjock sammet. Till sovrummet blev det ju mörkläggning och turkosblå längder i samma färg som fjärilarna på tapeten och till vardagsrummet blev det blekrosa hissgardiner i samma färg som stjärten på tapetflamingoarna. Glatt överraskad upptäckte jag att jag även hade beställt två matchande kuddar till soffan i samma tyg, och lika glatt hämtade jag gardinerna för att ÄNTLIGEN bli nästan klar med den förbaskade renoveringen som inte varit varken krånglig eller storartad.

Hissgardinerna kom färdigmonterade på någon slags gardinstång och sovrumsgardinerna skall jag tydligen montera själv på sådana där som ser ut som om ett gem och en väldigt liten galge har fått bäbisar.

Vi konstaterade att hissgardinerna såg lättast ut och de är dessutom högst på prioriteringslistan. För sommaren 2018 var solig och varm, det var även den nyss utgångna månaden april, och när solen lyser och man inte har några gardiner alls så kan man inte vara i vardagsrummet mellan 14.00 och 20.30. Till och med hundarna undviker basturummet.

Det är ganska jobbigt att vara tvungen att undvika vardagsrummet med tanke på att vi inte bor i ett palats. Sovrummet nödlöste vi genom att hänga upp en mörk filt. Sjukt snyggt.

Jag har ändå förhållandevis många högskolepoäng och är ganska teknisk så länge jag slipper montera IKEA-möbler. Gardinerna är i en klass för sig, en alldeles alldeles egen klass. Vi har tittat ondskefullt på skenorna, vi har tittat vänligt och inställsamt på dem och vi har både tittat i och petat på sakerna i den medföljande påsen som innehåller grejor som får mig att sakna träpluggar från IKEA. Idag beslutade vi oss för att låta dem stå till på måndag när jag kan ringa gardinproffstjejerna där jag köpte dem, för ingen av oss förstår något. Det betyder att om vi försöker på allvar så kommer minst en av oss (antagligen båda två) bära ut dem och använda som fågelskrämmor. Efter att vi har knäckt skenorna på ett flertal ställen.

Då pratar vi ju ändå om de som redan är monterade på skenan. Hur i hela fridens jävla namn skall jag kunna montera gardinerna från helvetet i sovrummet?

Nu kommer jag inte kunna somna för att gardinerna hånar mig.

Men de är väldigt fina och färgen passar perfekt ihop med flamingostjärten precis som jag hoppades.

Och kuddarna var jättesköna. Man undrar hur lång tid det kommer ta innan de antar samma färg som lerig bäckbadad hundtass?

Hur mår ni och vad gör ni? Jag har saknat er såklart.

Ni har min fulla förståelse om ni har gett upp och lämnat mig. Ingen skulle antagligen klandra er mindre än jag.