Jag har inte glömt och jag har inget uppehåll på riktigt

Men det blev lite overload på riktigt dagen efter Syttene Mai. Jag bara låg, hela helgen, och inte på det där positiva sättet. Sedan fick jag magsjuka med de vidrigaste magkramper jag haft någonsin, herregud så dålig jag har varit.

Idag fyller maken år och vi hade en plan. För första gången skulle han ta Liten under armen och åka till mamma (dvs igår), medan jag för första gången skulle vara ensam hemma med Stor. Vilket är en sanning med modifikation eftersom Stor är tre år äldre än Liten och jag såklart varit ensam med honom skitmånga gånger, men ingen gång så här. För nu är ju Stor husses hund och Stor dööööööör ju varje gång husse lämnar honom (minst tre gånger per dag eftersom husse mer eller mindre bor i garaget) och Liten är min hund som bara förväntar sig att han skall med så fort jag öppnar bildörren. De sorgsna ögonen som stirrar när han faktiskt inte får åka med, de kommer följa mig i graven.

Det var alltså dags för husse att få se Litens personlighet när han inte har Stor som back-up.

Men det sket ju sig. I dubbel bemärkelse. För igår blev Liten hejdlöst dålig. Först trodde vi att det var för att han var exalterad eftersom vi hade viskat i lilla örat vad som skulle hända, men helt plötsligt gick han inte mer än två steg innan han lade sig ner igen. Upp två steg igen, och så lägga sig ner. På det viset tog han sig till slut ner i hallen och jag insåg rätt snabbt att han hade jätteont i magen. Då kom darrningarna. Det är få saker som är så läskiga och som gör så ont i hjärtat som att se sin hund skaka som vid frossa, när man inte riktigt vet varför, mer än att det gör ont i magen.

Sedan kom det, en kaskad ur munnen och en ur lilla rumpan.

Stackars Liten.

Husse tog hand om hundar, medan jag skurade och satt i telefonkö till veterinären. När jag väl kom fram var det en domedagsprofet som tog samtalet, som bara berättade om alla farliga och hemska saker som det kunde vara, samtidigt som hon talade om att jouren minsann inte hade några lediga tider och att jag borde åka till Uddevalla eller Göteborg med honom. (Jag behöver ingen domedagsprofet, eftersom jag är alldeles tillräckligt hönsig på egen hand. Otroligt opedagogiskt.)

Det gjorde jag inte, för allmäntillståndet var noll påverkat. Han var precis lika glad som vanligt. Däremot blev det inget glatt besök till mamma för husse och Liten, det blev en lugn dag med många vätskekontroller hemma istället.

Idag skulle jag och Stor åkt ner för att fira födelsedag. Det blev hemma det med, utan något att fira med. Inte ens en fryst kanelbulle gick att uppbringa.

Men jag kom på en fiffig present. Förra året fick maken berlocker med våra initialer, där han själv skulle få välja var han ville ha dem. Vilket han naturligtvis inte gjort. Han hade till och med glömt ATT han hade fått present och VAD han hade fått. Den stora presenten förra året var ju liksom att han roadtrippade i USA i tre veckor med sin bästa kompis.

Jag gillar inte när smycken ligger i en låda, smycken är till för att användas. Då kom jag på att jag hade en liten snoppgubbenyckelring som jag köpt för att ha som present vid behov, och maken skulle inte precis vilja ha ett berlockarmband.

Det blev så här.

Sjukt rart, tycker jag själv. Vad han tycker vet jag inte än, eftersom han är i garaget som vanligt. Jag gissar att han har köpt födelsedagspresenter till sig själv, eller mer till raggarbilen, för igår såg jag att lilla bilen hade fått nya sulor.

Men nu vet ni vad vi gör och vad vi har gjort.

Vi har varit/är sjuka och så firar vi födelsedag.

Hurra?